Gilla läget eller inte, jag har makten

Det är inte hur man har det som är det viktiga, utan hur man tar det. En gammal klyscha, men så sann! Det är min inställning som avgör hur jag ska klara motgångarna.

Jag får ibland höra att det är lätt för mig att vara positiv, som har fått igenom det vi har sökt till Sandra. Ja, visst, det är lättare att vara glad när man har medvind, men man kan träna på att le i motvind också.

Jag blir visst förbannad och tappar fattningen på paragrafnissor och andra ”bessermissar” jag är ju bara människa, men jag går vidare sen. Jag kan ligga vaken ett par nätter och grubbla, eller bli arg över folk som inte lyssnar, men sen börjar det gro nya alternativ i huvet. Kommer jag ingen vart så får jag ju hitta andra lösningar än att fortsätta stångas mot betongen.

Har Sandra laglig rätt, så nog fasen vinner jag striden tillslut om det är viktigt för henne. Har hon inte laglig rätt så är det ju liksom ingen idé att lägga energi på det, även om Sandra skulle behöva ”vad det nu är” utan då får man vackert se sig om efter alternativ, som inte är lika bra, men som kan bli så bra det går.

Jag har mött väldigt många ”förståsigpåare som inte förstår” genom åren, läkare, habilitering, lärare, psykologer, chefer, handläggare… Dom som aldrig lyssnar är ju hopplösa fall och inget jag mår bra av att brottas mer med. Man kan alltid gå högre upp och trycka lagtexter under näsan på olika ”bestämmare” och står det där i lagen att Sandra har rätt till det hon behöver så går det att få igenom det också. Om det är tillräckligt viktiga saker så det är värt att kämpa för. (Det är det som är så bra, och unikt, med vårt land. Att vi har lagar som inte finns i några andra länder).

Men nej, vi har inte fått igenom allt och det har t.o.m. hänt att jag har gett upp och gått andra vägar, trots att vi haft lagen på vår sida. När den första skolan inte klarade att anpassa så bytte vi skola och Sandra fick dom bästa åren i hennes liv.

När kommunen inte klarar att anpassa, eller lyssna öht, så byter vi kommun, och fokuserar på att få det så bra det går nu, innan det blir klart. Det kan bli bra på fler sätt än det man först har tänkt sig, och man mår bättre av att lära sig gilla det där läget ibland.

Det betyder inte att jag får som jag vill, det betyder att jag hanterar det jag inte får genom att fokusera på det jag får. Just nu brottas vi med den värsta paragrafnissan jag mött (trots alla jag mött...) och just nu kommer jag inte ge mig, för det skulle innebära katastrof för Sandra, och dom närmaste runt henne. Men jag måste hitta rätt vägar att gå. Det är meningslöst att fortsätta prata med nån som bara svarar ”Jag förstår inte” Då måste man hitta ett sätt som går fram även i tröga hjärnor ;)

Mina allra bästa vänner har ett kämpande som är svårt att föreställa sig, men är ändå bland dom mest positiva människor jag känner. Trots en kaotisk vardag, sömnbrist, värk, sjukdomar, ingen avlastning och myndigheter som inte lyssnar. Vi skrattar ofta åt paragrafnissar och ”bessermissar” och det ger oss styrka att orka vidare.

Ju gladare man är, desto gladare blir man. Men man har självklart rätt att vara missnöjd och arg mellan varven. Just nu är jag ganska arg, faktiskt, men jag försöker skratta ändå, och letar nya vägar runt betongmuren. Må bäst och ta hand om dig väl, för det är du minsann alltid värd!

.