lördag 20 september 2014

Hopp, oro och drömmar

Om jag skulle försöka få ihop ett inlägg nu då, kanske. Allt är, som jag skrev sist, bara bra här, men jag tror hjärnan inte har semestrat klart riktigt ;) Det tar ett tag att komma in i rutinerna igen efter långledigt, märker jag.

Fast det är inget fel på orken än iallafall, och det är ju huvudsaken. Ja, psykiskt då, menar jag. Trött är jag, men det är säkert bara omställningen, och jag sover som en stock på nätterna, så det är nog snart avhjälpt. Tröttheten jag kände innan ledigheten är borta J


Sandra är fortsatt hyfsat pigg, och väldigt glad. Hon längtar mest till vardagen med dv och korttids och tycker väl inte att vi här hemma är så värst mycket att längta efter. Lagom till kvällsrutinerna, igår, tog tröttheten över lite för första gången sen hon kom hem från lång-korttids, så det blev lite utbrottigt, men funkade.

Göran och Sandra var ute ganska mycket under dagen och solen tröttade nog en del den med, för det var väldigt varmt.

I torsdags hade vi ett assistansmöte och summerade hur det gick för alla under veckorna då vi föräldrar latade oss på annat håll. Vi visste ju att det hade gått bra, men nu kunde vi prata igenom det lite mer, och det var roligt. Helt otroligt så bra det gick, trots alla nyheter det innebar för Sandra att vara hemifrån så länge.

Ibland är det kanske en fördel att inte riktigt ha tidsuppfattning. Sandra hade mest konstaterat att det var lång tid kvar innan hon skulle hem, och var ganska nöjd med det. Vilket tyder på att hon hade fått den info hon behövde för att känna sig trygg. Bra jobbat av, framförallt assistenterna!

Snart är introduktionen klar, och Sandra har två duktiga assistenter, som bästa assistansbolaget skakade fram åt oss. Det känns så skönt att det finns några fler runt Sandra, för det blir väldigt sårbart annars. Särskilt som hon inte har nån släkt som bryr sig eller ställer upp det minsta.


Vi planerade lite detaljer på mötet, inför det nya schemat, och några nya schemabilder ska fixas. Så skönt att vi börjar hitta rätt efter en ganska turbulent dv-start för alla inblandade. Nu är det iofs en nödlösning fortfarande, och kommer troligtvis att vara det tills vi är färdiga med boendefrågan. För det finns ingen anpassad dv i kommunen, så anledningen till att det funkar så bra som det gör är helt personalens och assistenternas förtjänst. Och så länge Sandra är nöjd och orkar så är alla glada.

Åh, vad jag skulle vilja starta en ny boendeform. Helt individanpassad, med boende och dv ihop. Nån gård av nåt slag, med djur, där möjligheterna är oändliga utefter var och ens förmåga.


Ett ställe där det finns personal som tar hand om verksamheten och där dom som behöver det har egna assistenter. För assistenterna är ju faktiskt ett hjälpmedel, en ”andra hand” för personen. Nån annan måste se till att det ”runtom” fungerar när personerna i fråga (som Sandra t.ex.) faktiskt inte kan det själva.

Jaja, ett steg i taget. Starta nåt har jag varken ekonomi eller kunskap till, men en himla massa bra idéer!

Nu ska vi helga vidare här. Må så gott!



.

2 kommentarer:

Annelie L sa...

Vad glad jag blir över att Sandra har det så bra. Som du skriver, assistenter och personal är A och O, bra sådana, för att det ska fungera. Att hon tycker ni är lite tråkiga där hemma är helt normalt, vilken unge tycker inte det om sina föräldrar när de börjar få roligare saker att göra utanför hemmet.
Bra idéer har du minsann, du får börja köpa lotter då du har chans att vinna några miljoner, kunskapen läser du snabbt in, det är jag helt säker på :)
Kram finaste Nina.

Kim sa...

Jag som utbildar mig till fritidsledare känner att min hjärta skuttar alltid lite extra när du skriver om din dröm. För jag delar den tror jag. Har velat och funderat över vad jag vill jobba med och jag delar nog din dröm Nina.
Det enda skrämmande med min utbildning är att kursen vi läst om diagnoser gav mig så lite om man jämför med vad din blogg gett mig.
Hoppas ni får en fortsatt trevlig SandraHelg och sen en härlig helg på det.
Kram Kim