Det gick
för runt här igår och jag är såå tacksam över att vi är två som kan hjälpas åt.
Jag vet att det finns många som är själva med allt, och jag vet att det gååår,
men herregud! Inte konstigt att många får stressjukdomar!
Sen har ju
Sandra ganska stora behov, det är ju inte för inte vi ska söka dubbelassistans.
Hemma med två föräldrar är ju en sak, det funkar ju. Men en ensam assistent i
framtiden… Det skulle inte gå.
Igår var vi
två, tackolov, ändå hann jag knappt gå på toa. Eller, det hann jag inte,
faktiskt. Inte när jag behövde och inte på ett par timmar efter det. Tur man
har festblåsa ;)
Göran var
fullt upptagen med Sandra och jag lagade mat, packade korttidsväskan, mailade
lite inför veckan, städade allt jag spillde i köket för att jag stressade…
(bl.a. riven ost över hela bänken, allt som låg på den, halva golvet och
intrampat i strumporna) schema, förberedelser, sopor, kattens mat, toa också
ja… och längtan efter en dusch.
Det låter
kanske inte så mycket?! Men stressnivån var hög. Dessutom höra Sandras otåliga
gälla entoniga röst skära genom min huvudvärk helatiden. Det blev lite för
mycket där ett tag.
Efter
maten lugnade det ner sig. Sandra var otålig och behövde nån lagom aktivitet,
så Göran tog en biltur med henne. Det är alltid bra att ta till, samtidigt är
vägen in efter bilturen något man helst undviker såna sköra dagar, så vi hade
en snabb-konferens i köket innan maten. Göran kastade sig iväg och köpte
glass-muta att ta till efter bilturen.
Problem är
till för att lösas, och kan man göra saker smidigare så gör man det. (Bara man
ser upp, för enstaka lösningar blir snabbt ett problem om dom inte är just
enstaka). Nu blev det inte smärtfritt trots glass-muta, men det blev iallafall
inget större utbrott. Allt är relativt.
Nu är
det korttids, och inga möten. Vi hoppas att Sandras förkylning har vänt, men
eftersom hon inte berättar hur hon mår om hon inte mår bra, så har vi
egentligen ingen aning. Vi vet bara att hon inte har feber, och inte har nyst
på flera dagar. Imorse var humöret bättre, men om det är tillfälligt för att hon längtar iväg vet vi ju inte.
Annette
undrar ifall vi inte har tänkt jobba alls som assistenter när Sandra har
flyttat. Jag kan väl säga som så, att vi egentligen inte har tänkt nånting. Vi
har några olika alternativ, men det är Sandras behov som får styra hur det
blir. Eftersom vi aldrig har varit i den situationen förut, så får vi anpassa
oss vartefter behoven dyker upp.
Men
troligtvis jobbar vi som assistenter i en övergångsperiod iallafall. Det lär ju
dröja ett tag innan vi har hittat assistenter så det täcker behoven. Men det
går inte att spekulera i det, utan beror på en massa omständigheter som vi tar
när det kommer.
Assistenterna
och Sandra måste också få möjlighet att bygga upp sitt eget, som passar bäst
för dom. Det kommer säkert inte att vara likadant som det sätt som passar oss
här och nu. Huvudsaken nya personer hinner lära känna Sandra ordentligt innan
dom tar över, så ska nog resten lösa sig utan mamma ;)
Fast mamma
kommer jag ju förstås att vara oavsett om jag är assistent eller inte i
framtiden. Att få vara bara mamma ser jag fram emot, men vi får skynda långsamt,
i Sandras takt.
NU ska jag
duscha!
.
3 kommentarer:
Phju, säger jag bara.... Förstår helt och fullt din stress! Tur det kommer lugnare dagar.
Men en sak jag inte förstår....hade du ingen hemlagad glass i frysen? Eller hade du ätit upp den? *skojar lite med dig* :)
Nu hoppas vi på att ni får ett par dygns välbehövlig vila!
Kramar i massor till dig! <3 Saknar dig också massor! <3
//Bellan
"Festblåsa" --> *fnissar lite*
De där duscharna som man får gå och sukta efter alldeles för länge, heeeelt oslagbar känsla när man väl sedan kliver ur duschen.
Kram <3
Gissar att det är blandade känslor med att flytta hemifrån!
Skicka en kommentar