Man kan ju
tänka sig att damen behöver sova extra mycket nu när hon är extra trött och
skör. Och det behöver hon förmodligen, så hon är antagligen inte vaken på
nätterna. Det i sin tur gör att hon oftare vaknar i samma otta som jag, och min
egna ”kaffe-i-lugn-o-ro-stund” försvinner. Full fart på stört och alert innan
man vaknat.
Eller, alert
var väl att ta i, men en gör lixom sitt bästa. Det krävs 110% engagemang och
det gäller att inte trampa för mycket snett i rutinerna på morgnarna om det ska
vara någorlunda lugnt.
Då får man
försöka plocka fram allt tålamod som ligger där inne i en nånstans, och vara
lågaffektiv mot den monotona gnällrösten som fastnar i allt och inget precis
hela tiden. Det underlättar om man har hunnit få i sig lite morgonkaffe då,
faktiskt.
Ett par
morgnar har funkat bra nu iallafall, trots att dom varit tidiga. Sandra har
ätit sin frukost och varit lugn. Vilket innebär inga större låsningar och inga
utbrott. Men man går lite och väntar på att det närsomhelst kan vända, för det
behövs inte mycket när det är skört.
Att det blir
full rulle innan man har vaknat gör ju att jag inte hinner med bloggen riktigt.
Jag behöver en liten stund för mig själv för att sammanställa det jag har fått
ihop, och sen publicera det. Men det blir som det blir, och rätt vad det är
blir det nåt.
I förra
veckan var det en dag med regnrusk och halvstorm ute, så vi var inte jättesugna
på någon prommis, precis. Vi bytte ut den mot en rörelseaktivitet i källaren
istället, och valde att följa spår, det brukar locka Sandra.
Det var ett
tag sen vi gjorde det nu, och spåren går att variera väldigt mycket, vilket är
toppen eftersom Sandra gillar variation inom vissa gränser. En variant är att
bära en ärtpåse genom banan. Vid varje station ligger det då en bild på hur hon
ska bära påsen till nästa station. Det är förstås lite svårt för henne att
förstå alla momenten, men syftet är inte att hon ska göra på ett visst sätt, utan
syftet är att vi ska locka henne att röra på sig. Så vi gör det hela till en
gemensam lek och så länge det är roligt är vi nöjda.
Den som
håller i aktiviteten har en egen ärtpåse och gör banan tillsammans med Sandra. Vi
har gjort den övningen en gång tidigare, och då tyckte hon att det var
jättekul. Den här gången var hon för skör och det blev på tok för svårt för
henne. Så fort hon känner att vi förväntar oss något av henne så blir kraven
för stora och hon låser sig.
Lösningen är
nästan alltid att lämna henne ifred, så hon fick gå banan själv. Vi tittade lite
i smyg hur hon skulle göra, och hon följde spåren på ett ungefär, med ärtpåsen
i ena handen. Sen fick jag hjälpa henne att hitta skatten som innehöll en liten
chokladbit. Stressen satt i ett tag, men gick över under sångstunden vi hade
sen.
Det var ett
sånt tydligt exempel på att vissa saker funkar jättebra vissa dagar, och inte
alls andra dagar. Det är därför det är så viktigt att vi som jobbar är flexibla
och snabbt kan tänka om, så anpassningarna följer Sandras dagsform. Det går
aldrig att följa en mall och tro att samma sak funkar i alla lägen. Det gäller
ju inte bara aktiviteterna, utan inte minst alla rutiner. Ibland behöver Sandra
hjälp med det mesta, och ibland kan hon mer själv, med rätt förberedelser.
Ibland funkar ett sätt och ibland funkar ett annat. Ibland funkar inget.
Så är det
väl för dom flesta av oss. Vissa dagar orkar vi mer än andra dagar och så länge
kraven inte ligger över vår förmåga så funkar livet okay, även vid svackor. Men
för Sandra, och andra med samma problematik som hon, är skillnaden mycket
större på när det funkar och när det inte gör det. Då är det helt avgörande hur
vi runt henne klarar att ställa om och anpassa rätt i varje unik situation.
Hela tiden.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar