Det var kanske inte så smart med en ledig dag för Sandra i förebyggande, eftersom hon ju inte var för trött, egentligen. Så hon var skör igår, av att inte vara i skolan.
Men jag kände att det hade varit så mycket för henne, och skulle fortsätta att vara mycket ett tag till. Förut hade hon blivit sjuk av det, men nu fixar hon så mycket mer. Dock inte hur mycket som helst, och ibland är det svårt att hitta ”lagom” lixom.
Hursomhelst, efter en lite skör morgon så funkade faktiskt medicinrutinerna riktigt bra och skörheten var inte så påtaglig. Så ut i solen med katt å grill å ha det gott lääänge! Vilken härlig försmak av lediga sommardagar! Eller, lediga är vi ju inte när Sandra är hemma, men härliga sommardagar kan det ju vara för det! :)
Ja, nu har vi ju fritids nästan hela sommaren, men mer ledigt än skoldagar kommer det ju förstås att bli för Sandra. Beroende på hur hon mår och vad det är för väder och så. Det blir iaf inte lika mycket tider att passa och mer spontant, så spontant man nu kan leva i en familj där autism styr det mesta.
Fast det är ju så, ju mer rutiner, desto tryggare tillvaro, och ju tryggare tillvaro, desto mer spontanitet. Och vi har ju byggt upp en trygghet vid det här laget, så lite spontana kan vi allt vara utan att röra till det för mycket.
Här hjälper Sandra Göran med att köra ner skivor till garaget. Kan alldeles själv! :)
Sen kom posten, och ett paket till Sandra, från goaste
Mona IGEN! Nu börjar vi bli lite bortskämda här… Tack, finaste Mona!
Ett kort på en go kisse som är lik Sune, och två goa småkissar, en Åke och en Sune, förstås! Så vi kan minnas Åke när vi ser den, sa vi :)
Sandra kom genast på vad hon ville ha katterna till, dom skulle sitta på skolväskan!
Så nu är dom tillsammans igen, Åke och Sune :)
Jaha, sen njöt vi av sommaren en stund…
Och grillade korv…
Men sen blev vi soltrötta och tyckte det var skönt att komma in. Sune somnade, Sandra ville vara ifred i sitt rum och jag satte mig med en kaffekopp vid datorn. Så lugnt och skönt! Bara Göran stannade ute och satte igång att måla staketet som han slipade klart dagen innan.
Nu börjar Sune komma över förlusten. Han äter fortfarande dåligt, men han äter iaf så det kommer väl igång det med vad det lider. Han har börjat leka igen och det känns bra! Men han lekte mer själv förut och nu vill han ha igång oss. Han är rolig, hämtar ett snöre ur sin leklåda och bär det i munnen till nån av oss. Sen lägger han sig på våra fötter och väntar på att vi ska leka med honom :)
Snorkfröken frågade hur jag gör för att inte falla för frestelsen att låta Sandra få som hon vill, för att undvika ett utbrott.
Visst är det frestande ibland, men jag är tvärtom lite för principfast vissa gånger. Det är ju inte heller så bra. Men jag försöker alltid att tänka VARFÖR innan jag bestämmer ATT, liksom. Varför säger jag nej till att, t.ex. ta med saker (som halsbandet jag skrev om sist) till skolan? Har jag inget svar på varför så finns det ingen större anledning att säga nej.
Men finns det en orsak så är den oftast viktig, och det blir ju som Snorkfröken skrev, en ond cirkel om man ger efter i stunden för att undvika det där utbrottet. Det allra bästa är ju förstås att man aldrig kommer till utbrottet alls. Att man har förberett så bra att det inte blir utbrott…
Men i vissa låsningar kommer vi inte vidare förrän vi har blivit osams på nåt sätt. Man når inte fram om Sandra har fastnat i nåt. Fast det är ju jag som har gjort fel om det blir ett utbrott. För att nå fram innan Sandra kommer så långt som till utbrott så gäller det att göra situationen tydlig för henne och det bästa sättet brukar vara att rita. Det skulle jag väl kunna bli bättre på… Jag vet att dom gör det mycket i skolan och det funkar jättebra.
Men frestelsen då… Ja, ger jag med mig och låter henne få som hon vill, för att undvika utbrott, så har vi snart ett större problem som kräver ännu mer energi och planering för att bryta. Sandra är expert på att ”ta över” och man måste hålla sig till det som är för att det inte ska bli ännu jobbigare längre fram.
Det blev så en gång när Sandra ville ha med sig en liten lek-ryggsäck till ett gosedjur, till skolan (hon får ha ett gosedjur med sig till skolan, men bara det) Eftersom den ryggsäcken hörde ihop med gosedjuret sa jag inget om det. Dagen efter packade hon saker i den ryggsäcken, och dagen efter det skulle gosedjuret ha kläder på sig. Sen skulle jag knyta gosedjurets skor och sen skulle jag byta gosedjurets kläder…
Ja, ni förstår. Det blev mer och mer och tillslut blev det ett fasligt pyssel varje morgon med det där gosedjuret. Den tiden har vi inte när Sandra ska till skolan. Alltså får hon ha med sig ett gosedjur, men inget mer. Och om hon blir arg, eller får ett utbrott, så är det bara första gången. Sen vet hon vad som gäller och då funkar det bra, utan utbrott eller ilska. Vet Sandra bara hur det ska vara, så accepterar hon oftast det.
Kommer det däremot ett utbrott varje gång i en viss situation, ja då måste man ju tänka efter vad det beror på så man kan ändra den rutinen och undvika det utbrottet. Då beror det oftast på oro. Vi har det på kvällarna nu, varje gång Göran ska ta kvällsrutinerna. Så vi försöker hitta orsaken så vi kan göra nåt åt det.
Oj, nu blev det långt… Sandra käkar frukost här och ska strax till skolan. Vi har lite ärenden att fixa men en prommis blir det nog.
Trevlig helg, gott folk!
