Verksamhet, schema och pedagogiskt upplägg

När Sandra skulle börja på Daglig verksamhet för 1,5 år sen, så fanns det inget pedagogiskt ansvar, kunskap om autism och inte heller någon verksamhet, faktiskt. Personen som ansvarade för verksamheten (?) skrev ut ett schema av dom saker som assistenten hade skrivit upp att Sandra gillade att göra. Fast bara inom ramarna för vad dom kunde erbjuda. D.v.s. samma saker som Sandra gör hemma när hennes energi inte räcker till att utmana och utveckla.

En stor orsak till att ingenting fungerade var ju att den som skulle vara ansvarig inte hade kunskaper om hur man måste göra. Att skriva ett schema är ju inte så svårt, det är att få till en verksamhet som fungerar som är svårt. Och man måste ju ha en verksamhet innan man kan göra ett schema efter det. Den här personen började med schemat…

För Sandra måste det finnas nånting som är förberett och tydligt, så hon vet exakt vad hon ska göra, hur och med vem. På schemat stod det som första aktivitet att hon skulle ”landa” och som andra aktivitet att hon skulle ”fika” efter det stod det ”aktivitet” och i marginalen lite saker att välja på. Mala papper i en dokumentförstörare, förbereda inför pappersmalning, vika tvätt, sortera, spela spel, pussla, sopa gården (dv låg i ett hyreshus med typ en stor parkering utanför) gå ärenden… Resten av dagens schema var toa, lunch, vila, aktivitet (från förslagen i marginalen) fika, toa. I lagen står det att dv ska vara utvecklande och stimulerande.

Nåja, om ett schema ser ut så här, och det inte finns någon ansvarig för verksamheten, eller ens någon som kan ta fram det material som behövs, eller visa vart det finns... Eller lova att det är ledigt just när Sandra ska använda det… Då säger det sig självt att det liksom inte fungerar.

På tisdagar stod det data på schemat, men ingen som startade, förberedde eller hade någon plan på hur och vilket program som skulle användas. På onsdagar stod det kök. Först en förmiddag, men fortfarande ingen ansvarig som såg till att det fanns grejor eller förberedde något. Sen kom dom på att köket inte ens var ledigt hela förmiddagen, så det minskades till en timme, men det fanns alltid risk att det kom in andra i köket. Det slutade med att Sandra kanske kunde fylla diskmaskinen efter fikat?!

Nu har en pedagog som kan det här gjort ett schemaförslag, som vi ska finplanera på planeringsdagen sen. Där finns tydliga aktiviteter med tillgång till material och en möjlighet att utföra det som står på schemat. Det är dessutom utformat efter Sandras behov, så hon får stimulans och har möjlighet att utvecklas. Det är så viktigt att man förstår hur man ska göra, annars blir det inget vettigt av nånting.

Att göra ett schema till en person som är självgående är ju enklare. Men till Sandra måste det finnas en färdig plan först, och sen ett tydligt schema efter det.

Har man inte rätt verktyg och kunskap, så kan inte Sandra delta i den utsträckning som är tänkt. Det är det ingen ansvarig på kommunen har förstått förrän nu. Så dom som har jobbat i verksamheten har absolut gjort sitt bästa, jag anklagar inte dom! Men det som har saknats hela tiden är just det pedagogiska ansvaret av någon som vet hur man gör. Jag kan inte heller den biten, så det känns så otroligt skönt nu, att ha någon som kan hjälpa oss med just det.

Det är svårt att förklara det, men jag kan försöka göra det tydligt. En av aktiviteterna vi hade planer på när vi byggde upp försök nummer två, dvs en dv i korttids lokaler, var att Sandra skulle städa sitt rum en dag i veckan.

Men hon kan ju liksom inte städa, bara för att det står i schemat, eller för att man säger det åt henne… Man måste planera aktiviteten noga först, och göra schemabilder. Det måste vara väldigt tydligt för Sandra vad hon ska göra, hur, varför och med vem. Och hur länge… Och vart. Det räcker inte med att lägga fram en dammtrasa och säga att hon ska torka. Så det slutade med att assistenterna städade, och det är inte deras jobb.

Man måste ta varje moment (varje schemabild) och göra ett schema för det. Ska Sandra torka, så måste hon veta hur det ska gå till. Vart hon ska torka och varför.

Ett tips som jag fick på en föreläsning en gång är att strö ut något på golvet, som syns och som är lätt att dammsuga upp. På så vis blir det tydligt vad man ska göra och varför när man dammsuger. Det kan man ju använda sig av när det ska dammas också. Finns det något synligt att torka bort, så blir det tydligt, och dammet följer med på köpet.

Jag är ganska övertygad om att Sandra så småningom kommer klara att städa sitt rum om hon får rätt hjälp och stöd. Rätt schema, tydlighet och verktyg. Som en pedagog har förslag och idéer till, som vi sedan vidareutvecklar och specialanpassar, och som assistenterna kan hjälpa henne utföra.

Först och främst måste den som ska anpassa verksamheten lära känna Sandra lite, annars går det inte att göra rätt anpassningar. Så vi får bygga upp schemat lite i taget, och se hur det går vartefter. Men nu finns förutsättningarna, så nu kommer vi att lyckas. Äntligen J

.

Whoop whoop

Det blev en del schemafixade igår, eftersom det behövs lite nya bilder till nya planeringar. Nu finns det ju ett pedagogiskt ansvar från kommunen också, vilket innebär att jag inte behöver göra material och scheman som ska användas i verksamheten. Otroligt skönt! Men det blir ju en del ändå, eftersom Sandra behöver ha samma bilder hemma av vissa aktiviteter.

Efter det blev det en mycket trevlig jobb-lunch med assistansbolaget, tack o bock! Sen ett bra möte innan jag åkte och hämtade Sandra.

Alla stora frågetecken är lösta nu, och det känns så himlans skönt! Samtidigt börjar alla små bekymmer och detaljer göra sig påminda istället. Sånt som jag har trängt undan för det har funnits akutare problemlösningar att ta itu med. Nu är jag inte orolig, utan tror absolut att allt kommer bli jättebra, men det är mycket tänkande, planerande och fixande kvar innan jag kan slappna av, och igår kom det ikapp, så jag blev lite låg och matt. Det har hänt väldigt mycket på kort tid, och hjärnan har inte riktigt hängt med.

Dessutom hade Sandra ett utbrott när jag hämtade henne. Eftersom vi assistenter inte kan prata när Sandra är med, utan jag bara fick ta över och köra hem, så gnagde det lite i mig, förstås. Väl hemma var allt lugn igen, och Sandra pratade om halkan, så det var säkert den som orsakade utbrottet. Dagarna i övrigt hade varit bra, och kvällen igår var inga problem. Sandra var nöjd och glad, och längtade mest till idag då hon ska få ha gympa på dv J

Så fort jag har lämnat Sandra idag så ska jag hämta mina nya glasögon, tänkte jag. Jag passar också på att fota mig till körkortet som behöver förnyas snarast. Ja, jag måste fota mig först, eftersom det stället öppnar först och det är lite bråttom hem igen när glasögonen är hämtade. Så det får bli gamla brillorna i nya körkortet ;)

Ha en fin dag!

.

Spännande framtidsplaner och finaste vänner

Igår var vi ju och tittade på lokalerna som ska bli Sandras Dagliga verksamhet inom kort. Det såg jättefint ut och känns väldigt positivt. Jag fotade utsidan som ska bli schemabild åt Sandra. Invändigt får jag fota vid senare tillfälle, eftersom det bara var tomma rum än så länge.

Tack för all pepp

Jag vill rikta ett stort tack till personer som har varit ett stöd genom den här jobbiga resan. Vårt assistansbolag. En väns vän på ett annat assistansbolag. Våra assistenter, förstås. En bra blogg. Sist, men absolut inte minst – Mina mycket nära vänner. Jag är inte säker på att alla vill att jag skriver namnen här, men ni vet säkert själva vilka ni är ♥ Jag tror inte att jag hade orkat igenom det här utan er.

På eftermiddagen tog vi en promenix i vårsolen, men det gick inte precis i nån rask promenadtakt.

Vi är glada att vi höll oss upprätt. Skönt var det hursomhelst.

Idag blir det intervju med en som söker tjänsten som en av Sandras assistenter och sen ska jag hämta hem damen från korttids.

Annelie undrar om det nya boendet ligger långt hemifrån. Det är inget boende, utan en Daglig verksamhet, och restiden kommer att bli ungefär densamma som nu. Däremot har det inte varit någon resväg alls när Sandra har haft korttids, eftersom hon just nu har sin dv i samma lokaler som korttids.

Det är för- och nackdelar med allt, men vi tror ändå att fördelarna med korttids och dv på olika ställen är fler, faktiskt. Korttids är för ”hem-likt” för att Sandra ska kunna må bra där under hela dagar. Dom är bäst på ”korttids-biten” helt enkelt.

Det blir lite mer praktiska saker att lösa eftersom Sandra har egen bil, och behöver den varje dag, samtidigt som hon hämtas hemma ibland och på korttids ibland, och behöver ha två assistenter i bilen. Lösningar och olika alternativ håller vi på och lurar på för tillfället.

Ha en toppenfin dag!

.

Spännande röror

Igår var jag extra tacksam över att ha ett assistansbolag som kan nysta i alla trådar som har lossnat i nätet. Det blev lite mer reda i ordningen efter stor hjälp, tack!

Rörigt kommer det att vara ett tag till, men nu känns det ändå som att vi är påväg åt rätt håll, äntligen. Ett fasligt pusslande på allt är det, och inget jag kan skriva om här, men vartefter vi hittar bra lösningar så ska jag berätta J

När jag hade lämnat Sandra på korttids åkte jag hem och dammsög medan Göran åkte och handlade. Sen lite samtal och mailkontakter, planering och schemafix, kaffe och Spotify-slapp.

På eftermiddagen föll ytterligare oklarheter på rätt platser då vi hade planering av kommande schema och annat praktiskt. Känns så himla jättebra! Idag ska Göran och jag få titta på nya lokalerna invändigt och sen har vi en preliminär plan för framtiden och ytterligare en planeringsdag inbokad.

Sandra får avgöra takten lite, och det är lite annat som måste vara klart innan vi kan köra på för fullt, men vi följer planen och har kontakt hela tiden så får vi se hur det blir. Den 9 mars är det meningen att Sandra ska få se lokalerna, fast hon vet förstås inget om nån flytt än.

Bra blir det, det tror vi alla på, men hur lång tid det tar vet vi inte än. Det beror lite på när vi har en assistent till, och har hunnit planera lite annat praktiskt runt om med bil och tider och sånt. Men nu finns en vettig framtid att bygga vidare på och det känns helt fantastiskt härligt!

Må finemang!

.

Ordning och planering

Det var ju bra att jag klarade av gårdagens inlägg igår natt, för igår morse var det full rulle direkt när vi slog upp ögonen.

När alla morgonbestyr var avklarade blev det lite lugnt ett tag, så jag hann göra mig klar själv. Ja, borsta tänder och hår och ta en knäckemacka med kaffe. Det gick väl rätt fort, men funkade utan utbrott.

Dagen var skör och det gick i ett mest hela tiden. Det är tur att vi är två, men för att hinna vila lite mellan varven hade man behövt vara tre vissa dagar. Fast det funkar ju när det bara handlar om helger. Gör vi inga stora projekt (aktiviteter med Sandra) så hinner vi få lite vila i omgångar.

Göran och Sandra pusslade i hennes rum på förmiddagen, och då hann jag både laga mat och kafferasta lite undertiden. På eftermiddagen turades vi om att ta hand om allt runtom eller roa Sandra som ville fortsätta pussla. Att pussla kräver inte så stora förberedelser, så då hinner en av oss göra lite annat, som att packa korttidsväskan och få undan disken, t.ex.

På eftermiddagen tog tröttheten över och toa- och badrutinerna kom av sig i utbrott. Vi bytte av varandra så vi kom förbi låsningarna, och sen gick det ganska bra igen. Som sagt, det är tur att vi är två!

Idag är det korttids igen och vi har ett planeringsmöte att klara av i eftermiddag. Det ska bli såå skönt att få ordning på Sandras schema snart, även om det inte blir helt ordning förrän flytten är klar och alla assistenter som ska jobba är anställda. Förhoppningsvis har vi en intervju under veckan också.

Nu vaknar jag inte längre av att jag skäller ut chefen i drömmarna, utan av att jag ligger och planerar och löser andra röror och bekymmer som jag inte kan skriva om här. Men tids nog får jag väl sova ifred om nätterna.

Jag vill tacka för kommentarer och delningar från er läsare, det gör mig glad J Extra tack till Åsa som jobbar på en Daglig verksamhet för personer med autism, och får massa tips från min blogg. Sånt gör mig förstås väldigt glad! Lycka till i fortsättningen!

På tal om schema-idéer, som Åsa skrev att dom håller på att utveckla, så ska jag dela med mig av en variant som jag har nämnt här i bloggen tidigare. Att tydliggöra hur många dagar det är kvar till någon kommande händelse, när personen inte har tidsuppfattningen.

Måndag - Grön. Tisdag - Blå. Onsdag - Vit. Torsdag - Brun.
Fredag - Gul. Lördag - Rosa. Söndag - Röd.

Vi har använt den när Sandra har behövt se t.ex. när skolan började efter sommarlovet. Sen började vi med 4-veckors-schemat istället, men den här varianten är bra om man inte vill ha för många intryck framme hela tiden.

I det här exemplet har jag satt dit ”Födelsedag” mest för att visa. Då kan man räkna dagarna tillsammans, och Sandra drar bort en lapp varje dag, vartefter dagarna går. Ungefär som en julkalender J Varje gång Sandra oroas över hur många dagar det är kvar, så kan vi ta fram den här ”kalendern” och räkna dagarna tillsammans. Det brukar få henne lugn.

Det var allt för nu. Jag önskar er en härlig vecka!

.

När man inte förstår att man inte förstår

Jag skrev igår att vi hade det första mötet i augusti 2013, och la sen till att det första faktiskt var redan i april. Men i april anställdes Sandras assistent, så det allra första mötet måste vi haft under hösten 2012, för det var ansvarig för DV som skrev intyget att Sandra behövde assistans, och sen följde en utredning med F-kassan. Hursomhelst så har vägen till en fungerande vardag för Sandra varit väldigt lång.

Kortfattat så fanns inte den verksamhet, personal och anpassning som utlovades på den dv som fanns i kommunen, och både Sandra och assistent mådde dåligt. Verksamheten flyttades till ett rum i korttids lokaler och Sandra blev trygg igen. Dock saknades fortfarande verksamhet och dv-personal. Så där är vi nu, byte igen, alltså. Men nu finns en verksamhet och en pedagog som har ansvaret för planeringen, och två assistenter som kan utföra det som planeras. Nu tror jag faktiskt att det kommer bli bra på riktigt.

Nog om det för ett tag. Igår var Sandra ganska pigg och på bra humör, så dom flesta rutiner och bestyr fungerade utan låsningar och utbrott. Vi hade en helt vanlig lördag med pusslande på fm, film och klippa efter maten, godis och chips. Ja, och det vanliga med dusch och vardagsrutiner, förstås. Det får inte plats så mycket mer på en dag.

Just nu sitter jag och väntar på att damen ska somna om efter ett nattligt utbrott, så ska jag också somna om sen, hade jag tänkt.

Till maten igår hade vi ugnsbakade rotfrukter, och det slog mig när jag stod där och skar att jag automatiskt gör anpassningar som ”vanligt folk” nog inte ens reflekterar över. Som att det är förvirrande för Sandra om alla rotfruktsbitar ser likadana ut, men smakar olika, t.ex.

Morötter har ju en tydlig annan färg, men kålrot, palsternacka och potatis är det inte tillräckligt tydlig skillnad på när vi äter sen. Så jag skar dom i olika former, så Sandra kan se skillnaden innan hon känner smaken.

Det handlar om den där superviktiga tydliga pedagogiken, och alla små, små detaljer som tar energi från Sandra, men som vi runt henne får försöka anpassa. Det skapar oro hos Sandra när hon inte förstår, eller vet. Allt måste man försöka förtydliga så hon förstår, och för att kunna göra det måste man känna henne väl, och ha rätt tänk.

Personer som inte förstår autismen, tycker troligtvis att ”den där jobbiga morsan” lägger sig i för mycket, och hakar upp sig på småsaker… Men kan man inte tänka sig in i hur Sandra uppfattar situationer som uppstår, så kan man inte göra rätt anpassningar. Det syns ju inte utanpå att Sandra är förvirrad, och hon kan inte tala om när hon inte förstår. Eftersom hon inte har några alternativ så förstår hon oftast inte ens att hon inte förstår, om ni förstår...

En del, som inte har rätt tänk när det gäller autism, ställer alldeles för höga krav på Sandra, eftersom dom tror att hon förstår mycket mer än hon gör. Det tar energi, och ställer ofta till med låsningar, som i sin tur leder till utbrott. Och då säger personer som inte förstår autismtänket ofta ”Jag har förklarat” eller ”Jag sa att vi skulle…” Men det spelar ingen roll vad man har sagt, om den man pratar med inte har förstått. Och det spelar ingen roll hur verkligheten ser ut, det är bara hur personen uppfattar saken som är viktigt.

Personer som inte förstår det här kan säga att Sandra skriker/får utbrott för att hon har autism. Eller när hon blir ”tröttsjuk” konstatera att ”så blir hon ju ibland”. Men det är inte p.g.a. autismen som Sandra blir tröttsjuk eller får utbrott, utan p.g.a. brister i anpassningen. Det måste man vara medveten om hela tiden.

Att det blir fel är oundvikligt. Men det viktiga är att man är medveten om det, och att man klarar att sänka kraven och välja sina strider för att undvika utbrott och tröttsjukor. Dom som har känt Sandra i många år, men ändå inte förstår det här, är dom som inte har rätt tänk. Dom passar inte att jobba med Sandra, helt enkelt.

Jag var på en föreläsning en gång för många år sen. Hon som föreläste berättade om en pojke på en förskola, som fick utbrott varje gång dom skulle gå ut och det regnade. Personalen tvingade ut honom ändå, för ”alla barn skulle ut och få frisk luft, oavsett väder”

När pojken sen, flera år senare började skolan, och hade syslöjd, så stack han sig på nålen och sa ”Det känns som när det regnar”

Personalen på förskolan kunde ju omöjligt veta att det gjorde så ont på pojken när det regnade. Det är okunskap bakom nästan alla missförstånd och därför brukar jag säga att man aldrig gör fel så länge man gör sitt bästa. Men det kan bli fel. Det är så otroligt viktigt att man förstår att en person som har autism ofta upplever saker på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Så man ska inte säga emot… Jag vet ju bara hur jag upplever det och måste respektera att någon annan upplever saker på sitt sätt. Jag behöver inte förstå det, men jag ska respektera det.

Det blev ett långt utlägg om några skurna rotfrukter ;)

Ha en fin söndag! (Nu tror jag att jag kan fortsätta sova snart)

.

Hoppfulla förväntningar

Bellan undrade hur det gick med den där sömnen igår. Nja, det tog nog en stund innan allt sjönk in här, men inatt har jag sovit både länge och bra J

Sandra var jättetrött, och svårväckt igår morse, men dagen hade gått bra och dom anpassade aktiviteterna fint. Hon var inte lika trött när hon kom hem igår, som dagarna innan, och nu har vi ju en helg att komma ifatt oss på.

Medan Sandra var iväg på sitt håll så åkte Göran och jag för att titta lite runt den lokal som är tänkt till Sandras dv snart. Det såg riktigt bra ut, måste jag säga. Jag har nog inte fattat det än, det är som att det är för bra för att vara sant. Är det på riktigt nu? Vad är haken?

Jag hade ju tänkt skriva ner allt på mötet, och få chefernas underskrift på det, men kom av mig alldeles när dom plötsligt vände och kom med bra förslag. Å andra sidan gäller det inte bara Sandra nu, utan dom har startat en helt ny grupp där Sandra ingår, och då blir det ju svårare för dom att ändra sig i efterhand.

26/8 2013 hade vi vårt första möte inför Sandras byte från skolan till Daglig verksamhet. (Eller, det andra var det, för det första hade vi den 16/4 2013). På det mötet gick vi igenom Sandras behov och anpassningar. Efter det har vi haft många möten och löften som inte har uppfyllts. Så det är kanske inte så konstigt att jag inte riktigt litar på cheferna i den här kommunen. Men så här hoppfull har jag inte varit sen skolan slutade.

Nu längtar jag mest efter att komma igång med planeringen så även Sandra och assistenterna får komma till ro så fort som möjligt. Stort tack till dom fina assistenter vi har för att ni tålmodigt finns kvar och väntar på ordningen ♥

Idag ville Sandra pussla, så det ska vi göra nu. Jag önskar er en skön lördag!

.