Utbrott, bemötande och längtan

Jag har fått ett par anonyma frågor som jag tänkte besvara så gott jag kan.

På frågan om Sandra har utbrott med självskadebeteende är svaret nej. Inte på ett sätt som är allvarligt och behöver åtgärdas iallafall. Det värsta som händer när hon blir riktigt arg är att hon slår sig själv i huvudet, eller på näsan, med handflatan för det mesta. Det kan ibland leda till näsblod, men inga allvarligare saker som skulle skada henne, eller andra nämnvärt.

Därför är det heller inget vi åtgärdar på nåt sätt, utan bara försöker förhindra genom att förebygga sånt som leder till utbrott. Hennes ilska måste ju ut, och stoppar vi sånt som faktiskt inte är skadligt så är risken stor att hon börjar med andra saker som är värre. Har man däremot en person som kan göra illa sig värre, så måste man förstås försöka förhindra det på något sätt.

Jag är ju ingen expert på området, och alla individer fungerar på olika sätt, men ett alternativ som är värt att ta upp här är iallafall att försöka hitta nånting annat som personen kan avreagera sig på, och som inte är farligt för en själv eller andra. När Sandra var liten bet hon sig på ovansidan av handen, och det gick ibland hål. Då försökte jag få henne att stampa i golvet istället, men sen slutade hon med bitandet av sig själv.

Jag vill absolut rekommendera den HÄR bloggen. Även en sida på Facebook som heter ”Lågaffektivt bemötande” där det finns en hel del råd och stöd att hämta om man så vill.

Jag fick även en fråga om hur, och när, vi använder timstocken. Jag ska väl inte skriva att vi använder den vid alla brytningar, men vi försöker göra det. Den hjälper Sandra väldigt mycket eftersom den är ”kravlös” för henne, vilket inte människor är.

Så när en aktivitet måste avslutas, eller snarare, när en annan aktivitet måste ta vid, så har vi en enorm hjälp av timstocken. Säger vi ”Nu ska du…” mitt i det hon gör, och dessutom står och väntar på henne, så skulle det låsa sig väldigt lätt. Hon känner då krav från oss.

Om vi istället sätter timstocken bredvid henne och säger ”När timstocken piper ska du…” och sen lämnar henne ifred. (Oftast i rummet bredvid så vi har koll utan att hon märker det) så klarar hon brytningen nästan varje gång. Men vi måste ha en fortsättning, alltså en aktivitet som tar vid, så hon alltid vet vad hon ska göra.

Det där är förstås olika, jag vet att en del kan bli stressade av att se timstocken, och veta att den snart ska pipa. Jag har tyvärr inga bra råd eller alternativ för det. Kanske någon av er läsare har nåt förslag?

Jag kom att tänka på en Sigvard-tavla, men det är ju inte heller något som passar alla. Det är svårt att veta vad som passar för vem, men lite olika idéer kanske kan vara en hjälp på traven iallafall.

Annette hade förslag, angående att Sandra blir orolig när vi inte kan ge ett ordentligt svar på när Jane kommer tillbaks. Förslaget var att använda ett ”vänta-schema” och det brukar vi göra. Jag hade tyvärr inget foto på det, men jag berättar om det i det HÄR inlägget för er som är intresserade.

Det har funkat bra, men sen jag gjorde ett 4-veckors-schema med samma baktanke så behöver vi inte kalendern längre, så den finns på DV nu istället.

Dock kan vi inte sätta upp saker som Sandra väntar på för tidigt, för då oroar det mer än lugnar. Särskilt när det händer andra saker före. Det Sandra har att fokusera på just nu är kommande veckas korttids som är en dag längre än vanligt, och vilka som jobbar med henne dom olika dagarna. Mer kan vi inte prata om än, men när hon kommer hem från korttids på torsdag så kommer Jane att sitta uppe på 4-veckors-schemat igen J

Ha en fin kväll, jag återkommer med ett inlägg om Sandras lediga vecka så fort jag har fått ihop nåt.

.