Jag
har alltid undrat hur skådespelare lyckas klämma fram tårar på beställning. Jag
skulle kanske söka till nån sorge-film. Det skulle bli väldigt trovärdig gråt
iaf, för det är inte särskilt svårt att få mina tårar att rinna just nu...
Hursomhelst
har jag stängt in mig i vårt extrahem ett par dagar och gör inget vettigare än
att Spotifya, surfa och kolla på tv. Egentligen skulle jag luncha med gamla
fina jobbarvännerna, men orkade inte träffa nån. Jag tillåter mig det nu, eftersom min ork måste räcka dom
dagar jag jobbar.
Säga vad man vill, men man blir fan proffs på att resa sig. Synd om Sandra är det dock oavsett.
Jag
har glömt tacka för dom kommentarer jag får. Extra roligt när läsare hittar hit
utan att kunna särskilt mycket om autism, men ändå fastnar för min blogg och det jag förmedlar. Sånt gör mig extra glad.
Må
så gott.
.
1 kommentar:
Stora kramen till dig! ♥♥♥
//Bellan
Skicka en kommentar