tisdag 4 april 2017

Förlåt om jag är negativ

Igår skulle jag åka och titta på ett alternativ till bostad åt Sandra, men drygt en timma innan ringde handläggaren och avbokade det hela. Han hade inte fått nyckeln… Dålig planering som drabbar oss. Vi har ju inte precis plättlätt att hitta tider då vi kan åka på möten, liksom. Suck. Vi hade planerat dagens möte noga, och ja, vad säger man… helt i onödan. Vi har ju lite annat att lägga energi på, men det är som det är.

Jag fick iallafall en adress så jag åkte och tittade ändå, så blev det inte helt i onödan, trots allt. Det är utsidan och omgivningarna som är viktigast, för inne är det lättare att göra om och anpassa.

Bilderna i dagens inlägg har inget med bostaden jag tittade på igår att göra
men det förstod ni 😏

Det var faktiskt mycket bättre än jag förväntat mig, men ändå måste vi tacka nej, för det var lite för ödsligt. Även fast hon inte klarar folk och rörelse så kan vi inte isolera henne. Vårt mål är att hon ska ha möjlighet att utvecklas, nämligen. Så helt folktomt får det inte vara, och det måste finnas en mindre affär, eller något liknande där Sandra kan få social träning, inom gångavstånd. Vi har ju som mål att börja träna henne, så hon klarar att följa med och handla till viss del framöver. Med hjälp av anpassning, rullstol och assistenter.

Sätter vi henne i ett ödsligt hus på vischan så kommer hon inte att få chansen att utvecklas socialt alls. Och hon är social, om man anpassar rätt. Hon måste bo lugnt, men inte ödsligt. Hon kan inte ha folk inpå sig, eller riskera att krocka med någon när hon ska gå in och ut, men det måste finnas lite lagom med folk och rörelse på håll. Hon måste kunna ta sig till något dom gånger hon har ork till det, och hon måste få lugn och ro i sitt hem när hon behöver det. Andra människor, men på hennes villkor, alltså.

Nu säger vår handläggare att det bara är att ansöka om färdtjänst, men det stämmer ju inte. För vanlig färdtjänst klarar inte Sandra, så den måste isåfall anpassas, och det gick inte när vi försökte sist, innan vi köpte bil till Sandra. Bilen kommer hon ju inte ha råd med själv, så vi måste hitta andra anpassningar. Som gångavstånd till en affär, t.ex. (Och ja, vi har kollat upp hemleveranser också, och det görs inte på mindre orter, där det behövs som mest).

Men hursomhelst så har Sandra större chans att utvecklas om hon kan träna på att handla i en mindre affär med dom anpassningar som krävs. Ska hon först ta färdtjänst så är ju orken slut sen.

Sen är det ju så, att vi känner till vår kommuns metoder vid det här laget. Låt oss säga att handläggaren, som han påstår, kan ordna anpassad färdtjänst och vi tackar ja till ett hus mitt ute i ingenstans… Ni får ursäkta, men jag är ganska säker på att när hon är installerad så tas anpassningarna bort. Då sitter hon ju där hon sitter och kommunen är av med det lilla problemet.


Vår LSS-handläggares stora bekymmer är hur vi ska göra när Sandra ska flytta. Vi måste ha en plan för det… Det har han tjatat om varje gång vi ha träffats och pratat bostad. Herregud! Vi har väl hanterat värre problem än så under dom här 22 åren. Särskilt dom senaste åren, med kommunens inblandning.

Vårt största bekymmer är att ingen lyssnar på vad vi är oroliga över. Att vi bor i en kommun där man lovar och lovar, och anpassar ”sååå bra” tycker dom själva. Där man har bestämt sig för att Sandra inte har några behov över huvudtaget och där vi alltid är beredda på att dom små anpassningarna Sandra får till en början sen plockas bort.

Vi är oroliga över att, när hon har flyttat till något som vi tror blir bra, så raseras det sen av någon tjänsteman med maktmissbruk. Hur vi ska göra flytten så bra som möjligt oroar inte. Den har vi själva ansvar över och den anpassar vi efter situationen när vi har kommit så långt. Det kommer gå bra, för det är vi proffs på.

Nu kanske dom verkligen vill den här gången. Kanhända att vi nu har en handläggare som faktiskt tittar ordentligt på det här, och inser att dom tjänar på att vi samarbetar och försöker få det bra. För den bästa lösningen för Sandra är det billigaste alternativet för kommunen, i längden. Om vi bara ser till att det blir bra från början, och är noga med rätt anpassningar.


Men ändå… Det som hänt sitter så djupt, så djupt. Ge mig en enda anledning till att vi ska börja lita på vår kommun efter allt dom har gjort mot Sandra sen skolan slutade. Då deras mål helatiden har varit att bli av med oss föräldrar, så dom kan sätta Sandra i en gruppbostad där hon kommer krascha. För många lögner och för mycket makt för att vi ska våga lita på någon.

.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Har ni kollat om er kommun har hemleverans av mat som en hemtjänstinsats?Det tror jag vore bra för då får man hem mat och kan gå till affären när man orkar och får ett bättre pedagogiskt upplägg när man inte har kravet att få hem matvaror.
I början när Hanna flyttade åkte jag och handlade mat med henne men det blev alldeles för jobbigt så nu får hon hem mat 1 g/vecka,"varudistribution" kallas det här och är billigare än vanlig e-handel.
Färdtjänst har Hanna med anpassningarna egen bil,2 ledsagare och rullstolsbuss.Hon åker alltid taxi i rullstol för det gör resor massor mindre stressande.Det är för att det blir mindre antal "övergångar" eftersom hon sätter sig i rullstolen hemma och kliver ur den när hon är framme utom i affärer för då åker hon i rullstolen (minskar stress betydligt).
Tycker det låter som att er kommun gjort framsteg ändå,att det sedan inte blev helt rätt direkt är kanske inte konstigt när det är såpass specifika krav på bostaden.Även en kommun måste välja bland det utbud som finns.
Kanske ni vet någon bra plats ni kan ge som exempel så kan det bli lättare att hitta rätt?En enkel skiss med viktiga faktorer inskrivna?
Handläggaren verkar ha lyssnat på det att Sandra inte klarar att stöta på folk iaf,nu är det resten kvar då..
Hoppas nästa försök går bättre,håller tummarna för det!
Annette

Bellan sa...

Vilken kamp ni har!! 😔 Tänker massvis på er!

Styrkekramar ❤
//Bellan