Det förklarar saken

Det var inte uttråkad Sandra var igår… Hon är sjuk!

Åhejåhå vad med tålamod det behövs ibland. Tålamod som inte finns… Hujedamej! Men när hon väl insåg att hon var sjuk, och accepterade det, så lugnade det sig. Skör och nära till utbrott, mycket tjafs om det mesta, men ändå okay mellan varven.

Synd att det inte kunde vänta en vecka… Inte för att det är roligare att vara sjuk nästa vecka, men då hade hon iaf inte missat skolan. Hon längtar lixom dit, jue… Fick stora utbrottet igår, när hon insåg att det inte skulle bli nån skola som idag.

Så missar vi ju korttids, vilket iofs inte är hela världen, men nu har vi inte korttids förrän 8-9 mars! Det är ju rätt länge när det bara är då vi kan handla, dammsuga, fixa å ringa samtal. Skulle förresten ha ringt om en läkartid idag, men det får vänta. Igen… Det är ett återbesök och jag skulle ha ringt i december! Nåja, inget livsviktigt, men det är ju bra om det blir gjort nån gång.

Nu behöver vi ju inte ha korttids för att jag ska hinna ringa ett samtal, men jag vill helst att Sandra är i skolan om jag ska prata i telefon. Iaf när jag pratar med såna som man inte bara kan slänga på luren i örat till om det händer nåt…

Först hade jag ryggskott, sen blev vi sjuka allihop, sen var det jullov å sen semester och så sjuk igen nu då… Jag önskar att det fick vara vardag ett tag, så man hinner ifatt. Man kommer lixom lite efter med annat när Sandra är hemma. Men det ordnar sig så småningom. Värre saker kan man ju råka ut för.

Nu till nåt roligare. Det hände nåt fantastiskt igår också, innan tröttheten kom ifatt och förkylningen var ett faktum.

Det första Sandra sa när hon vaknade, var att hon hade ont i magen, och ville ha medicin! Alltså, det är hur stort som helst! Från att ha varit livrädd för toaletten, hatat att få medicinen… och inte kunnat förklara när nåt är fel/gör ont, till att säga ”Jag har ont i magen, jag vill ha medicin” Heeeelt oootrooligt!!! Bara att göra kopplingen "ont i magen - medicin" är otroligt!

Så vi fixade förstås det direkt på morgonen, medicin, bad och dusch, före frukost! För att lilla damen själv ville. Det gick så otroligt smidigt så jag var bara tvungen att berätta det. Annars är det en av de bitar jag helst inte skriver om här. Men nu var det stort! Det är vid såna tillfällen man bara vill öppna fönstret och skrika till hela världen vilken fantastisk duktig tjej man har! En sån enorm lycka som man bara känner om det inte är självklart att det ska hända, liksom… Så jag kunde bara inte låta bli att berätta det :)

Visserligen är jag inte helt säker på att hon hade ont i magen. Eftersom hon blev sjuk, så kan det lika gärna ha varit det hon kände. Att nåt var fel i kroppen, liksom, sen var det ”ont i magen” hon kunde säga. Men det är ändå stort, förut har hon bara förnekat och skrikit att det är bra, när nåt har varit fel.

Tur i oturen att det råkade bli medicin och bad-rutiner redan på morgonen, för sen kom ju förkylning och trötthet ikapp så det var ju bra att vi hann det trista medan damen orkade.

Jag fick en kommentar igår, från min goa vän Mona. Hon påminde om en sommar för några år sen, när Sandra, tillsammans med hennes tre fantastiskt goa ungar *me like* lekte med såpbubblor. Jag skriver lekte, för Sandra hade inte lärt sig blåsa än. (Det var förresten en sak som vi fick bra tips om, från pedagogen jag skrev om igår, att öva blåsteknik med olika lekar, för att blåsa är bra att kunna när man ska lära sig forma munnen och uttala ord…)

Iallafall så var det så härligt att se Sandra den där sommaren. Hur hon var med i leken och hur lycklig hon var för att hon också kunde göra bubblor! Jo, för Mona kom på idén att föra ringen genom luften. Då kunde plötsligt Sandra göra egna bubblor! Och hon hade så kul tillsammans med vänner!!! Det var så härligt alltihop! :)

Nu har hon lärt sig tekniken och älskar att blåsa såpbubblor, fast på bilden har hon hjälp av en apparat hon fick av grannen, den var kul för den gör måååånga bubblor.

Ja, igår blev det ju två inlägg. Länken jag delade med mig av… Jag hittar inte ord! Men om ni missade den igår så kolla den. Det är tamejsjutton inte klokt! Och inget sa dom på nyheterna ens!!! Så jag vill göra mitt bästa för att sprida det för det måste komma fram!

Vi har ett mycket bra korttids och jag är inte ett dugg orolig för Sandra när hon är där, men att det alls förekommer i Sverige idag är skrämmande! Det är sånt som gör att man oroas inför framtiden. För kan det hända på ett korttidsboende så kan det hända på ett annat boende med. Och vem ska då skydda dom drabbade??? Jag brukar inte svära, men nu måste jag Fy faan! Hoppas dom får fängelse!

Nåja, det blev ju ett trist slut på det här inlägget, men det är så viktigt att sånt här kommer fram. Idag blir det en lugn dag. Ja, vi ska iaf ta det lugnt, sen vad Sandra tycker om den saken återstår att se ;) Men igår kväll var hon trött och sa att hon ville vila och lyssna på musik idag. Ja, vi får väl se, som sagt… Hon måste vara bra trött för att tycka om att vila, lilla damen. Det var ingen större fara med henne igår em, men vilket håll det går åt märker vi väl under dagen.

Oj vad långt det blev… Hoppas ni inte tröttnade på vägen.
Ha det så bra hela härliga dagen!

Men hjälp!!!

Hur tänkte dom???

Pedagogik behöver inte ta bort glädjen!

Sandra frågar Göran ”Vilken färg är himlen” och han svarar ”Blå” då säger Sandra ”Nej, idag är den vit” och det var den ju, för det var mulet! Det t.o.m. snöade lite. Då kom jag att tänka på när Sandra var liten. Hon hade fått diagnosen ”Utvecklingsstörning” men inte utretts för autism än. Vi fick träffa nån pedagog på habiliteringen en period. Hon skulle träna färger med Sandra… Mycket tydligt och ”pedagogiskt” sa hon ”Grön som gräset” och ”Blå som himlen”

Men jösses! Man kan ju inte jämföra med nåt som ändrar sig… Sandra är klokare än den där pedagogen, för igår var ju inte himlen alls blå, utan ”Vit som snö” så det så!

En annan gång fick Sandra prova ett stort bollhav. Vi brukade passa på ibland när det inte var så mycket barn i de bollhav som fanns, typ på Mc Donalds och så. Men det var ju inte så ofta hon fick chansen. Därför skulle hon få komma till ett stort bollhav genom habiliteringen och vi var överlyckliga.

Pedagogen var med, och även vuxna fick plats. Jättekul, tyckte Sandra. Ett tag… För sen började den där pedagogiska människan öva färger hysteriskt med Sandra. Hon tyckte verkligen att det var viktigt med dom där färgerna… Hon tog upp en boll i taget och frågade vilken färg den hade.

Sandra var ju inte ett dugg intresserad av färger just då. Hon var ju i ett bollhav och älskade bollar! Hon ville bara njuta, lixom. Men ååååå vad den där pedagogen förstörde glädjen! Vi sa ifrån oss allt samarbete med den människan sen. Tyvärr blev det inga fler besök i bollhavet heller. Men vi använde vårt egna sunda förnuft och Sandra lärde sig alla färger jättebra!

Pedagoger är duktiga så jag menar absolut inte att gnälla över yrkesgruppen! Pedagogik är jättebra, och helt nödvändigt, men man måste ju titta på personens egna intresse innan det ens är idé att börja träna. Det går ju inte in annars, om inte intresse och motivation finns. Det måste vara rätt tid, rätt läge. Det gäller att se personen! Inte bara köra på för att man ska, liksom. Man får aldrig tappa glädjen på vägen!

Nåja, det var då det. TUR att Sandra hade så kloka föräldrar som kunde lära henne färgerna ändå! ;) Just blått har hon, förresten lite svårt med, ibland förväxlar hon blått och grönt. Men det är visst vanligt, har jag hört?! Dom ligger väl nära varandra, kanske, dom färgerna…

Men vad duktig hon är på veckodagarna, på tal om färger! Där finns ju både blått och grönt, men där säger hon oftast rätt, så jag tror hon nästan kan veckan nu. Om hon är på rätt humör och tänker innan hon svarar. Hon kan färgerna på alla dagar i rätt ordning och hon vet vad dom flesta dagarna heter. Om man t.ex. frågar vilken dag det är idag, eller vad ”röda dagen” heter, så svarar hon rätt nästan varje gång! *stolt mamma*

Igår var det en rätt bra dag, men Sandra var lite skör. Om det berodde på att hon var trött eller uttråkad vet jag inte. Eller, uttråkad kanske inte är rätt, vi hade att göra mest hela dan, men hon trivs ju bäst när det är vanliga skoldagar. Så hon kan bli lite extra skör bara för att hon är ledig ibland. Vi får väl se hur hon verkar idag.

Göran och Sandra hann ut en sväng i snöstormen iaf, mest för att Sandra ville. Det var ju inte så mysigt väder så det blev bara en stund. Men hon vill ut idag med, så hon brydde sig inte om vädret :) På söndagar finns det lite mer tid att göra saker på, så dom bestämde att gå ut en stund efter maten. Då passar jag på att ha lite egen tid och det är ju inte så dumt.

Korttidsväskan packade jag igår, medan resten av familjen käkade chips, så den är klar till imorgon då det är korttids ett dygn. Man hinner inte känna sig så ledig på ett dygn, men man hinner iaf göra lite som man inte hinner annars.

Jajustdetja! Det är ju Alla Hjärtans dag… Då får jag önska er en fin sån, helt enkelt! Var rädda om er!

Taxi

Sandra mår så bra så! Härligt! Pigg och glad och det mesta flyter utan problem. Igår kom hon hem med nya små ull-filtar, som hon hade tovat till Åke och Sune.

Det passade ju jättebra, för dom filtarna hon gjorde till julklappar är lixom slut nu. Leksaker som katterna gillar håller inte så värst länge.

Hon hade också gjort varsitt hjärta till sina föräldrar, minsann :)

Ang. taxin då.. Jodå, vi HAR förklarat. Men när man träffar Sandra är det jättelätt att lixom bara hänga på i hennes prat. Hon lurar även med oss föräldrar i omöjliga diskussioner då och då. Så även om taxichauffören vet att hon helst ska vara tyst, och även fast jag vet att vissa svar mer förvirrar än förklarar för Sandra, så glömmer man det i stunden ibland. Man märker liksom på Sandras reaktion att man svarat tokigt eller sagt för mycket, och då är det redan försent. Så om det nu blir ett problem igen, så behöver vi bara påminna lite. Igår funkade morgonen bra, så det kan ju ha varit något annat häromdagen, som oroade.

Vi har en jättego chaufför och hon vill verkligen väl. Bara vi påminner lite då och då, så funkar det kanon. Eftersom det är fler som har kommenterat det här med taxin, och att det är ett problem hos många, så kan jag ju ta den historien nu då… Om ni orkar läsa…

I början hade vi också olika chaufförer, men jag accepterade inte det. Sandra mådde inte bra och vi hade inte valt att hon måste åka taxi, för att det inte fanns någon anpassad skola här där vi bor. Så vi ställde lite krav. Ville dom att Sandra skulle komma till skolan så fick dom se till att hon kom dit på ett tryggt sätt!

Dessutom var en del chaufförer rent olämpliga! Första gången Sandra åkte till skolan så var jag med. Och några andra elever med funktionshinder, som jag inte kände. När vi kom fram fanns det ingen där som mötte (läraren hade inte hunnit dit än) Chauffören släpper av alla barn, en liten bit från skolan, och åker därifrån! Alltså, Sandra kan inte släppas ur sikte!

Det hände ofta att chaufförerna inte hittade dit dom skulle, och dom hade ingen information om barnens funktionshinder. En annan gång när jag också var med av nån anledning, och vi åkte hem från skolan, så frågade chauffören en elev ”Bor du här” och hon sa ja och blev avsläppt. Ingen vuxen mötte henne utan chauffören bara åkte. Vid den tiden upprepade Sandra väldigt ofta det andra sa, s.k. eko-tal. Så hade chauffören frågat henne ”Bor du här” så hade hon nickat och sagt ”Bor här” Jamen fattar ni! Hon hade ju kunnat bli avsläppt varsomhelst!

Det hände faktiskt att en klasskompis till Sandra, en pojke med autism, blev avsläppt på fel adress. Ingen vuxen var där och han visste ju inte vad han skulle göra. Han var rädd och ensam. Men tänk om fel person kommer vid ett sånt tillfälle! Sandra följer ju med vemsomhelst om nån säger att hon ska det… Som tur var kom det ett äldre par och tog med pojken till nåt dagis eller vad det var. Där kände dom igen honom (ibland är det skönt att bo på liten ort!) och kunde kontakta hans föräldrar.

Ja, sen var det ju säkerheten med. En del chaufförer kollade inte att barnen hade säkerhetsbälte, och många av dom kunde inte sätta på sig det själva. Dom hade t.o.m. en slags mindre buss som inte hade några bälten. När Sandra kom hem i den blev måttet rågat. Då kontaktade jag lokaltidningen och höll Sandra hemma tills dom garanterade en säker skolresa för henne. Efter det hörde lokalradion också av sig, så en var med på ett hörn där med, tillsammans med den mamman vars pojke släpptes av på fel adress.

Då blev det bättre. Bälte krävdes i alla skolskjutsar! (Yes!) Sandra blev lovad max tre chaufförer, och dom skulle känna till Sandras svårigheter lite. Ja, det dom behövde veta, förstås. Funkade väl sådär. Sandra var orolig varje morgon, för hon visste ju inte vilken chaufför som skulle komma. Hon fixade inte heller att det åkte en massa andra elever i samma bil. Dessutom var hon åksjuk och det blev långa omvägar när alla skulle hämtas/släppas av.

Då blev det så att Sandra fick en och samma chaufför, från ett annat taxibolag, och utan andra elever. Då funkade det! Nu fixar hon att några elever åker med en bit på vägen till skolan och jag har sagt okay till det (för dom frågade först) och dom ändrar det om jag ringer och säger att Sandra inte fixar det. (Sandra har ju bytt skola också, men chauffören är kvar)

Man måste ställa krav, och man måste veta rättigheterna, annars får man inget! Som fritids t.ex. Vi hade inte valt att Sandra måste åka till en annan ort, för det fanns inget fritids här som hon klarade av att vara på. Så vi krävde skolskjuts till och från fritids också, vilket inte alla hade, då iaf. Nu vet jag inte hur det är med den saken, men då var det så, för jag pratade med några andra föräldrar, som hade accepterat att skolskjutsen inte gäller till fritids.

Alltså var det olika, beroende på hur mycket man orkade tjafsa! Bara det är ju så korkat så man blir mörkrädd. Alla har ju samma rätt, man ska inte få mer för att man orkar kräva det, liksom. Så många som inte orkar, eller kan! Dom får inget! Dom får inte ens veta reglerna! Först ska man ta hand om sitt barn, med allt vad det innebär, och få vardagen att fungera, sen ska orken räcka till att ta reda på rättigheterna och sen kämpa sig till dom. Trycka upp lagen under näsan på dom som nekar insatser. Jag blir så trött!

Ja, mina vänner, det var historien om skolskjutsen det. Nån kvar än??


Från det ena till det andra, jag läste, igår, att choklad kan förhindra hjärnblödning. Kanon ju, för en chokladälskare som jag! Om hjärnblödning är ärftligt ligger jag dessutom i farozonen. Men, så klart fanns det en hake, förutom att det inte är så bra för vikten…

Den ska vara mörk och bitter!

Tyyypiskt!

Man får väl svälja den hel då, som annan medicin ;)

Ha en skön helg!

Vårkänslor

Jorå, Sandra är lugn igen. Men ibland slår det över ändå… Ibland kommer det oro som jag inte riktigt har grepp om. Men taxin är ett orosmoment, det vet jag. Så igår morse var det nog det som orsakade ett mindre utbrott, för i övrigt gick morgonen jättebra, och hela em/kvällen oxå.

Vi har världens raraste taxichaufför! Men hon är väääldigt social, och har lite svårt för att vara tyst… Jag menar, Sandra fixar inte en massa prat om ditten och datten. Nu är ju Sandra väldigt pratig av sig, och det är inte helt lätt att prata lagom med henne, om man inte känner henne. Så vi har små knep, för att underlätta för taxichauffören. Hur lätt är det att inte svara när någon frågar, liksom?... Nä, förstår man inte konsekvenserna så är det inte lätt. Och det är inte lätt att förstå konsekvenserna när man aldrig får uppleva dom, ju.

Sandra kan börja prata om precis vadsomhelst, och hon pratar mer än hon förstår. Så om man försöker föra ett vanligt samtal med henne, och svarar henne, så som man oftast gör i ett samtal (och som folk som inte känner henne gör, förstås, det är ju naturligt, lixom…) ja då kan man hamna precis varsomhelst! Tillslut har man krånglat in sig i nåt konstigt samtal som bara stressar Sandra. Jag tror att det är det som händer i taxin.

Sen kan jag inte prata med chauffören när Sandra är med, så det finns ingen tid att förklara så mycket på. Men hon har varit med på ett möte i skolan, så hon vet lite iaf, och behöver bara påminnas då och då. När jag ska informera chauffören om nåt, så är det skrivna lappar som gäller. Vi får väl se hur det utvecklas, och om oron fortsätter, så får jag väl plita ihop en liten lapp igen. Annars är knepet att lyssna på musik. För det vill Sandra göra när hon åker bil, så chauffören ska säga ”Nu lyssnar vi på musik” när pratet sätter igång hos Sandra. Så lätt att glömma när man själv gärna vill prata ju.

Nåja, nog om det. Jag var ju hos frissan igår och undertiden fixade Göran storhandlingen. Det tycker jag är en mycket bra arbetsfördelning mellan könen! ;)

Innan Göran åkte och handlade, sa jag till honom att jag ville ha tulpaner, men inte trodde jag att han skulle köpa det bara för att jag ville ha… Men det gjorde han! Då blev det många tulpaner, eftersom jag också köpte ett gäng :) Jag ville ju ha en tulpanbild i toppen av min bloggsida, för nu är jag aningen trött på vintern och har vårstädat lite här. Vår på köksbordet och vår i bloggen! Nu är det bara vår ute kvar att vänta på. Men det var lite vårkänsla igår, när solen sken och det faktiskt droppade från taket! *me like*

Göran köpte mesost till Sandra när han handlade och gissa en som blev lycklig! Hon älskar mesost! Har vi det så vill hon inte ha nånting annat, så vi har det inte så ofta. Mest för att vi vill att hon ska vänja sig vid lite olika pålägg, för det kan ju bli problem annars, om bara en sak duger, liksom. För det är ju ofta så för personer med autism, att det är svårt med förändringar och så. Därför vill vi inte låsa oss vid saker om det inte behövs. Vi får vara extra noga med att variera det som går att variera. Nu blev hon iaf glad och beställde genast mesost till frukostmackan som idag! Hon var noga med att tala om det flera gånger, för både Göran och mig, så vi riktigt skulle fatta det!

För ett tag sen kom Sandra på hur man byter låt på cd-spelaren, så det gjorde hon ”hela tiden” en period. Det är ju bara kul när hon lär sig saker, så hon fick ju hållas, så klart. Och det gick över efter ett tag. Men nu kan hon VÄLJA, och det är stort! Kommer en låt hon inte vill höra, så trycker hon fram nästa, och nästa, tills hon blir nöjd :) Fantastiskt!

Att välja är ju inte helt lätt annars. Hon klarar oftast att välja mellan två alternativ, men finns det mer blir det svårt. Hon fixar inte att gå in i en affär och välja nåt att köpa. Det är väl iofs svårt för många, men jag menar, om vi är i en affär och Sandra har egna pengar, så måste vi vuxna hjälpa henne så det vi tror hon vill ha blir köpt. Annars tar hon det första hon ser, eller så upprepar hon ”Vad vill jag ha” tills jag hittar två alternativ att välja på.

Dukar man fram ett frukostbord, med olika pålägg, så blir hon stressad, eller så tar hon alla! Typ kaviar, prickig korv och oliver, på samma macka! Jag kan ju inte säga att det inte är gott, för jag har ju ingen aning om ifall Sandra tycker att det är gott… Så hon får hållas så länge hon är nöjd. Men oftast försöker vi tänka på att inte ha så många alternativ till henne. Till vardags dukar vi aldrig fram ett frukostbord, för då behöver Sandra bara få sin frukost framdukad, sen äta ifred.

Ha det gott och trevlig helg!

Vanliga dagar

Sandra kom hem igår, pigg å glad. Så vi hann allt som skulle hinnas. Så skönt att hon är ifatt sig själv igen. Även om hon har fixat allt otroligt bra, och sluppit tröttsjukan, så har hon ju varit skör tills nu. Vi måste komma ihåg att hon inte klarar hur mycket som helst, så vi inte bara fyller på och fyller på, bara för att hon inte blir sjuk.

Samtidigt vill man ju att hon ska utvecklas, så man vill lixom fylla på lagom, så hon fixar det utan att bli sjuk… Den balansgången är inte alltid så enkel. Men nu är hon, som sagt, ifatt igen, och balansgången gick ju bra den här gången, får man säga.

Nu hinner vi njuta av vanlig vardag i drygt en vecka, tills det är lov igen. Men Sandra har ju sitt fritids på loven, och det gör att hon inte spårar ur, utan att våra rutiner fortsätter ganska som vanligt ändå. TUR vi har fritids! Och tur att vi har blivit så förståndiga med åren att vi inser att hon mår bättre av att vara på fritids än att vara ledig… Lite tvärtemot hur jag tänkte förut, kan man säga. Då tyckte man ju att ens barn skulle få vara hemma om man hade möjlighet.

Överhuvudtaget tänkte jag mer trångsynt och ”svart eller vitt” innan Sandra fick sin diagnos. ”Barn mår bäst av…” och ”Alla barn vill…” typ. Jösses, så korkat! Så många färger och nyanser i livet man inte såg på den tiden :)

Nåja, det blev visst ett sidospår… Göran kom iaf hem redan vid femtiden igår och ordningen är nu återställd i familjen igen. Det är skönt att vara ensam ibland, men skönast att ha alla hemma.

Boken ”Sandra på semester i Marbella” blev klar igår och hon blev så glad över den att hon ville ta med den till skolan som idag, så den är nu nerpackad i ryggan tillsammans med ett USB-minne, där jag laddade ner samma bilder som jag använde i boken. Sen ska dom ju göra en film i skolan, som handlar om Sandras resa. Skoj!

Till ”Livet med autism” vill jag säga, tack för din fina kommentar! Man orkar mycket när man mår bra. Det har inte alltid varit så för mig heller. Din ork återvänder när du får medvind igen. Ta hand om dig!

Var rädda om varandra, alla goa läsare!

Har det bara lite skönt

Jag har inte så mycket att komma med idag, mer än att jag mest bara njuter och mår bra! (Ja, förutom att jag haft ont i skallen sen ett par dar då…) Sandra kommer hem i em och jag hoppas hon är pigg, och att kvällen flyter på. När Göran kommer hem vet jag inte än, men det visar sig. Han hör väl av sig under dagen, när han vet hur långt han hunnit.

Igår fick jag lite småpyssel gjort, sånt som tar tid men inte är så värst jobbigt när man väl tar sig för. Bl.a. fick jag in dom nya fotona i pärmar och sånt är ju skönt att hålla efter så det inte blir en enda röra som man aldrig orkar ta itu med. Även om jag inte framkallar så mycket nu längre när man har det mesta i datorn, så blev det en del eftersom det var ett tag sen nu. Både födelsedagar, jul/nyår och resan har hunnit gå sen jag framkallade sist.

Ja, så fixade jag ju klart dom nya schemabilderna jag började med förra veckan. Nästan iaf, det fattas några som jag inte hade, men dom ska jag googla sen, när jag har lite lust med det.

Jag började oxå lite smått med en ny ”Sandra-bok” som ska handla om ”Sandra i Marbella” och bli som en slags sagobok, kan man säga. Tidigare har jag gjort ”Sandra på morgonen” ”Sandra på kvällen” ”Sandra i skolan” ”Sandra rider” ”Sandra bakar sockerkaka” och ”Sandra på husvagnssemester”

Ni som följt min blogg en tid minns kanske att jag bad om tips ifall nån visste hur man gör för att länkar ska öppnas i ett nytt fönster. Några fler ville veta om jag fick nåt tips, vilket jag inte fick. Men nu vet jag iaf hur man själv kan göra när man är inne på en blogg och vill kolla en länk och sen fortsätta läsa bloggen. Man klickar helt enkelt på länken samtidigt som man håller ner Ctrl, eller så klickar man på länken med musens mittenknapp, om man har en sån. Så nu vet ni det, om det var nån som inte redan visste :)

Ha nu en skön onsdag, gott folk!