Nu
har det gått ett par dagar, och hänt en hel massa här. Jag, assistenterna och
Sandra höll oss ifrån hemmet så gott vi kunde under måndag-tisdag. Vi var i
husvagnen och det tyckte Sandra var spännande, förstås. Att ha assistenterna
med sig där :) När dom åkte hem och Sandra var nattad så njöt jag en stund av
mitt eget sällskap, regnsmatter och mysbelysning. Jag saknade att ta ett glas
vin med Göran, men annars hade jag det bara gott med hjälp av en värmefläkt.
Hemma
blev en hel del gjort. Assistans-sovrummet är klart för invigning kommande natt, det är bara en bättre sänglampa som saknas.
Det
är fler fördelar med att vi flyttade ner sovrummet en våning. Den största fördelen är
att ingen behöver gå i dom knarrande trapporna när Sandra sover. Man måste vara
väldigt tyst för att inte väcka henne, nämligen, och det är ju alltid bra om
hon sover klart när hon behöver det.
Det
blev också en ”assistans-gömma” klar och det kräver väl en förklaring, antar
jag. Men någonstans måste vi gömma oss när Sandra ska göra nånting, för annars
låser det sig. Det är ett slags låg-affektivt bemötande, kan man säga. Sandra
känner krav från oss, så när vi bereder vägen, förbereder och anpassar, så
måste vi kunna fly fältet när det behövs. I den lilla ”gömman” har
assistenterna också en planeringstavla nu.
Så
har vi ”hallen” eller ett slags ”mellanrum” som nu är förvandlat till
”rast-rum”.
En
plats för Sandra att göra lite ”fria aktiviteter” efter hennes förmåga. Det är
ju uppstyrt även det, men i hyllan finns lite valmöjligheter iallafall.
Och
så det gamla matrummet som har blivit ett datarum med matbord. Det blev nog bra
tillslut, efter alla turer och vändor vi har haft, funderat ut och tänkt om.
Det tar ganska mycket på en ork som inte finns när vi inte har vetat nånting om
nånting.
Först
hittat en lösning och börjat jobba åt det hållet, för att sen komma på att det
nog inte funkar så bra som vi tänkte. Tänka om och ändra riktning och jobba åt ett
helt annat håll, tills vi upptäckt att det inte heller funkade. Ruta ett igen,
och en annan riktning med nya planeringar, börja om igen och inse att den första idén kanske
var bra, trots allt. Jobba ett steg fram och tre bak mest hela tiden.
Men
nu känns vi på rätt håll, och det får vi verkligen hoppas. Jag tror inte jag
orkar börja om fler gånger. Jag är innerligt trött på alla planeringar och allt
tänkande hit och dit, och min hjärna tänker inte klart längre. Den har inga
tankar alls ganska ofta numer, så det är tur att vi är fler som tänker och att det finns andra med fungerande hjärnor.
För
varje pusselbit som hamnar på rätt plats så känns det iallafall fantastiskt. Måtte många
bitar hamna rätt nu. Så här långt har vi inte kommit på nån väg hittills, så
det är mycket som känns bra just nu. Bara resten kvar.
Igår
kom ett brev från vår LSS-handläggare om att vi måste boka dom där mötena han
vill ha nu, annars avslutar han ärendet och vår ansökan om särskild anpassad
bostad. Jag fick genast en massa stress i kroppen och kände bara ”Jag orkar
inte med den här kommunen nånting längre” Punkt.
Måtte
vi klara oss utan dom.
Nästa
vecka har jag iallafall planerat in en ledighet och ska åka till en mycket god
vän som jag inte träffat på alldeles för länge. Ååh, vad jag ser fram emot det!
:)
Hare
fint!
.
2 kommentarer:
Wow, ni är fantastiska. Det kommer att bli bra, det kommer att ordna sig!
Styrkekramar / Emelie
Snyggt jobbat!
Nu är ni på rätt väg,det märks.Det enda som hade varit bättre vore om det varit ett enplanshus men det går ju att göra det bästa av det ni har,det borde gå bra att få en del anpassningar senare (hoppas jag!).
Funderar på hur det blir för er att bo i husvagn på vintern.
Min Hanna har fortfarande ingen dagverksamhet och jag funderar på att fråga kommunen om hjälp från en pedagog istället,så som ni blivit lovade.Går det inte får vi fortsätta som vi redan gör och utveckla alt eftersom.
Håller tummarna för er!
Annette
Skicka en kommentar