Sorglig glädje

Det går rätt bra här, men visst märker vi på Sandra att hon är lite skör. Det är ju inte så konstigt och hon måste ju igenom det, så det är väl bara att försöka finnas för henne, liksom. Hon har aldrig kunnat visa sin sorg förut (jo, fast på sitt sätt) det är som Bellan skriver, att det kan vara svårt att få ut vad man känner när man har autism, det känns bara konstigt och ledsamt inuti, liksom.

På kvällen igår, var Sandra skör och jag misstänkte ju att det berodde på Åke, men sa inget om det. Jag frågade istället om hon kände sig ledsen, och då började hon gråta och sa att mamma och pappa var arga. Det var liksom vad hon fick fram. Jag sa att vi inte var arga och sen satt hon i mitt knä tills det gick över, och då satte hon sig bredvid mig i soffan.

Men det dröjde inte länge förrän jag såg att tårarna var på väg igen, och det var då det hände! Egentligen så sorgligt, men samtidigt så enormt stort att jag kände mig både ledsen och glad samtidigt. Hon grät och sa ”Jag är ledsen för Åke är död, jag vill att Åke ska komma tillbaka”

Så stort! Otroligt! Det är första gången hon riktigt visar sorg, och kan sätta ord på det. Så himla stort! Och jag tror att det var skönt för henne också, även om det är tråkigt att vara ledsen.

Hon konstaterade sen att vi har Sune kvar och jag frågade om jag skulle hämta honom, vilket hon ville. Så då fick liksom Sune trösta oss en smula och vi sa att det var tråkigt att vi inte hade Åke mer, men att vi har Sune och kan klappa honom istället. Sandra behövde nog få gråta lite för sen var hon gladare och lugnare resten av kvällen.

På dagen igår, städade jag undan alla ”Åke-grejor” och det kändes ju lite halvjobbigt, men ändå skönt att få ordning igen efter sjuktiden som har varit. Skönt att ha ett torkrum igen och skönt att få undan all medicin och alla papper som har legat i köket.

Men… en saknad, förstås…

Göran och Sandra gick ut på fm och rensade ogräs.

Och Sune fick följa med en stund.

Det behövde han, för sen kunde han äntligen koppla av och sova.

Pernilla Be undrade hur det går för honom och han är ju orolig och äter dåligt. Han vankar mest runt och jamar. Men det går säkert över så småningom.

Pernilla Be rekommenderade också att ha en grav att gå till, och det kan säkert vara ett jättebra alternativ för många. Hade vi haft ett barn som behövde det så hade vi valt att begrava Åke på en djurkyrkogård. Men Sandra behöver det inte och vi vill inte ha det jobbet.

För Sandra är det där med en grav bara förvirrande och hon gillar inte att gå till vår släktings grav. Så då slipper hon, och sörja kan man ju ändå. Pernilla berättade att det blev konkret för hennes flicka när hon hade en grav att besöka, men för Sandra skulle det inte bli konkret.

Skulle vi försöka få döden konkret för Sandra så skulle vi behöva visa den för henne. Alltså visa någon som är död… Fast jag tror ju inte att hon skulle förstå ändå. Vad är död? Hur känns det? Vaddå känner inget? Varför det? Hur då?

För Sandra är ju släktingen som hon minns honom, dvs livs levande. Och att han ligger under jorden är ju bara konstigt för henne då, liksom. Vi tror att det är därför hon inte vill gå till graven. Hon förstår det inte. Så vi nöjer oss med att minnas våra nära och kära när vi behöver det. Genom att prata, rita och svara på frågor så gott vi kan.

Igår ville Sandra att hon och jag skulle bygga lego som idag, så då får det bli så, helt enkelt :) Ha det fint!

Livet går vidare

Det är ju blandade känslor och visst saknar vi Åke. Han var en mycket speciell och go katt och det kommer vi alltid att sakna. Men sista tiden led han mest och det känns faktiskt skönt nu, att slippa se honom lida.

Förra fredagen var allt så bra och han började bli bättre, men i söndags vände det och efter det hade han ordentligt ont. Det var nåt ledband eller nåt, som hade blivit uttänjt och orsakat att knäskålen inte låg rätt.

Men operationen gick bra och Göran åkte för att hämta honom. Så när han kom dit hade läget försämrats och Åke var tvungen att ligga kvar över natten. Göran och jag pratade igenom hur vi skulle göra. Dels ekonomiskt då, men inte bara det. Hur mycket skulle Åke behöva lida och hur skulle sommaren bli med allt passande innan han KANSKE skulle bli frisk igen?...

Då bestämde vi att om han inte mådde så bra att han fick komma hem som igår så skulle han få somna in. Men vi hade inte behövt ta något beslut, för när dom ringde igår em var han jättedålig. Dom fick ingen kontakt med honom. Han hade bara legat och varit helt borta under natten. Dom trodde att han hade fått en propp.

Lilla goa Åke han fick vara med om mycket den sista tiden. Han orkade inte med alla sövningar och all värk. Nu är det över och det känns bra.

Det första Sandra frågade när hon klev ur taxin igår var om Åke hade kommit hem. Så det var ju bara att berätta läget på en gång. Det var nog bra att jag hade sagt att han var väldigt sjuk för det kändes lite lättare att berätta att han var så sjuk att han inte kunde leva mer.

Än så länge har hon tagit det bra. Hon vet ju inte vad död är och det kan jag inte förklara heller. Men hon har varit med om en mycket nära och kär släkting som dog för en tid sen som hon saknar jättemycket. Och hon har förstått att när någon dör får man aldrig mer träffas.

Hon pratade om det en hel del, både att hon aldrig får träffa Åke mer och att hon saknar släktingen. Hon undrade om Åke ska ligga under en sten… Ja, vad säger man? Jag sa att det nog finns en grav till Åke vid sjukhuset. Sandra gillar inte att följa med till släktingens grav och det där är konstigt för henne. Kan man ju lätt förstå, om man inte förstår vad död är och sen får veta att någon ligger under en sten i jorden…

Nåja, vi får väl se hur hon kommer att bearbeta det här framöver. Sista tiden har ju Åke varit mycket i sitt rum eller bara gått i band inne, så hon har fått vänja sig lite med att det mest är Sune som är med oss om dagarna.

Det gäller ju Sune med, för han är orolig och igår gick han mest runt och jamade. Klart han undrar var brorsan är, även om sista tiden inte var så rolig. Dom lekte ju så mycket innan Åke blev sjuk. Och när han var sjuk så låg Sune bredvid honom när han var med oss. Men han fick ju också vänja sig att vara utan brorsan en hel del på slutet. Det blir nog bra så småningom.

Jag är ju sån som fokuserar på det som är positivt, för det finns där, det positiva med. Även om det inte överväger så kan man fokusera på det. Ledsen kommer jag säkert att vara lite då och då, men livet går vidare och hur det än är, så är det lugnare, och enklare med en katt. Och hur det än är så känns det bra att vi kan finnas för Sandra i sommar, och slipper anpassa sommarlovet efter Åke.

Nu lämnar vi det för den här gången. Bellan och Pernilla undrade lite om rullstolen och varför vi har den till Sandra. Det kan ni läsa om i det HÄR inlägget.

Det blir ingen marknad för oss idag. Dels regnar det, men Sandra behöver smälta det som har hänt och det känns bra att det är helg så hon har tid till det.

Jag önskar er alla en fin helg och tack för alla hållna tummar, det kändes gott att så många tänkte på oss.

Världens bästa Åke

Det var så Sandra kallade honom, vår goa, coola, stora, lilla katt. Jag tänkte ofta på den där reklamen där dom säger ”Är man stor så måste man vara snäll” Det passade så bra på vår Åke. Men nu behöver han inte lida mer. Nu har han fått ro.

Sandra håller ställningarna

Det är ju tur att det är ordning och reda på en del i familjen iaf… Jag hade fått för mig att det var sista ridningen i fredags, så jag hade ju tagit bort det från schemat. Men så kom Sandra hem och sa med bestämdhet att det visst var ridning som idag. Så det var bara att slå en signal till skolan igår, och kolla läget.

Och visst hade hon rätt! Det brukar hon ju ha… Men man måste kolla ändå, för det hade ju lika väl kunnat vara så att hon bara ville att det skulle vara ridning. Men, hon hade koll och det var bara att ändra på schemat igen. Det är ridning både idag och nästa vecka!

Hur Åke har klarat natten vet jag inte, ingen ringde iaf igår kväll och än är det ju lite tidigt men dom lär väl höra av sig. Jag återkommer säkert om det.

Helgen kommer att bli lugn, som den ju brukar och nu vet vi ju inte alls hur nånting blir, men det är marknad här så kanske blir det en sväng på den om Sandra mår bra och allt annat flyter. Vi kan ibland passa på att gå tidigt, innan det öppnar riktigt, för då är det inte så mycket folk. Sen har vi rullstolen som hjälp vid såna tillfällen och är Sandra bara trygg så tycker hon att det är roligt. Bilden är från -08, och en annan, större marknad.

Trevlig helg på er!

Skit oxå! :(

Åke, lilla gubben... Ja, vad ska man säga. Det är synd om honom, och dyrt blir det, så hade vi vetat så hade han fått somna in igår. Det var inte alls nån inflammation, tyvärr, utan knäskålen som glidit ur sitt läge. Det blev en lite större operation än vad som var planerat, en massa nya stygn och tratt igen. Absolut stillhet i ytterligare två veckor, om han kommer hem. För när Göran hade åkt dit för att hämta honom så hade han blivit sämre och är nu tvungen att vara kvar över natten, minst… 6000:- för operation och röntgen samt 2000:- för varje dygn han måste vara kvar, om han klarar sig. Undrar om man kan starta en Åke-fond, eller nåt… *suckar*

Åke för hela slanten

Jahapp, det är ingen ordning här för tillfället. Hoppas ni kikar in ibland för rätt vad det är så blir livet sig likt och då blir det reda med bloggeriet igen :)

Om det är någon fråga som jag inte har svarat på så beror det bara på att jag har glömt det i röran… Det är bara att fråga igen isf.

Göran lämnade iaf Åke på sjukhuset vid åttatiden imorse och nu väntar vi på att dom ska höra av sig så han kan åka och hämta honom igen. Ett fasligt flängande fram och tillbaks, en timme dit, en timme hem, sen tillbaks igen… Men hellre det än å sitta där hela dan som han fick göra igår. Roligare saker kan man ju pyssla med om dagarna.

Ja, som att handla, t.ex. och klippa gräset…

Hur kul som helst! ;)

Sandra är inne i en riktig må-bra-period och strålar ikapp med solen mest hela tiden. Så härligt att väcka henne på morgonen och det första man får se är ett stort leende :)

Idag var det bollhavet i skolan, och det gillar hon förstås. Här är en bild från Danmarksbåten, när hon var liten och fortfarande fick gå in på bollhav.

Vi brukade passa på när vi fick syn på ett bollhav som var barntomt, vilket ju inte hände alltför ofta… Jag är så glad att hon får möjlighet till det i skolan för hon älskar det verkligen.

Ja, så mycket roligare blir det inte för nu. Bara fredag kvar av den här veckan och helg redan igen! Fast, det är klart, för oss varade ju förra helgen ända till igår, så det är kanske inte så konstigt att den här veckan känns kort.

Ha det toppenbäst!

Lite Åke-rapport

Göran åkte hemifrån med Åke halv åtta imorse, och ringde halv fem! Då var dom äntligen klara efter en hel dag på sjukhuset. Det var en lång väntan här hemma, för jag trodde ju att Göran skulle komma hem ensam…

Men knäet och stiftet såg bra ut på röntgen :) Fast nåt är det ju för ont har han och sämre har det blivit i helgen. Dom trodde att det var en inflammation och knäet är varmt, vilket det var redan i fredags när vi var på rehab.

Så nu har han ny tid imorgon bitti igen. Då ska dom ta ett prov för att kolla om det är en inflammation, och om det är det så blir han kvar över dagen. Då öppnar dom och sköljer knäet på honom, så han ska vara fastande nu. Sen blir det troligtvis penicillin efter det och det ska ju hjälpa om det nu är det, vilket det lutar åt.

Den operationen imorgon och röntgen idag kommer att gå på ca 5000:- men vi har ungefär 2000:- kvar på försäkringen å det är ju okay. Annars kostar ju knäoperationen han har gjort 15-20000 och liksom… nä, det går ju bara inte, hur mycket vi än vill.

Och han ska ju inte behöva lida för mycket innan det blir ordning på alltihop heller. Imorse var det riktigt synd om honom. Så det känns skönt att knäet var fint efter operationen, och nu har det gått tre veckor så nu ska man inte behöva vara lika försiktig längre.

Bara andra knäet kvar sen då, om det här nu hinner bli bra till 18 juni då vi ska dit och boka tid för nästa operation. Men då är det ny försäkringsperiod iallafall.

Jaha, Sandra kom ju hem idag också, efter långkorttids, och hon var så glad och nöjd så det strålade om hela henne, härligt! :) Hon frågade förstås efter Göran och Åke, men vad skulle jag säga? Jag visste ju inte ens om Åke levde längre…

Jag berättade ju att Åke var sjuk och hade åkt med Göran till sjukhuset. Hon frågade när han blir frisk och då sa jag att han är väldigt sjuk så jag vet inte. Tänkte att det skulle vara lättare att berätta att han inte klarade sig sen ifall hon fick höra att han är sjuk…

Då sa hon ”Veterinären bestämmer när han får komma hem” och sen nöjde hon sig med det. Ja, sen ringde ju Göran och jag kunde berätta att dom var på väg.

Det var det om det!
Ha det kanon!

P.S. Scrolla ner och titta på de senaste inläggen för jag har ett par utmaningar till några av mina läsare, men jag har inte hunnit/orkat meddela er.