lördag 11 juni 2016

Nya förhoppningar månne

Igår fick vi två besked med olika känslor. Först blev vi förbannade när det visade sig att vi måste samla in nya intyg och skicka in ny ansökan om bostadsanpassning bara för att arbetsterapeutens intyg fick göras om då det var otillräckligt. Vafan! Är det vårt bekymmer ens? Läkarintyget som handläggaren vill få förnyat är utskrivet i december! Tror dom att Sandra har fått andra behov på ett halvår??

Sen kändes det bara hopplöst alltihop. Har vi satsat fel ändå? För Sandra kommer inte ha råd att bo här, om vi måste satsa på alla anpassningar själva. Förutom dom renoveringar som behöver göras om huset ska hålla sig någorlunda när vi inte finns och hjälper till längre. Är det bättre att ansöka på nytt om särskild anpassad bostad, trots allt? För tredje gången… Kommer vi ens hinna välja rätt väg medan vi lever, liksom?


Men sen tändes ett litet hopp igen. Fast först blev jag ännu argare när jag fick reda på att vår LSS-handläggare har slutat. Jag fick nämligen inte reda på det av henne, eller hennes chef, utan på annat håll. Jag fick veta det för länge sen, och har väntat på att hon skulle höra av sig själv eftersom hon har i uppdrag att hjälpa oss få till en Individuell Plan. Hon skulle kalla till möte för två månader sen… Och när jag tillslut kontaktade henne så hade hon redan slutat.

När jag hade argat ur mig det så kom ett mail från vår nya handläggare med löfte om att en IP självklart ska göras och ett möte för en första träff bokades. Vågar vi tro på det här nu? Att det har anställts en kompetent handläggare som försöker hitta lösningar tillsammans med oss, istället för att fokusera på att bryta ner oss. Det vore ju toppen att slippa lägga energi på att bli förbannad över att inte få någon hjälp och det är nog precis vad vi behöver nu för att orka vidare. Men jag säger inget förrän jag sett vad det blir av det.

Sen fick jag veta att även den andra handläggaren, som vi bytte ut, också slutar nu. I dom bästa av världar finns det en orsak som kommunen åtgärdar. För det är ju så det ska gå till om man begår för många tjänstefel, kan man tycka. Men jag har ingen aning om några orsaker, jag vet bara hur dom har betett sig mot oss.

Förutom tjafsande och känslostormar så hade Sandra en trött och irriterad dag. Så det krävdes tålamod och glada humör från minst lika trötta föräldrar. Men hur det än är så tar man sig igenom såna dagar med. Idag är jag utvilad efter att ha sovit ikapp mig och hur Sandra mår visar sig under dagens lopp.


Vad som händer med bostadsfrågan får vi se. Vi hoppas att vi ska kunna diskutera fram nån möjlighet med vår nya LSS-handläggare när vi träffas. Vi har lite alternativ i våra huvuden som vi behöver bolla med nån som förhoppningsvis vet konsekvenserna. Vi vet ju vad vi inte går med på iallafall. Målet är en tryggad framtid för Sandra och ju mindre inblandning av kommunen desto bättre.

Trevlig helg!

.

2 kommentarer:

Annelie L sa...

Det är bara att återigen önska er lycka till!! Hoppas kommunen har anställt en pärla ( eller två) som kan sitt jobb😉 Kramar om och saknar ❤️

Anonym sa...

Min dotter har bott i egen lägenhet drygt 4 år nu och jag ser inte att hon skulle kunna ha råd med något dyrare (hyran är 5351).
Bostadstillägg får man max 4650,som tur är blir det inget avdrag på bostadskostnaden för hyran assistansbolaget betalar för ett personalrum.
Till skillnad från er har jag aldrig trott på att kommunen har varken boende eller verksamhet som är tillräckligt anpassad.
Det grundar sig på att skolan fungerade skapligt (grundsärskola för elever med autism) och riktigt dåligt (gymnasiet träningssärskola),korttids var inte heller bra anpassat (hon var dit 2-3 gånger) och kommunala boenden finns inga som passar hennes behov.
Därför skaffade jag och hennes godman en lägenhet så fort det bara gick efter gymnasiet (hon slutade i förtid) och anpassningarna har gjorts eftersom.
Jag resonerade som så - att boendet är viktigast eftersom det kommer hon att ha resten av sitt liv medan DV kanske (inte troligt) blir möjligt någon gång OM vi hittar en verksamhet som hon klarar.
Jag ville också hinna vara med (är 60+) och överföra min kunskap och få till all anpassning osv. medan min ork räcker.

Min dotter har samma problem med människor,särskilt med nya/okända men lägenhet fungerar hur bra som helst.
Hon har nivåramper,diverse hjälpmedel i badrummet och utbyggd altan som bostadsanpassning (hittills).
Hon har trygghetslarm (eftersom assistenter jobbar ensamma för det meta),varudistribution som hemtjänst dvs assistenter beställer och Samhall levererar hem matvaror 1 g/vecka (det fungerar inte att handla mat på affären med henne).
Tidshjälpmedel (två Certecklockor en för dag och en för natt,nattlampa), scheman (några olika även "vem jobbar") är de viktigaste hjälpmedlen förutom assistenter då.
Hon går inte i någon verksamhet utan har små sysslor hemma och det är bra eftersom allt går att anpassa efter dagsform (hon har även en svår epilepsi att tampas med).
Hoppas allt går vägen för er!
Annette