Vi
måste ge Sandra chansen att utvecklas, och få uppleva saker som stimulerar och
ger glädje. Det får aldrig bli så att vi runt henne slutar engagera oss, och
låter henne sitta och klippa. Det blir ganska snart en ond cirkel av sånt, då
hon blir skörare och får fler utbrott när hon inte har något att göra.
Vi
ser en enorm utveckling om vi anpassar det vi gör tillräckligt bra. Hon kan ju
massor, om vi gör rätt. Hon kan ingenting om vi inte gör det. Därför måste vi
göra rätt! Och vet vi inte vad som är rätt så är det vår förbaskade skyldighet
att ta reda på det.
För
ett halvår sen orkade Sandra bara klippa i stort sett. Hon hade utbrott flera
gånger varje dag och låste sig så fort hon skulle göra något öht.
Nu
har hon nyligen haft en mycket välplanerad och anpassad mini-semester i
husvagnen. Hon har matat änder, hämtat vatten (inte själv naturligtvis, men hon
kunde dra kärran) pratat med okända och kända människor, tittat på får och
hönor, klarat campingduschen och toaletten (fast med en hel del
specialanpassningar som jag inte vill gå in på här, bl.a. en liten pool…). Utan ett enda utbrott.
Så
klart blir hon trött, och man måste hela tiden avväga så det inte blir för
mycket på en gång. Men hanterar man det, så klarar hon ganska mycket. Och
ibland är det ju t.o.m. värt tröttsjuka om upplevelsen innan är rolig och det
inte händer för ofta. Lyckas man hålla balansen så blir hon oftast inte sjuk,
utan bara trött. Då är ju återhämtningen viktig innan man fyller på med
ytterligare upplevelser. Huvudsaken man inte tar bort allt av livets
glädjeämnen. Och det är ganska enkelt att glädja Sandra, eftersom hon är så positiv och tycker nästan allt är roligt. Om man själv engagerar sig ordentligt.
Det
är en hel del jobb bakom en sån här utflykt, men det är absolut värt det. Har vi bemanning och
jobbar två åt gången, så klarar man det. Jobbar man dessutom bara heltid, så är
det ju inte så jobbigt, faktiskt. Nu är det jättejobbigt, eftersom vi inte har
den bemanning som krävs. För vår
ork räcker inte när vi inte kan gå hem efter en arbetsdag och vila upp oss.
När
vi har bemanning, finns alla förutsättningar att göra dagarna stimulerande,
utvecklande och roliga. För både Sandra och assistenter. Vi hoppas att vi snart
är där igen, med rätt stöd för att kunna göra ett bra jobb. Med en anpassad
bostad som inte stjäl energi, och assistenter som har engagemang (och delar på
ansvaret) kan det bara bli jättebra.
Så
nu ser vi fram emot lite flyt, så vi hinner bygga upp allt det där anpassade
runt Sandra. Så hon kommer ikapp i utvecklingen igen, och orkar lika mycket som
hon orkade när hon gick i skolan.
.
1 kommentar:
Vilken härlig minisemester ni ordnade för Sandra. Ni är helt otroliga, det har sagts innan, men är värt att upprepas gång på gång på gång ❤️ Kramar
Skicka en kommentar