Om jag
skulle försöka få ihop ett inlägg nu då, kanske. Allt är, som jag skrev sist,
bara bra här, men jag tror hjärnan inte har semestrat klart riktigt ;) Det tar
ett tag att komma in i rutinerna igen efter långledigt, märker jag.
Fast det
är inget fel på orken än iallafall, och det är ju huvudsaken. Ja, psykiskt då,
menar jag. Trött är jag, men det är säkert bara omställningen, och jag sover
som en stock på nätterna, så det är nog snart avhjälpt. Tröttheten jag kände
innan ledigheten är borta J
Sandra är
fortsatt hyfsat pigg, och väldigt glad. Hon längtar mest till vardagen med dv
och korttids och tycker väl inte att vi här hemma är så värst mycket att längta
efter. Lagom till kvällsrutinerna, igår, tog tröttheten över lite för första gången
sen hon kom hem från lång-korttids, så det blev lite utbrottigt, men funkade.
Göran och Sandra
var ute ganska mycket under dagen och solen tröttade nog en del den med, för
det var väldigt varmt.
I torsdags
hade vi ett assistansmöte och summerade hur det gick för alla under veckorna då
vi föräldrar latade oss på annat håll. Vi visste ju att det hade gått bra, men
nu kunde vi prata igenom det lite mer, och det var roligt. Helt otroligt så bra
det gick, trots alla nyheter det innebar för Sandra att vara hemifrån så länge.
Ibland är
det kanske en fördel att inte riktigt ha tidsuppfattning. Sandra hade mest
konstaterat att det var lång tid kvar innan hon skulle hem, och var ganska nöjd
med det. Vilket tyder på att hon hade fått den info hon behövde för att känna
sig trygg. Bra jobbat av, framförallt assistenterna!
Snart är
introduktionen klar, och Sandra har två duktiga assistenter, som bästa
assistansbolaget skakade fram åt oss. Det känns så skönt att det finns några
fler runt Sandra, för det blir väldigt sårbart annars. Särskilt som hon inte
har nån släkt som bryr sig eller ställer upp det minsta.
Vi
planerade lite detaljer på mötet, inför det nya schemat, och några nya
schemabilder ska fixas. Så skönt att vi börjar hitta rätt efter en ganska
turbulent dv-start för alla inblandade. Nu är det iofs en nödlösning
fortfarande, och kommer troligtvis att vara det tills vi är färdiga med
boendefrågan. För det finns ingen anpassad dv i kommunen, så anledningen till att
det funkar så bra som det gör är helt personalens och assistenternas förtjänst.
Och så länge Sandra är nöjd och orkar så är alla glada.
Åh, vad
jag skulle vilja starta en ny boendeform. Helt individanpassad, med boende och
dv ihop. Nån gård av nåt slag, med djur, där möjligheterna är oändliga utefter
var och ens förmåga.
Ett ställe
där det finns personal som tar hand om verksamheten och där dom som behöver det
har egna assistenter. För assistenterna är ju faktiskt ett hjälpmedel, en ”andra
hand” för personen. Nån annan måste se till att det ”runtom” fungerar när
personerna i fråga (som Sandra t.ex.) faktiskt inte kan det själva.
Jaja, ett
steg i taget. Starta nåt har jag varken ekonomi eller kunskap till, men en
himla massa bra idéer!
Nu ska vi
helga vidare här. Må så gott!
.
2 kommentarer:
Vad glad jag blir över att Sandra har det så bra. Som du skriver, assistenter och personal är A och O, bra sådana, för att det ska fungera. Att hon tycker ni är lite tråkiga där hemma är helt normalt, vilken unge tycker inte det om sina föräldrar när de börjar få roligare saker att göra utanför hemmet.
Bra idéer har du minsann, du får börja köpa lotter då du har chans att vinna några miljoner, kunskapen läser du snabbt in, det är jag helt säker på :)
Kram finaste Nina.
Jag som utbildar mig till fritidsledare känner att min hjärta skuttar alltid lite extra när du skriver om din dröm. För jag delar den tror jag. Har velat och funderat över vad jag vill jobba med och jag delar nog din dröm Nina.
Det enda skrämmande med min utbildning är att kursen vi läst om diagnoser gav mig så lite om man jämför med vad din blogg gett mig.
Hoppas ni får en fortsatt trevlig SandraHelg och sen en härlig helg på det.
Kram Kim
Skicka en kommentar