måndag 4 september 2017

Att säga vad man menar

Tack till Johannes mamma för kommentaren efter det här inlägget. Det ger mig inspiration när jag får lite respons, och det är alltid roligt att det jag skriver känns igen. Det är inte så konstigt att vi ”npf-föräldrar” får ut mycket av att prata med varandra. Vi liksom vet hur det är, och förstår bakgrunderna. Tack även till er andra som kommenterar, förstås. Jag blir alltid glad över reflektioner och tankar från er läsare.


Johannes mamma skriver att man bör undvika att fråga ”Ska vi…” och istället säga ”Vi ska…” och det känner jag igen hos Sandra med, även om det i regel inte är något större problem för henne. Men vi underlättar ju för henne om vi är tydliga. Jag tänker mig inte för alla gånger, och för det mesta går det bra ändå. Det är viktigt att tänka på att om vi frågar, så måste hon också få välja svaret.

Man säger ofta ”Ska vi…” när man menar ”Vi ska…” för det låter lite mildare och mer respektfullt på nåt vis. Sandra behöver dom där korta, lite ”bryskare” uppmaningarna, istället för inlindade meningar som hon inte förstår. Hon får väl inte utbrott av det, men kan bli förvirrad och klarar inte alltid att svara.

Att det oftast går bra för Sandra oavsett kan ju förstås bero på att hon nästan alltid vill allt. En del personer med autism svarar hellre ”Nej” för då är konsekvenserna klara för dom. Ett ”Ja” kanske är mer osäkert och då är det tryggare att säga ”Nej” tills man vet vad ett ”Ja” innebär.

Men jag tror inte att Sandra ens tänker att ett ”Ja” kan ha konsekvenser. Hon tycker bara allt är roligt och säger nästan alltid ja, vad vi än föreslår, och hur vi än säger det. Hon uppfattar nog inte riktigt orden runt det vi ska, utan hör hon "gå ut" i en mening så blir hon glad för att vi ska gå ut. Men hon har den senaste tiden faktiskt börjat säga ”Nej” eller klarat att välja något annat, vilket känns som ett bra kliv framåt i utvecklingen. Sånt uppmuntrar vi stenhårt om det går, och det var ju åt det hållet vi ville när vi ändrade hennes schema i vintras.

Personer med autism tar oftare det vi säger ordagrant. Inte alltid, och inte alla. Som jag skrev förut så är alla individer, men det är bra att tänka på det för att undvika missförstånd. Många kan lära sig att hantera det, men ett ”Vi ska…” är ju tydligare än ett ”Ska vi…”


Jag var på stan en gång med en person som har Asperger. Vi var i ett innecentrum och jag skulle köpa en tidning i en pressbyrå där. Utanför fanns det lite bord och jag sa ”Kan jag ställa min väska här medan jag betalar tidningen?” Hon sa ”Ja” och jag gick för att betala.

När jag kom tillbaks stod väskan kvar, men hon stod en bit bort med ryggen till. Då slog det mig vad jag hade frågat… Hon måste verkligen ha undrat om jag var helt korkad som frågade henne om jag kunde ställa väskan på bordet. Så klart jag kan det, det är ju inte så svårt. Hon tog min fråga ordagrant. Då lärde jag mig att tänka på att vara tydlig, och säga det jag menar i fortsättningen. Jag skulle sagt ”Passa min väska medan jag betalar”


När jag ändå är inne på det där med ordagrant. Sandra blev tydligt förvirrad en gång när hon skulle till frissan. Vår fina frissa brukar göra ett tecken om det är klart för oss att komma in, när hon ser oss i bilen. Den här gången såg hon inte oss, så jag sa till assistenten som satt bredvid Sandra i baksätet ”Jag ska bara gå in och kolla så det är grönt”

Hahaha, ni fattar själva… Men assistenten som satt med Sandra fattade också, och hanterade det bra med henne medan jag försvann in för att kolla läget. Så värst grönt var det ju inte, men klart att komma in var det 😄

Må gott!

.

Inga kommentarer: