söndag 10 juli 2011

Planer och trygghet

Lenaeff undrar om vi kan göra nåt oplanerat med Sandra ibland. Det var inte helt lätt att svara på den frågan. Det blir ett eget inlägg om det, tror jag :)

Du menar helt oplanerat? Bara komma på nåt plötsligt? Vi är ju ganska injobbade med Sandra, så vi planerar omedvetet i huvet när det händer oförutsedda saker. Vips har vi en plan och några reservplaner i huvudet, liksom. Vi är alltid beredda och vet alltid hur vi ska hantera olika situationer. Ja, nästan alltid iaf.


Så visst går det. Ibland händer det saker som vi inte kan förutse och då får man ju ta sig igenom det så smidigt man kan. Då löser man det bara, liksom. Och om vi får för oss att vi plötsligt vill göra nånting så är det nästan alltid för Sandras skull isf, och då överväger vi först om det är värt det och om hon har ut nåt av det. För stökar det bara till det för Sandra så låter vi hellre bli.

Några egna roligheter gör vi ju inte när Sandra är hemma. Då blir det att vi delar på oss och turas om, eller så låter vi bli. Oftast låter vi bli eftersom det rör till sig med rutinerna om en av oss försvinner, och det oroar Sandra. Så det är också en avvägning om det är värt det.

Kommer vi fram till att vi ska göra nånting som vi tror är roligt för Sandra, och om hon mår bra och livet i övrigt är lugnt runt henne, så har vi ju redan en plan, för vi vet vad hon klarar och vad som eventuellt kan bli jobbigt för henne. Det måste alltid finnas en utväg om det låser sig.

Är grunden trygg och invand, så går det lättare att göra avsteg. Men grunden måste först vara stabil. Innan vi visste bättre så gjorde vi mer, men Sandra mådde sämre. Vartefter vi har lärt oss om både autism och Sandra så har vi anpassat allting runt henne och nu mår hon bra. Men vi började med att skala av allting och starta från 0 kan man säga.


Ett tydligt exempel på det är väl när vi upptäckte varför Sandra gallskrek varje gång det kom en person emot oss på trottoaren när vi var påväg till dagis. Då visste vi ingenting om diagnoser och anpassning, det enda vi visste var att Sandra var sen i sin utveckling.

Så klart var det jobbigt att gå på marknad eller i affärer med henne. Men vi gjorde ju det ändå, och hade inte en tanke på att det fanns en orsak. Nu har vi lärt oss att ta reda på orsaken och jobba med den. Man måste alltid ner till grunden först.

När Sandra blev lite äldre, jag tror att hon hade fått diagnosen autism (den fick hon när hon just fyllt 6 år) så sa hon vid ett tillfälle, när vi mötte nån och hon skrek ”Han går inte på mig” och då förstod jag alltihop.

Varje gång (fortfarande) när hon möter folk, så tror hon att dom ska gå rakt på henne. Inte så konstigt att hon skrek och blev rädd… Orolig kan hon bli fortfarande, men hon skriker inte längre. Vi fick reda på orsaken och kunde gå till botten med problemet. Vi kunde möta Sandra där hon var, visa att vi förstod, och hjälpa henne att klara av det.

Vi tränadepå det, och varje gång vi mötte någon böjde jag mig ner och sa ”Vi går till sidan, så kommer han förbi” Ni skulle ha sett Sandra första gången hon fixade det! Hon strålade med hela ansiktet och sa ”Det var inte farligt” Nu går det ganska bra, om det inte kommer för många på en gång, eller för fort…

I förra skolan skulle dom göra en utflykt en gång. Dom skulle åka tåg, äta på restaurang och sen tåg tillbaks. Jag sa ifrån att det inte var något för Sandra. Den utflykten skulle bara göra henne sjuk. Men dom tyckte att Sandra behövde lära sig att åka tåg. Då sa jag att om hon måste åka tåg nån gång så gör vi det ändå, det hon behöver lära sig innan man ens tänker tanken att börja träna på att åka tåg, är att klara av att möta en människa på en trottoar.

Jag kom kanske ifrån ämnet lite, men det är så det är iaf. Är grunden stabil så står man stadigare på jorden :)

Ha det fint!

♥ Kram ♥

6 kommentarer:

Anonym sa...

Tänk så svårt det är att från början tänka i autism. Det är verkligen en hård och lång väg för att fösrtå och lista ut vad som är grundproblemet i en del rädslor och utbrott. Jag måste säga att det är otroligt vad ni är suveräna på att förstå Sandra, jag tycker att det är så svårt att hitta rätt tankemösnter ibland när det gäller Junior. Samtidigt måste man ju testa lite gränser ibland för att det ska ske en utveckling eftersom barnen växer både psykiskt och fysiskt med tiden. Självklart måste det ju ske på deras villkor, men ändå. Man vill ju så gärna att de ska bli så bra de kan med sina förutsättningar.
jag saknar ofta någon att bolla tankarna med, för det är så lätt att fastna när man sitter själv och grubblar.
jag säger som som vanligt att ni är så otroliga på att hjälpa Sandra...
Stora kramar till er//Lena

Photo by Maria sa...

Ni är så bra!!!

Tänkte på det där med tåget med, hur tänker man när man säger att hon måste lära sig åka tåg?? Om man nu måste lära sig det så är det ju korkat och träna på det när man skall på restaurang och äta som oxå är ett orosmoment.. Ja ja, alla tänker vi inte lika..

Ha nu en fin kväll..

Kram Mia

Annelie L sa...

Med andra ord kan ni göra "spontana" saker under kontrollerade former.
Jag säger som jag brukar och som alla andra också säger och tycker...ni är fantastiska och så lyhörda !!!

Hrmf...lära sig åka tåg, är det något kriterier man måste ha vid en viss ålder? Det var det dummaste och mest opedagogiska jag hört, då tänker man definitivt inte på barnets bästa.
Jag undrar för vem det skulle vara bra om Sandra tvingades att lära sig åka tåg.....
Stor kram till världens bästa Sandra- föräldrar.

Annika N sa...

Härligt att det går bättre nu att möta folk på trottoaren och att ni kom på varför hon blev rädd.

Ha det bäst !!! Kram Annika

Patricia sa...

Ni är så otroligt duktiga på att lösa situationer med Sandra, tänk vilket jobb ni lägger ner och va bra det blir.

Vilken tur Sandra fick byta skola, törs inte tänka på hur hon haft det annars.

massa kramar
Patricia

Bellan sa...

Så intressant det är att få ta del av erat liv med Sandra, det är i mångt och mycket så likt vårt liv med vår son även om diagnoserna inte är helt lika.

Min son hade en period för många år sen (också långt innan han fick några diagnoser) då han gallskrek när något var fel - vilket vi inte förstod då. Men det var som nån hade stuckit kniven i honom, ett mycket högt skrik! Det var en kurator på BUP som sa att man måste vara stark som förälder i såna här fall då barnet skriker på det sättet och man är t ex på stan bland folk..... Ja, det var tider det... tur man lärt sig någorlunda att förstå vad han klarar och inte klarar precis som ni gjort med Sandra. Ni är fantastiskt duktiga med henne!
Kramar om dig i massor!
//Bellan