Sköna morgontimma

Så skönt att sitta här med kaffe och tystnaden en stund och vakna till liv innan dagen börjar. Sandra är redan vaken så jag ska start gå upp till henne.

Jag brände mig i solen på vår prommis i tisdags, så igår var det till att hålla sig inomhus. Annars hade det nog blivit lite jobbigt idag, då vi ska knata runt på Kolmården i värmen. Skönt att slippa täcka sig med för mycket kläder, liksom. Om nu vädergubbarna håller vad dom har lovat, förstås :)

Sandra kom hem och var både pigg och glad, och gladare blev hon när vi berättade lite av det som väntar. Det är svårt att inte berätta för mycket, för hon frågar ju, så det gäller att inte försäga sig.

Det hon fick veta igår var iaf att vi ska åka med husbilen till Kolmården och att vi ska äta i den innan vi går in och tittar på djuren. Sen, efter Kolmården, ska vi titta på ett nytt schema. Hon nöjde sig med det :)

Sista bilden syns inte men det är en bild på det här rese-schemat som betyder ”göra schema”

I duschen blev hon lite arg för att vi inte skulle sova i husbilen. Jag valde ändå att hålla mig till det jag hade sagt och berätta resten efter djurparken. (Nämligen att vi visst ska sova i husbilen) Annars riskerar vi att det blir för mycket förväntningar och en tråkig utflykt.

Men för mycket förväntningar blev det ju ändå, så när det var sovtid, igår kväll, och hon började bli övertrött, blev det jobbigt och stora utbrottet. Tårar skrik å elände ett tag, som det brukar bli när vi ska göra nånting utöver det vanliga. (Det är därför vi helst inte berättar något i förväg)

Men om vi nu bara har tålamod och lugn hela vägen, så brukar det bli bra när vi väl kommer iväg. Tålamodet brukar ta slut innan frukost, men vi har väl lärt oss hantera det bättre och bättre genom åren. När vi väl sitter i bilen, då brukar Sandra bli lugn igen.

Sen kommer säkert en oro när vi ska äta och innan hon är på plats i rullstolen och på väg till djurparken. Men efter det tror jag nog att det blir en mysig utflykt. Fast det får ni läsa mer om i nästa inlägg :)

Ha det kanon, och tack för att du kikar in här!


Förresten, på tal om stenen, Patricia. Vi fick ta den :)

Semesterdag

Eller nåt… Det var en härlig dag på alla sätt och vis, men lite intensiv. Jag var helt slut när jag väl slog ner rumpan frampå sena eftermiddagen.

Först fixade jag varsin picknickmacka och lite att dricka, sen tog vi en skön prommis på 1,5 mil.

Halvvägs stannade vi och mumsade på mackorna och njöt en stund.

När vi skulle gå därifrån fick vi syn på en sten…

Den skulle ju passa bra i rabatten! (Fast det här är baksidan på den, för Göran välte den för att känna om han skulle orka lyfta den) Så vi knatade hem, hämtade bil och släpkärra och tillbaks för att baxa in stenen i kärran. Vilket Göran gjorde, jag var ju tvungen att fota lite till bloggen…

Så hem och baxa av den i rabatten. Ja, jag fortsatte att fota jag…

Det kommer nog att bli bra så småningom, när det får växa lite mer runt den. Vi ska ju köpa fler växter också, men det får nog bli nästa sommar. Det kostar ju inte gratis med perenna växter, precis.

Förexten, vi smaskade i oss några solmogna smultron på prommisen också. Dom första i år :) Mmm, smakar sommar det!

Jaja, det ÄR fullt med smultron där, om man tittar noga ;) Hursomhelst, sen blev det stekt strömming och potatismos.

Det var säkert sista gången det blev potatismos nu, för snart finns det nog bara färskpotatis i affärerna. Och det är minsann inte dumt det heller :)

Det är ju enkel mat, men tar sin tid att panera å steka. Gott är det iaf, tror det är min favvo, faktiskt :) Nåja, sen lite disk å plock och ättikslag till alla strömmingar som vi inte åt upp. Jag gör alltid ganska mycket, för inlagd strömming är nästan favvo det med.

Efter det satte vi igång att packa husbilen. Vi har nämligen tänkt åka en sväng till Norrköping imorrn. Först ett besök på Kolmården och sen sova i husbilen en natt. Fast det vet Sandra inget om än, förstås.

Efter packningen förberedde jag det som gick att förbereda till Sandra kommer hem i em. Skönt att få det mesta klart igår när jag ändå hade ångan uppe.

Men sen blev det tv-mys med lite vin och ost & kex :)

Tack för alla fina kommentarer jag fick efter förra inlägget :) Boken ja… Jag vill ju gärna, men det kräver en hel massa tid och ork som jag inte har. Det är väldigt känslosamt, nämligen. Och det behöver ju skrivas rent, eftersom det bara är skrivet i stunden och inte genomtänkt eller ”rätt skrivet” på nåt sätt. Kanske när jag blir pensionär… Eller när jag får råd att anställa nån känd författare ;)

Nattmia undrade om vi inte har nåt fönster mot baksidan så Sandra kan se poolen. Jo… tyvärr. Den står så hon kan se en del av den från sitt fönster om hon lutar sig fram och tittar åt det hållet… Vi hoppas hon låter bli det! :)

Fast det blir ju som det blir och vi löser det om det blir problem. Tjatar hon för mycket så får hon väl kliva i, hon lär nog inte vilja stanna så länge där än…

Må så gott!

Sorgearbete

Som Bellan skrev i sin kommentar, man åker inte gärna till en fullpackad badstrand. Nä, det undviker man ju gärna. Och det finns ju inte speciellt många tomma stränder en varm sommardag. Ska man till stranden så får man antingen välja dagar med dåligt väder… ”jättekul” eller tidigt på morgonen innan vanligt folk har vaknat. Så en pool är räddningen, helt klart!

I mitt sorgearbete, strax innan Sandra fick sin diagnos, skrev jag mycket. Det hjälpte mig att sortera tankarna på nåt sätt. Jag hade tänkt att det skulle bli en bok. Nu ska ni få ta del av en liten episod från den tiden. Jag visste inte att Sandra hade autism här, idag hade jag ju agerat annorlunda. Hon var väl i 4-5-årsåldern sådär.

”Det var sommar och varmt. Solen sken från en klarblå himmel. Det hade regnat i flera dagar, men nu var det badväder. Äntligen.

Mitt barn blev så glad när jag berättade att vi skulle gå till stranden. Nu var det bråttom. Hon ville gå genast. Tjatade och tjatade medan jag fixade lunchkorg, leksaker, blöjor, handdukar och badkläder. En bra bok också. Jag skulle passa på att läsa lite i lugn och ro, medan flickan grävde i sanden, tänkte jag.

Så kom vi iväg med vår packning. Vi skulle stanna på stranden länge. Allt var frid och fröjd.

Så var vi då på plats, efter mycket packande och kånkande. En del tjat och bråk hade vi hunnit med också. Men det var glömt nu. Nu skulle vi bara ha det mysigt hela dagen.

Vi var först. Stranden var tom. Klockan var inte så mycket än. Mitt barn började genast gräva vid strandkanten. Jag solade lite, och låg och tittade på min älskade lilla flicka, som lekte så fint. Vilken underbar dag det skulle bli. Vi hade inga tider att passa. Vi kunde vara på stranden hela dagen om vi ville. Jag skulle ta fram min bok och bara koppla av. Men först ville jag bara ligga och titta på mitt barn. Njuta av friden, av vädret. Det var så härligt.

Det började komma mer folk. Stranden fylldes. Skönt att vi var tidiga. Vi hade fått en sådan bra plats, precis vid strandkanten. Jag tog upp min bok och lade mig tillrätta på filten. Då kom det. Skriket. Jag kände igen det så väl vid det här laget. Vad var det nu då?

Hon hade tröttnat. Hon skulle hem. Jag försökte att locka henne att stanna men hon hade bestämt sig. Hon var arg. Gallskrek! Folk tittade. Jag blev irriterad. Vi skulle ju äta mat på stranden. Jag hade ju packat en korg. Vi skulle ju ha det mysigt hela dagen.

Det gick inte, flickan skrek, folk undrade. Vi packade ihop och gick hem igen. När de flesta kom till stranden, då gick vi hem.

Jag var så arg och irriterad hela vägen. Här gör man sig till. Försöker göra det mysigt för oss. Packar och släpar. Kan hon inte känna lite tacksamhet någon gång? Lite uppskattning?

Jag vet att hon inte kan det. Jag vet att det inte är hennes fel. Men det hjälper inte alltid. Ibland blir jag bara så trött. Så ledsen. Jag vill ju göra så mycket för henne, men hon tar inte emot det. Det är svårt.

Men dagen blev bra till slut. Vi fick en mysig dag tillsammans. Fast det inte blev som jag först hade tänkt. Vi blev vänner igen och åt lunch i trädgården. Mitt barn lekte med sand och vatten i sandlådan. Jag satt där i gräset och beundrade henne. Hon är ju så fin. Jag tog fram min bok.”

Väntar på värme

Okay, vi åkte väl och handlade en sväng igår iaf då. Mest för att man aldrig vet hur saker och ting tänker bli framöver. Lika bra att få lite handlat när vi nu visste att vi kunde det i lugn och ro. Så var det gjort och inga mer måsten kvar!

Göran har satt upp poolen, så nu väntar vi bara på badväder. Eftersom vi ska vara hemma mycket i sommar så blir det kanon med badväder och pool :)

Vi har inte haft den uppe på ett par år eftersom vi inte har varit hemma så mycket. Och när vi har varit hemma så har det inte varit badväder, eller så har Sandra inte varit ledig. Det är lite jobb att fylla den, och hålla den ren, så man gör det ju inte för en helg, precis. Sen tar det ju några dagar innan det är badtemperatur också.

Helst ska inte Sandra få syn på den förrän det går att bada i den. Den står på baksidan av huset, och där är hon bara på lediga dagar. Så med lite flax ser hon den inte när hon kommer hem om dagarna förrän det faktiskt går att bada i den.

Grönan… det får bli en annan gång. Men det är ju som det är när det är många pusselbitar som ska passa. Ekonomiskt sett så här efter Åkes sjukhusräkning så är det rätt okay, faktiskt. Och Grönan lär ju finnas kvar. Saknar mest mina vänner som jag hade sett fram emot att få krama lite… Men det ska väl inte dröja alltför länge får vi hoppas.

Idag strålar solen (än så länge) och vi har tänkt packa en liten picknick och ta en riktigt lång och härlig prommis. Ska bli skönt :)

Hoppas ni får en bra dag!

Märklig lycka

Jag tror inte att ”vanliga” mammor kan förstå det, men iaf så hände nåt som egentligen inte var så särskilt roligt imorse, men jag kände ändå en sån himla lycka!

Efter frukosten gick Sandra upp på övervåningen och borstade tänderna, som hon brukar varje morgon. Sen skulle hon hämta lite grejor i sitt rum, och ta med sig ner. Undertiden satte jag på en film som hon ville se.

Så hör jag att hon kommer i trappan, och snyftar. Bara det har aldrig hänt! När hon kommer ner sträcker hon fram handen och blir ledsen. Hon berättar att hon har klämt handen i dörren! Och jag känner mest glädje! Hemska mamma...

Kanske bäst att förklara lite för alla ”vanliga” föräldrar… Jag var inte ett dugg glad över att Sandra hade klämt sig (det var inget allvarligt, bäst å tillägga) eller att hon var ledsen. Men jag kände en jättestor glädje över att hon kunde komma till mig och berätta vad som hänt! Det är så stort att den lyckan överväger det tråkiga i att Sandra gjorde illa sig.

Förut hade jag hört ett gallskrik från övervåningen och Sandra hade blivit hysterisk. Hon hade inte kunnat förklara vad som hänt och vart det gjorde ont. Nu tog hon det lugnt, snyftade hela vägen ner för trappan och kunde förklara vad som hänt. Så duktig!

Just nu är familjen ute och sätter nät på jordgubbsplantorna så inte fåglarna käkar upp alla jordgubbar för oss :)

Det ser ut att bli många jordgubbar i år, mmm!

Tror jag ska ta med mig Sune ut en sväng innan det är dags å fixa med annat här. Ha en fin söndag, alla som kikar in!

Fritidslängtan

Jäkla katt! Han väckte mig klockan tre! Gick bara inte att somna om sen. Vi som håller på att försöka få lite sommarlovstider här… Sandra behöver inte upp förrän sju när det är fritids, nämligen. På helgerna får hon ju sova tills hon vaknar, men det brukar bli samma tid. Nåja, huvudsaken vi lyckas ändra Sandras tider lite, en annan klarar ju förändringarna, liksom :) Fast jag hade gärna sovit liiite till, faktiskt.

Det ska iallafall bli skönt med lite ledigt imorrn, även fast jag inte är slutkörd på nåt sätt. Sandra hostar men är frisk så det känns inte som hon ska behöva vara hemma. Isf säger dom väl till på korttids. Jag är så noga med att hålla henne hemma och göra allt rätt jämt, så jag tänkte öva på att ta för oss lite mer, utan att få dåligt samvete :)

Om Sandra själv var dålig så var det ju ingen tvekan, men hon är pigg och som vanligt, förutom väldigt uttråkad och vill till fritids. Fast ibland är det svårt att veta om skörheten beror på att hon behöver vara hemma eller att hon behöver till skolan/fritids. Men hon har tjatat om fritids ända sedan avslutningen i torsdags, så vi gissar att det är det den här gången.

Vi hoppas väl det, för det är inte lätt att ha henne hemma när hon behöver iväg. Riktigt jobbigt, faktiskt, med väldigt mycket gnäll om det mesta. Helst ska man ju vara sysselsatt varje sekund och ha ett schema utan minsta dötid.

Göran fixade sallad till kvällen igår, med lite vin som var kvar sen förra korttids, så det blev lite mys i soffan. Vad det blir av idag vet jag inte än, mer än att Sandra vill gå ut. Så det får hon ju, förstås, om vädret är någorlunda okay.

Har tagit semester!

Ja, min hjärna, alltså. Jag tror jag glömmer allt idag :/ Här går ju det mesta på rutin. För att dagarna ska flyta så smidigt som möjligt så gör jag allt i en viss ordning och på ett visst sätt, utan att tänka så mycket på vad jag gör…

Men om jag halkar av banan, så bara fortsätter det att spåra ur sen. Glömde att det var lördag. ”juicemedicin” och godispåsen ska vara klart efter lunch… men jag hann fixa det samtidigt som jag åt, frid å fröjd :)

Jaha, sen, efter godiset, är det dags för nästa medicinprocedur, och jag hade ju förstås glömt att förbereda det med. Fixade det, och badförberedelserna, medan Sandra smaskade godis. Hann! :) och fortfarande frid å fröjd, men med lite högre puls. Ja, min puls, alltså…

Kom på att jag inte får glömma korttidsväskan också. Även om det inte är nån större panik, så höll jag på att missa det helt. Men det värsta (hittills, ”semesterdagen” är ju inte slut än)… Jag glömde Sandra i badet!

Så… min hjärna har sommarlov! :)

Nu förstår jag att det inte låter som några större missar, och det är det väl egentligen inte heller. Men i vår värld är yttepyttiga missar stora… Det bara måste flyta, hela tiden. Minsta småsak kan ställa till en hel dag. Men det gick vägen, trots semesterdag :) Än så länge iaf, ska väl tilläggas då…

Ha en fortsatt skön dag!