fredag 8 september 2017

Förvirrande sidospår

Det är viktigt att komma ihåg att Sandra inte provocerar, även om man känner sig provocerad. När hon var liten, och innan vi visste vad det handlade om, så blev vi arga oftare och ställde för höga krav mest hela tiden. Jag minns hur hon liksom inte tog till sig vad man sa, det rann bara av henne på nåt sätt. Hon fortsatte lugnt med sitt tills man blev tokig på henne.

Och när hon fastnade så uppfattade vi det som att hon trotsade, eller tjafsade emot. Men nu vet vi ju att det inte beror på det, utan på att hon faktiskt inte kan komma vidare. Trots att hon vill och försöker så klarar hon det inte om vi har ställt för höga krav (kraven måste ställas efter dagsformen, så det är ju olika från gång till gång).


En enda gång, vad jag kan komma på, så har Sandra kunnat förklara hennes låsning, eller förvirring, och det är bra att ha det i bakhuvudet när det händer. För det är lätt att tro att hon jävlas, eller bara är lat. Då är det väldigt lätt att börja tjata, och därmed ställa ännu mer krav som gör låsningen värre. Man måste komma ihåg att hon gör så gott hon kan, och att hon faktiskt vill lyckas. Så när hon inte klarar det, så behöver hon extra stöd och hjälp.

Sandra kan, till viss del, klä sig själv med ”bredvidhjälp”. Inte alla klädesplagg, men några. Om man förbereder rätt och agerar rätt (det är beroende på den som hjälper henne hur mycket hon kan själv). Den gången när hon kunde förklara så jag fick mig en tankeställare, satt hon med en tröja i knät och tittade tomt framför sig. Hon såg lite förvirrad ut (och det kan för all del ha varit ett EP-anfall hon hade, eller så var det kanske överbelastning). Jag stod lite vänd ifrån henne, men hade uppsikt, så som man behöver göra för att hon ska kunna så mycket som möjligt själv. Efter ett tag frågade jag om jag skulle hjälpa henne med tröjan och hon sa ja. När tröjan var på sa hon ”Jag glömde hur man gör”


Jag har sett att hon kommer av sig i sin invanda rutin ibland, och även om hon inte förklarar det, så tror jag att det är lite samma känsla hon får. Därför är det extra viktigt att vi som hjälper henne vet rutinernas ordning, så vi kan leda henne på rätt spår igen. Alla dom små viktiga detaljerna som inte är ”den jobbiga morsans” idéer, utan helt nödvändiga för att Sandra ska fungera i vardagen. Även om en urspårning går bra för stunden, så blir det snart problem om man inte följer dom viktiga rutinerna så fort som möjligt igen.

Lite som när man inte har nästa aktivitet planerad, så Sandra vet vad som gäller (som jag skrev om sist). Spårar hon ur i dom inlärda rutinerna, så vet hon inte fortsättningen, och då kan hon inte komma vidare.



.

1 kommentar:

Annelie L sa...

Så bra att hon kunde sätta ord på det.
Det är ju faktiskt så det kan vara för de personer som "går!in i väggen", hjärnan är så överbelastad så den glömmer hur man gör med sådant som gått helt automatiskt innan.
Kramar