söndag 28 september 2014

När viljan är större än orken

Damen var piggare igår, och vi ser inte någon förkylning utan det liknar mest den ”vanliga tröttsjukan” Det började med lite hosta och nysningar, men sen blev det inget mer av det. Fast hur hon känner vet vi förstås inte.


Vi fick lite funderingar kring om det ändå är så att hennes trötthet inte visar sig förrän hon kommer hem. Att tre veckor är för kort tid för att hinna se några konsekvenser av att hon inte vilar ordentligt. Vi vet förstås inte, men det är inte omöjligt.

Vi vet att Sandra kan ”tränga undan” tröttheten tillfälligt, för att det är roligheter på gång. Och vi vet att hon hade det väldigt roligt på korttids under dom veckorna hon var där. Det är ju positivt när det är två-tre veckor, och på så vis är vi ju glada att hon fixade det tills nu.

Men i längden, om det är så som vi misstänker, så är det ju inte så bra, förstås. Det gäller att vi verkligen övar på att hon kan vila, och ha tråkigt, med andra än oss föräldrar. Om hon tränger undan tröttheten helatiden, så skulle hon ju tillslut krascha helt. Det här har ju, när jag tänker efter, faktiskt alltid varit ett bekymmer. Sandra vill alltid vara med överallt och tycker allt är roligt. Sätter vi inte stopp så däckar hon efter ett tag. Det är en balansgång som kräver att man känner Sandra riktigt, riktigt väl.


Eftersom vi skippade toa- och badrutinerna i fredags kväll, så klarade vi istället av det igår morse. Det gäller att passa på när orken finns och Sandra verkade ganska utvilad efter en stund i tv-soffan.

Men det blev inga stora ansträngningar, utan mest film, av gårdagen. Aptiten lockade vi fram lite tack vare favvo-rätter och lördagsrutiner. Löfte om godis och chips, om magen först fick mat.

Jag smet iväg en stund mitt på dagen, för att få lite ordning på frisyren. Tacksam över att Sandra mådde bättre så det gick bra för Göran att klara sig utan avlösning eller hjälp. Det brukar gå bra kortare stunder, men mår Sandra som hon gjorde i fredags så vetitusan om det hade funkat. Inte smärtfritt iallafall.


Sandra var vaken hela gårdagen, så när det började bli dags för chipsmys i tv-soffan var det inte så mycket ork kvar. Vi tidigarelade rutinerna lite, så hon skulle hinna äta chipsen som hon hade längtat efter hela dagen, men sen blev det bums i säng och det var precis i tid. Hon somnade ovaggad och sov gott hela natten.

Idag fortsätter vi att ta det lugnt och hoppas att damen orkar med lite vardag imorgon. För det är väl det hon längtar allra mest efter just nu. Jag önskar er en fin dag!

.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det kanske kan vara en kombination av att koppla ihop olika platser med olika saker plus att koppla ihop olika människor med olika saker?
Det tillhör isf kapitlet 'överföra kunskap' så då måste man träna på att göra saker på olika ställen och med olika personer.Det är dags att träna på att vara hemma/ledig med assistenter och även att sova med assistenter (även om hon sover med andra på korttids är det ju inte samma sak som hemma).Sova med är då i betydelsen den som finns där när hon somnar,under natten och när hon vaknar.
Det i sig är säkert jobbigt att hålla reda på tror jag med facit i hand efter Hannas flytt.Apropå det så har jag försökt anpassa personalen schema utifrån Hannas behov så långt möjligt så att samma person arbetar samma veckodag.Det är för att hon ska klara att hålla reda på det 'måndag=mamma' till exempel.Helgerna vill då förstås ingen jobba varje fredag/lördag så där kör vi varannan helg för det klarar Hanna att hålla reda på.
Det med att det är svårt att 'sova med' olika assistenter kom jag att tänka på när jag tänkte på att man måste veta vem man ska ropa på om man behöver hjälp på natten...iaf för Hanna som jag tyvärr inte kom på i tid att lära ut ett annat sätt (utan att ropa på en person) att kalla på hjälp.Nu har vi en kamera så vi både ser och hör så för assistenterna är det lugnt men för Hanna har det tagit tid att lära sig.
Ha en skön söndag!
Annette

Bellan sa...

Läser ikapp här lite... Tack för dina länkningar till mina inlägg, blir lika glad varje gång :)

Tack för svaret på min fundering ang personal också! Visst är våra barn väldigt lika, men också väldigt olika som du skriver. Att träffa nya ansikten är inte alltid så lätt för Turbo...
Skönt att de tre veckorna på korttids gick så bra för Sandra, men så synd om hon ska däcka efteråt. Hoppas, hoppas det går åt rätt håll nu med hennes ork!

Kramar om dig du finaste Nina ♥
//Bellan