torsdag 2 februari 2017

Vad avgör om det funkar eller ofunkar

När det är något som inte fungerar så måste man ta reda på orsaken till det, och inte stirra sig blind på konsekvenserna. Man kan liksom inte få det att fungera i längden annars. Ett utbrott har en orsak och den hittar man ganska ofta längre bak i ledet. Ett ganska tydligt exempel på det var när Sandra fick ett utbrott och inte ville ha skapande för några veckor sen. Här har man såklart en stor fördel i att känna Sandra väl, men oavsett så måste man backa bandet och titta på vad som har hänt innan det blev fel.

Jag menar nu i första hand när det är återkommande låsningar/utbrott vid samma tillfälle. För då kan man vara ganska säker på att det finns en orsak som man har missat, och att lösningen ligger i den.

Sånt här gör ju självklart att det är viktigt att ha möten ofta, så man kan diskutera orsaker och konsekvenser. Annars hittar man aldrig rätt och då kommer det fortsätta att ofunka tills det kraschar. Och det är ju förstås oacceptabelt när man jobbar med personer som är helt beroende av att vi runt om gör rätt. Det är ju inte individens fel att hen tillslut kollapsar!


Det var en miss i planeringen, så Sandra hade kommit igång med PlusPlus, som hon vid tillfället tyckte mycket om att göra. Eftersom hon hade hunnit påbörja det, och var nöjd, bestämde den assistent som känner Sandra bäst av dom två som jobbade, att skippa skapandet den gången och planera bättre nästa gång. För den vana assistenten förstod att det skulle bli problem att avbryta, och en viktig del i jobbet är att undvika problem, låsningar och utbrott så långt det går.

Frid och fröjd resten av den dagen. Men vid nästa skapande var det två andra assistenter som jobbade och ingen hade hunnit prata ihop sig ordentligt. Sandra hann sätta igång med PlusPlus igen och när det var skapande var det ingen av assistenterna som läste av situationen, utan avbröt Sandra i hennes plockande. Då blev det så klart ett utbrott, och tittar man på konsekvenserna då, så är det väldigt lätt att dra fel slutsatser. Att utbrottet berodde på att hon ”slapp” skapande förra gången.

Men nej! I den situationen tänker inte Sandra så. Är skapande roligt, väl förberett, tydligt och planerat så vill hon ju ha skapande! Hon skapar mycket hellre tillsammans med någon än sitter själv med PlusPlus. Men hon måste förberedas rätt. Ska hon ha skapande efter maten så ska det vara direkt efter maten så det blir tydligt. Inte först rast och påbörja nåt annat och sen avsluta och städa och tänka om för att göra nåt nytt. Det hade inte hänt om vi hade haft ett möte och gått igenom det som felade förra gången ordentligt.

Rast ställer oftast bara till det för Sandra. Hon behöver tydligt planerad verksamhet hela tiden. Då får hon energi, istället för att göra av med den pga att hennes schema innehåller dötid som hon inte kan hantera. Däremot behöver hon koppla av ibland, men då ska det vara efter en aktivitet och på Sandras villkor, dvs när hon har behov av det och inte när det står i schemat...

Sen ett par veckor tillbaks har Sandra inga raster alls på sitt schema. Vi har skapat ett noga planerat flyt genom hela dagen. Med sitt nya schema väljer hon aktivitet själv, så om hon, före frukosten väljer att hon vill skapa (för jag har visat vilket skapande det isf blir) efter frukost, så vet Sandra att det är direkt efter frukosten och då är det förberett och klart. Hon äter, tvättar munnen och går direkt till bordet som är framdukat med det material som behövs. Inga onödiga brytningar och moment, tydlig rutin och Sandra vet vad hon ska göra. Sen ett par veckor tillbaks har hon inte haft ett enda utbrott. Och det beror inte på Sandra, utan på oss runt henne.

För att orka göra ett bra jobb med Sandra i längden, så behöver man fritid att återhämta sig på. Hade jag bara jobbat mina 48 timmar i veckan, och varit ledig resten, så hade jag inte fått utmattningssyndrom. Det är tur att det är så roligt, och när det funkar börjar man se framstegen. Det ger mig energi att orka.


Annette undrar om Sandra har slutat att vara i källaren. Ja, hon tröttnade på det upplägget så vi hade bara att haka på och planera om. Vi (eller snarare dom som tar över) måste följa Sandras utveckling och dagsform, och uppdatera verksamheten hela tiden. Man kan aldrig luta sig tillbaks och låta saker vara som dom är, om dom inte är bra, för då sviker man Sandra. Bra är det bara så länge Sandra är nöjd, mår hon inte bra så måste man agera.

Det viktigaste är inte att man har kunskap, för det har man inte i nya situationer, och nya situationer måste lösas hela tiden. Det viktigaste är att man letar orsaker tillsammans och försöker hitta lösningar som man kan prova. Tillslut hittar man rätt och den belöningen är nog det bästa med det här jobbet. När man sen börjar lära sig (vilket man gör när man övar) så blir man snart duktig på att hitta lösningar, och då börjar man jobba förebyggande, så dom flesta problem kan undvikas. Det man absolut inte får göra är att låta saker vara dåliga för att man inte har en lösning.



.

3 kommentarer:

Annelie L sa...

Så klart och så bra skrivet ❤ Mitt i prick ❤

Birgitta sa...

Det är väl så man ska jobba?! Sökande efter lösningar och bra rutiner är basalt. Det du beskriver låter helt rätt i mina öron. <3

Anonym sa...

Det där har jag också upptäckt,att det som funkar allra bäst är att ha en aktivitet som sätter igång direkt efter t ex maten.Det beror på att det är svårt både att starta och avsluta när man har autism (och vissa andra diagnoser förstås).
Vi har möten var tredje vecka just nu men alltid minst en gång/månad och de behövs,jobbet skulle vara för svårt och inte bli lika bra gjort utan mötena.
Utveckling kallar jag det,vi måste ständigt utvärdera och prova och det gör jobbet intressant tycker jag.
Hoppas ni har det bra!
Annette