måndag 9 april 2018

Reservplaner och nya anpassningar

Man kan ju tänka sig att damen behöver sova extra mycket nu när hon är extra trött och skör. Och det behöver hon förmodligen, så hon är antagligen inte vaken på nätterna. Det i sin tur gör att hon oftare vaknar i samma otta som jag, och min egna ”kaffe-i-lugn-o-ro-stund” försvinner. Full fart på stört och alert innan man vaknat.

Eller, alert var väl att ta i, men en gör lixom sitt bästa. Det krävs 110% engagemang och det gäller att inte trampa för mycket snett i rutinerna på morgnarna om det ska vara någorlunda lugnt.

Då får man försöka plocka fram allt tålamod som ligger där inne i en nånstans, och vara lågaffektiv mot den monotona gnällrösten som fastnar i allt och inget precis hela tiden. Det underlättar om man har hunnit få i sig lite morgonkaffe då, faktiskt.

Ett par morgnar har funkat bra nu iallafall, trots att dom varit tidiga. Sandra har ätit sin frukost och varit lugn. Vilket innebär inga större låsningar och inga utbrott. Men man går lite och väntar på att det närsomhelst kan vända, för det behövs inte mycket när det är skört.

Att det blir full rulle innan man har vaknat gör ju att jag inte hinner med bloggen riktigt. Jag behöver en liten stund för mig själv för att sammanställa det jag har fått ihop, och sen publicera det. Men det blir som det blir, och rätt vad det är blir det nåt.

I förra veckan var det en dag med regnrusk och halvstorm ute, så vi var inte jättesugna på någon prommis, precis. Vi bytte ut den mot en rörelseaktivitet i källaren istället, och valde att följa spår, det brukar locka Sandra.


Det var ett tag sen vi gjorde det nu, och spåren går att variera väldigt mycket, vilket är toppen eftersom Sandra gillar variation inom vissa gränser. En variant är att bära en ärtpåse genom banan. Vid varje station ligger det då en bild på hur hon ska bära påsen till nästa station. Det är förstås lite svårt för henne att förstå alla momenten, men syftet är inte att hon ska göra på ett visst sätt, utan syftet är att vi ska locka henne att röra på sig. Så vi gör det hela till en gemensam lek och så länge det är roligt är vi nöjda.


Den som håller i aktiviteten har en egen ärtpåse och gör banan tillsammans med Sandra. Vi har gjort den övningen en gång tidigare, och då tyckte hon att det var jättekul. Den här gången var hon för skör och det blev på tok för svårt för henne. Så fort hon känner att vi förväntar oss något av henne så blir kraven för stora och hon låser sig.

Lösningen är nästan alltid att lämna henne ifred, så hon fick gå banan själv. Vi tittade lite i smyg hur hon skulle göra, och hon följde spåren på ett ungefär, med ärtpåsen i ena handen. Sen fick jag hjälpa henne att hitta skatten som innehöll en liten chokladbit. Stressen satt i ett tag, men gick över under sångstunden vi hade sen.

Det var ett sånt tydligt exempel på att vissa saker funkar jättebra vissa dagar, och inte alls andra dagar. Det är därför det är så viktigt att vi som jobbar är flexibla och snabbt kan tänka om, så anpassningarna följer Sandras dagsform. Det går aldrig att följa en mall och tro att samma sak funkar i alla lägen. Det gäller ju inte bara aktiviteterna, utan inte minst alla rutiner. Ibland behöver Sandra hjälp med det mesta, och ibland kan hon mer själv, med rätt förberedelser. Ibland funkar ett sätt och ibland funkar ett annat. Ibland funkar inget.

Så är det väl för dom flesta av oss. Vissa dagar orkar vi mer än andra dagar och så länge kraven inte ligger över vår förmåga så funkar livet okay, även vid svackor. Men för Sandra, och andra med samma problematik som hon, är skillnaden mycket större på när det funkar och när det inte gör det. Då är det helt avgörande hur vi runt henne klarar att ställa om och anpassa rätt i varje unik situation. Hela tiden.
.

Inga kommentarer: