Det finns
alltid en lösning, även om det inte är den bästa alla gånger. Ibland får det
näst bästa duga, och ibland blir det t.o.m. bättre i slutändan. En sak är
iallafall säker, om man är missnöjd med nånting, och har försökt lösa det utan
framgång, så får man ju leta efter alternativ.
Där är vi
nu.
För nu har
jag tröttnat på motgångar, och att det dyker upp nya motgångar så fort det
känns som en vändning är nära. Men vi vet inget än utan kollar mest runt och
det är ju toppen att vi har vänner lite utspritt i hela vårt avlånga land.
Sen gäller
det att vrida och vända på alla olika lösningar, för att försöka lista ut om
nåt av det kan tänkas fungera. Vi hoppas väl på att en vacker dag kunna släppa
taget, och veta att det finns andra som tar det ansvar som jag och Göran tar
idag. Den här kommunen har vi gett upp, men frågan är om vi ska flytta, hela
familjen, och isåfall vart? Det håller vi på att luska i just nu.
Boendeform
och sysselsättning med anpassning och autismkunskap letar vi efter. Och vi är
nog beredda att flytta vartsomhelst där det finns. Men finns det, är den stora
frågan? Lite intressanta spår har vi iallafall, bl.a. fina kontakter genom fina
vänner, och folk som vill hjälpa oss fast dom inte alls behöver, man blir så
tacksam.
Mer vet vi
inte, och en flytt kräver många passande pusselbitar, så hur det blir med det
får vi fortsätta vrida på när vi hinner. Idag är det iallafall möte angående
vår ansökning om dubbelassistans, och det är ju ett steg i rätt riktning. Om
det går igenom.
Den här damp så lägligt ner i min brevlåda, tack! ♥ |
Ha det
fint!
.
1 kommentar:
Har tyvärr inget att tipsa om,i min kommun finns inget tillräckligt anpassat vad jag vet.Tror det fanns två DV men de la ner innan Hanna slutat skolan.
För Hanna blev det boendet först men nu är ansökan gjord om DV så vi får se om det blir något av det i framtiden.Just nu blev epilepsin mycket värre så vi får invänta bättre tider när det gäller den också.
För Hannas del tänkte jag att det är viktigast att hon hittar ett eget boende iom att där kommer hon mest troligt bo resten av sitt liv medan DV tyvärr kommer ändras och inte vara lika om man tänker att hon ska vara där fram till pension (40 år kanske).
Sedan var det ju dåligt för henne i gymnasiet så hon mådde bra av att slippa gå iväg,stanna hemma och bestämma själv liksom.Nu har det ju gått några år så jag hoppas hon klarar en DV.För att det ska bli någon ska den vara rolig och utvecklande annars är det bättre utan,iaf för Hanna som inte är så aktiv mycket pga sin svåra epilepsi (trötthet,yrsel,anfall osv).
Det låter bra att ni börjat fundera i nya banor!
Ha det gott och hoppas det blev ett bra möte idag.
Annette
Skicka en kommentar