Nya framtider

Det händer saker mest hela tiden och jag hinner liksom inte riktigt med, känslomässigt. Knappt hinner jag börja bearbeta det ena innan det andra händer, som måste hanteras. Jag håller på att läsa en bok som ger förklaringar till känslor som bottnar i barndomen, och det gör ju att jag börjar förstå mig själv lite mer. Men, som sagt, det händer nya saker så boken, och den bearbetningen, tar lite tid.

 

Sist jag skrev var det i mellandagarna. Sen dess har vi skilt oss och jag har flyttat till en pytteliten, men mysig lägenhet. Jag trivs jättebra och är nöjd med beslutet, men känslor och tankar har inte hunnit med i svängarna. Så jag är beredd på en reaktion närsomhelst. Idag skriver jag faktiskt för att jag har känslor jag inte vet vad jag ska göra med. Jag blir rastlös och vill tröstäta, men har kommit så pass långt med mig själv att jag vet orsaken i alla fall. Jag behöver ”bara” hantera det på ett bättre sätt än att moffa i mig vadsomhelst som är ätbart i skåpen.

Skilsmässan är klar, men inte bodelningen. Vi har ju varit vänner och överens om att hjälpas åt. Vi har inte heller haft några svårigheter med att dela upp det vi har. Men så har Göran blivit sjuk igen, kan man säga... Så nu står jag ganska ensam och osäker på om det kommer lösa sig. Det är en ganska tärande oro, faktiskt. Hans sjukdom behöver jag inte gå in mer på än att den är självförvållad och den egentliga orsaken till att jag ville lämna honom.

Det är förstås en sorg att det blev som det blev och inte blev som vi tänkt. Den sorgen är inte bearbetad än, så den kommer väl när den får plats. Tills nu har jag haft fullt upp med att flytta, handla, montera och möblera. Nu är det klart och jag njuter av hur fint jag har det. Jag har fina vänner som finns där och stöttar, det är guld värt på alla sätt och vis.

 

Det är också en sorg att vi inte kommer kunna åka till Sandra tillsammans mer. Ja, inte som det ser ut nu i alla fall. Hon vet ju inget om något så när jag var och hälsade på henne sist sa jag bara att pappa var hemma. Ibland är det ju lite skönt att hon inte förstår och behöver veta.

Jag har ju gjort en arbetsförmågeutredning och kommer få bra med stöd från Arbetsförmedlingen så jag kan jobba, trots vissa begränsningar. Dels är jag inte frisk från min utmattning riktigt än, eller om det är sviter av den som jag får leva med. Och dels har jag fått en del fysiska problem också. Jag är så tacksam över att vi lever i ett land där man ändå får hjälp! Synd att så många inte fattar hur bra vi har det.

Jag hoppas att jag snart är ute på arbetsmarknaden igen, för det mår jag absolut bäst av. Det är inte lätt att få jobb när man inte klarar arbetsuppgifterna som ingår, då är man glad över att det finns hjälp. Så jag tror att det kommer bli bra inom kort. Då finns inte heller tiden att sitta hemma och grubbla över saker som man mår bättre av att lämna bakom sig.

Det här är nog mitt avslut i bloggen. Nu börjar en helt ny framtid och min plan är att det inte ska finnas något mer att skriva om, som inte finns i alla vanliga liv. Det tycker jag är en mycket bra framtidsplan. Må gott, och tack till alla som följt vår resa.

.

God fortsättning…

…Gott slut och Gott nytt, och allt vad det nu heter så här mitt emellan jul och nyår. Hoppas ni har det fint.

Jag har haft så många tankar och känslor att det måste pysa ut lite, så jag tänkte att jag ju kan använda bloggen. Som på den gamla goda tiden. Ja, på den tiden då jag uppdaterade flitigt varje dag. Då använde jag skrivandet till att bearbeta, men sen kom jag av mig som ni vet.

Nåja… Det här är första julen för Sandra på hennes nya boende. Första året då vi känner att det fungerar utan oss (ja, alltså vi behövs inte mer än som mamma och pappa). Och på nåt sätt kom allt över mig. Det har varit (är) skittufft, faktiskt.

För er som inte har samma erfarenheter låter det säkert konstigt. För det är ju jätteskönt, på alla sätt och vis. Också. Jag menar, Sandra har det bra. Hon är bland människor som bryr sig om henne på riktigt. Hon är glad och respekteras för den hon är. Det anpassas och personalen har bra kommunikation med oss. Det har ju gjort att dom har lärt känna henne väl vid det här laget, och jag behövs inte på samma sätt längre.

Det är en konstig tomhet. Jag har varit så uppe i hennes behov i snart 30 år att jag har glömt mig själv. Så nu när jag inte behövs för Sandra längre så vet jag inte min plats på nåt vis.

Dessutom förlorade jag jobbet precis före jul, pga besparingar, men det var trots allt bra för mig då jag inte mådde så bra mot slutet. Men det är en helt annan historia. Hursomhelst så blev det en känslomässig nerförsbacke, kan man säga. Ett stup, rent av. Men jag har börjat jobba mig uppåt, så det blir säkert bra i slutändan.

Det var inte mig jag skulle skriva om, utan om Sandra. Vi var och hälsade på henne för en månad sen, och hade tänkt hinna med ett besök till innan jul. Men det gick en massa sjukor på boendet så det blev inte av. Ojojoj, vad vi längtade efter henne innan vi äntligen åkte dit igår. Julafton var tuff. Jättetuff. Då var det ju skönt att veta att hon hade det bra.

På juldagen kom det foton som bekräftade det och då kändes det genast bättre. Och efter besöket igår kändes det så bra så.

Sån skillnad nu mot för ett år sedan. Det som på ytan verkade så bra, men var en katastrof. Vi anmälde det boendet till IVO, men det hände ju inte så mycket för det. Ska IVO göra något så måste det gå för långt först, och det gjorde det ju inte, tackolov.

Jag kan inte skriva så mycket om det, men sen Sandra flyttade till sitt nya boende så känner vi hur viktig hon får vara. Det känns så gott i hjärtat när vi hälsar på henne nu. Inget ont i magen och ledsamma tankar som förut.

Hon är alltid ren i håret nu. Har fina kläder. Är glad och pigg, utan medicinen som dom faktiskt drogade ner henne med på förra stället, för att personalen tyckte det var så viktigt att hon skulle delta på deras villkor… Nu anpassar dom istället och Sandra har känslor igen. Det går att prata med henne, och få svar. Hon vill spela memory. Hon kan bli arg, glad och ledsen igen. Det är så fantastiskt härligt att se henne nu. Hennes härliga ögon har liv igen.

När vi kom och skulle fira hennes födelsedag på förra boendet, fick vi börja med att torka av ett lager damm från bordet innan vi kunde duka fram tårtan vi själva hade med oss. Sandra hade stripigt hår och noppriga fula mjukisbyxor på sig. (Utan medicinen hade hon aldrig gått med på att sätta på sig såna byxor). Det var alltid stökigt, med Sandras saker i en enda röra på hyllorna.

Igår (som alla andra besök numer) var det framdukat fika på bordet. Det var städat och ordning i Sandras lägenhet. Sandra var extra fin, eftersom det var jul, men är annars alltid fin. Det var julmusik på och adventsstakar i fönstren. (Personalen frågade innan jul hur dom skulle göra, eftersom det inte har funkat med julpynt förut, men vi sa att dom skulle prova. Det värsta som kan hända är ju att dom får plocka bort det, men det funkade).

Sandra var så lugn och glad, trots alla julklappar vi hade med oss. Det var riktigt mysigt och vi var så glada när vi åkte hem. Vi är så tacksamma att det blev bra tillslut.

Jag har fått frågan från anhöriga till familjer som vår, så jag skriver svaret här. Det är ingen lätt väg och man får inget serverat. Det gäller att läsa på, så man vet vad man kan kräva, men samtidigt vara realist och inte kräva det omöjliga. Men alla har rätt att må bra efter sina förutsättningar. Egentligen är det det man ska ha i huvet när man stångas mot kommunen.

Oavsett så måste man söka först! Det var väl där jag missade från första början. Och ingen handläggare talade om det. Man kan inte hitta något anpassat, eftersom behoven är lika många som det finns individer. Sök först! Sen gör kommunen en utredning och då talar man om behoven och lämnar läkarintyg.

Plats i annan kommun är aldrig bra, eftersom kommunerna kommer vilja flytta hem personen så fort det går. Då kan man aldrig slappna av. Vårt mål har alltid varit, och är fortfarande, att få det att fungera utan oss medan vi finns. För sen är det ju försent.

Nu är vi i mål.

.

Fortsatt bra

Jag har inte energi och tid för bloggen just nu, men vill ändå uppdatera lite för er som följt vår resa. Kort sagt, vi är såå tacksamma att Sandra bor på ett ställe där dom är lyhörda och ser till hennes behov. Det är en enorm skillnad mot förra boendet och det var ju tur att hon blev flyttad.

Vi hade möte förra veckan och jag hade lite oro att ta upp. Men, när det finns personal och chefer som lyssnar, tar till sig, förstår och förklarar, så försvinner ju oron ganska direkt.

En av sakerna jag kände att jag behövde ventilera var ju något som hände på förra boendet, som skapade missförstånd och misstankar riktade mot oss föräldrar. Jag är ganska säker på att det var en del lögner inblandade från ett håll också, för jag vågar påstå att jag känner Sandra tillräckligt väl för att veta vad som kommer från henne, och vad som från början måste komma från personalen. Att Sandra sen eko-talar och frågar vidare i nån slags uppåtgående spiral som inte tar slut förrän någon med rätt kompetens hjälper henne att stoppa, gör ju att det väldigt lätt hamnar helt galet på vägen.

Hursomhelst, det var grova och hemska saker och jag kände ju en oro över vad chefen på förra boendet sagt, vad Sandra fortsatt eko-talat och förvirrat frågat vidare på, och hur den nya personalen uppfattat det hela. Skulle mardrömmen fortsätta och hur ska vi kunna förklara att det inte är sant, när Sandra pratar mer än hon förstår?

Men såå skönt när alla i rummet försäkrade mig om att dom har varit med förr, och vet vad som kan komma ur munnen på personer som Sandra i stressade situationer eller bara när hon ”behöver säga nåt, vadsomhelst” och att dom har förstått för länge sen att hon inte har den förståelsen. Att dom inte har några som helst misstankar om nånting, tvärtom, och att det hade funnits fler larmrapporter efter 29 år om det varit som dom påstod på förra boendet.

Släpp det där nu, sa dom och det gör vi också. Tacksam!

Det var det om det. I övrigt börjar personalen mer och mer känna in Sandra och hennes behov. Dom har lärt sig av en del nitar (vilket är enda sättet att lära sig, om man bara är lyhörd) och Sandra har väldigt sällan utbrott numer. Hon är för det mesta glad, harmonisk och busig, så som hon var hemma. Och ingen tycker att hon behöver medicin. Det skulle dom ha i sig, chefen och läkaren på förra boendet, som tänkte anmäla mig som olämplig Godman när jag krävde att dom skulle ta bort medicinen.

Dessutom är det betydligt trevligare att träffa Sandra nu, när hon inte är neddrogad och medgörlig till vadsomhelst. Nu reagerar hon och har känslor igen.

Ja, det var en kort uppdatering, för jag vet att ni är några trogna kvar som vill veta hur det går. Javisstja… Nån kanske undrar hur jag mår? Tack bra. Nu är det faktiskt min tur och jag har t.o.m. fått jobb. Det går åt rätt håll nu!

Jag vet inte när nästa uppdatering kommer, men önskar er en fin höst/vinter. Må gott.

.

Det viktiga samarbetet

Jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är att ha ett gott samarbete mellan personal och anhöriga. Man blir liksom mörkrädd när man stöter på personal/chefer som inte fattar det. Men jag tror ju att personal och chefer som inte vill samarbeta bara är oroliga över att dom ska få ”jobbiga föräldrar” på halsen. Därför är det ju lika viktigt att som anhörig förstå att man inte kan klampa in hursomhelst i en verksamhet och lägga sig i saker som man faktiskt inte vet något om. Men anhöriga som får vara delaktiga blir inte jobbiga, utan lugnade. Om det nu är en bra verksamhet, förstås.

Det jag kan bidra med som anhörig till personalen är hur Sandra fungerar i olika situationer och vilka lösningar som har fungerat hemma. Samtidigt måste jag vara ödmjuk med att samma lösningar kanske inte är dom bästa på boendet. Dels fungerar Sandra på ett annat sätt med andra, än med mamma och pappa och dels är det andra faktorer som spelar in.

Jag är väldigt tydlig med det när jag pratar med personalen. Då ökar chansen att dom ska ta till sig det jag förmedlar. Jag kan komma med tips och råd, men jag kan inte bestämma vad som fungerar bäst för Sandra med personalen i hennes hem.

På förra boendet hjälpte det inte att jag var tydlig med att jag inte la mig i hur dom gjorde, bara hur Sandra mådde. Dom ville inte ha några råd eller något samarbete och det är ju orsaken till att det inte blev så bra där tillslut. Eller, det var det ju inte från början, men vi insåg inte det direkt. Dom kan ju vara hur duktiga som helst, men det hjälper inte Sandra om dom inte förstår henne och hennes behov. Det kan ingen göra som inte lyssnar på dom som kan tala om det (eftersom Sandra inte kan det själv).

Att deras bestämda uppfattningar tillslut ledde till direkta missförhållanden är ju bara olyckligt och tragiskt. Hade vi haft en bra kommunikation från början, så hade det säkert blivit bra också. Men när man, istället för att ta reda på vilka anpassningar som behövs, sätter in medicin som tar bort Sandras egna möjligheter att protestera så blir det inte bra. Jag är inte emot medicinering, men man måste först se vilka behoven är!

Det hände ganska grova saker som jag inte vill skriva om, men även om vi inte ville flytta på Sandra (eftersom en flytt är väldigt påfrestande för henne) så är vi glada att det blev som det blev.

Nu är det som natt och dag. Det är så otroligt skönt att både personal och chef förstår vikten av samarbete och god kommunikation. Så även fast det saknas en del grundkunskaper så tror vi alla att det här kommer bli mycket bra. Det är liksom det som avgör, att personalen frågar oss som känner Sandra när problem uppstår.

Bara en sån liten sak som att Sandra frågade personalen vem som kommer sen. Personalen som skulle jobba ända tills Sandra skulle somna svarade att det bara var hon hela dagen, det kommer ingen sen. Personalen frågade mig på mötet vad det kan ha berott på att Sandra blev orolig och inte nöjde sig med svaret. Jag som känt Sandra i 30 år förstod ju direkt hur hon tänker, vilket inte är så lätt när man inte känner henne, eller är van att tänka på "Sandra-vis" Sandra behövde veta vem som jobbade efter att den personalen gått hem, dvs i det fallet vem som jobbade natten och vem som väckte dagen efter. Såna små problem får oftast lösningar innan det hinner bli problem, om man bara pratar med varandra.

Jag har (hittills) blivit inbjuden på två möten. Det första var med hela personalgruppen där jag fick berätta om Sandra och dom fick ställa frågor. På förra stället fick jag knappt inte prata med personalen, bara med ansvariga, så jag visste inte ens vilka dom var eller hur dom tyckte det gick att jobba med Sandra. Jag blev inte inbjuden på några möten alls, utan fick kräva möte själv när jag kände att det behövdes.

På senaste mötet, i veckan som var, var chefen, kommunens pedagog och Sandras kontakt med. Det var ett jättebra möte där jag kände att dom redan har hittat en hel del lösningar som kommer bli bra för Sandra.

Dom har sett att hon blir stressad av för många personalbyten, så dom ska lägga om schemat så Sandra inte har så många runt sig.

Sandra är egentligen beviljad en gruppbostad med integrerad daglig verksamhet. Det finns inte här, men dom har anpassat hennes dagar på plats nu till att börja med. Sen håller dom på att planera hur dom ska kunna anpassa den dagliga verksamhet som finns, så Sandra kan delta i den. Är den anpassad så kommer det fungera, för Sandra kräver sysselsättning och gillar ju det.

När hon slutade skolan var den dagliga verksamheten (samma ställe som nu) inte anpassad, så då fungerade det inte. Planen nu är att en pedagog (som Sandra känner sen korttids-tiden) ska vara med Sandra på dv, och eventuellt också hämta/lämna henne på boendet. Jag tror det blir bra.

Schemat som förra boendet tog bort för Sandra håller dom nu på att återinföra, för att hon ska bli lugn och trygg även nu när hon inte medicineras längre. Jag berättade hur vi jobbade med schemat hemma och på vilket sätt Sandra var delaktig. Det utgår dom ifrån och det kommer säkert också bli bra.

Men det tar ett tag att utforma ett schema som fungerar. Just nu gör dom som dom gjorde på förra stället, dvs bara två bilder på ett portabelt ark. Men det ”schemat” gör bara att Sandra tjatar hål i huvet på personalen om ”Vad göra sen” så det är inte alls anpassat. Dock var det bara bra att dom i övergången gjorde så som Sandra var van. Men nu är det dags att börja anpassa schemat efter Sandras behov.

Här är några länkar på hur jag själv fått tänka för att hitta rätt i några situationer:

Att ha koll, utan dötid

Delaktighet

En tydlighetsom Sandra förstår

Jag gjorde om schemat flera gånger under åren, dels när omständigheterna ändrades och dels när Sandras utveckling krävde det. Men från början tar det tid att hitta ett schema som fungerar, så man får prova sig fram, utan att ha för bråttom. Man ser på Sandra när det är bra och bra är det när hon förstår det och blir lugn. Men det kan behövas att man har lite is i magen och låter det landa ordentligt i Sandra innan man ändrar något. Man måste också prata igenom alla förändringar i personalgruppen ordentligt innan man stökar med Sandra.

När vi hade mötet i veckan så kändes det så himla bra. Dom vill verkligen få det att fungera för Sandra och jag känner att dom är måna om henne och försöker hitta bra lösningar hela tiden. Därför tror jag att det kommer bli bra den här gången. Möten runt Sandra, där jag är med, kommer vi ha ungefär var tredje månad och det var chefens förslag. Det känns så bra att chefen förstår.

.

Framsteg

Jag tänkte skriva några rader. Dels har jag fått ett par frågor och dels har det ju hänt lite här som jag tänkte dela med mig av till er som är intresserade.

Jag fick frågan om Sandra har två gode män. Det var så länge sen så jag minns inte om jag har svarat. Men, ja, det har hon. Jag har ”Sörja för person” och en annan har ”Bevaka rätt” och ”Förvalta egendom”

Jag har också blivit ombedd att skriva lite råd angående ansökning av gruppbostad. Det är ju väldigt individuellt vad behoven är, men jag utgår från Sandra och vad jag förstår så var behoven liknande hos personen som frågan gällde.

Har man svår autism (Infantil autism) och relativt svår IF så är behoven hursomhelst väldigt stora. En av Sandras största svårigheter, eller vad man ska kalla det (det som ofta ställer till problem för henne och personalen) är att hon pratar både mycket och bra, men inte har den förståelsen som folk runt henne uppfattar det som när hon pratar. Trots att jag förklarar det så blir det problem då alla tror att hon förstår mer än hon gör.

Samtidigt förstår hon mycket, om det anpassas rätt, vilket det inte kan göra förrän man känner henne ordentligt. Alla tror också att dom känner henne fortare än dom gör, eftersom hon pratar så bra och är så ”tydlig” (tror man).

Så mitt råd är att det ska finnas pedagoger och personal som verkligen kan autism. Dvs inte personal som tror att dom kan och därmed har slutat lyssna, utan dom som kan och förstår att dom måste lyssna och ta till sig. Eftersom Sandra inte kan förmedla sig själv och inte förstår hennes eget bästa, så måste man lyssna på anhöriga.

Men – och det här är viktigt – det betyder inte att anhöriga ska bestämma vad som är bäst på boendet och hur det fungerar utan anhörigas närvaro. Det betyder bara att man hjälper Sandra att förmedla hennes känslor, intressen, rädslor, vilja osv. Att man berättar för personalen vad som funkade hemma, och samtidigt förstår att det kan fungera på ett annat sätt någon annanstans. Att man lär ut dom små signalerna som annars lätt missförstås. Som att Sandra pratar om knappen när hon behöver gå på toa, eller att hon aldrig dricker (eller nåt annat heller för den delen) av sig själv utan behöver uppmanas. Att hon frågar varför om det mesta och blir stressad om man svarar, utan att det är bättre att bara bekräfta. Om det nu inte är frågor som kräver svar, och hur vet man det, osv.

Klarar personen i fråga att åka iväg på daglig verksamhet med annan personal, eller bör man titta på alternativ.

Jag skulle nog säga att dom viktigaste punkterna är kompetens, samarbete och lyhördhet. Kompetens betyder inte att alla måste vara specialpedagoger. Är personalen lyhörd och har god kontakt med anhöriga. Vill dom hitta lösningar i problemen eller fokuserar dom på problem i lösningarna? Förstår dom vad individuell anpassning innebär? Kan dom tydliggörande pedagogik och låg-affektivt bemötande? Vilka kurser/utbildningar inom det har dom gått?

Lycka till.

Nu till oss. Sandra har bara bott på sitt nya boende i fem dagar än så länge, och det är ju lite tidigt att säga något om det. Men det känns väldigt bra iaf.

Det finns en hel del att säga om det förra boendet, vi får väl se hur mycket som läcker ut mellan raderna här framöver. Vi har inga åsikter om personalen, för dom fick vi inte lära känna. Vi vet knappt vilka som jobbade med Sandra. Problemet var snarare på chefsnivå. Nog om det för nu. Huvudsaken är ju att det blir bättre, och det tror vi på.

Jag då. Jo, det har vänt nu, och jag kan nog kosta på mig att säga att jag mår väldigt bra. Det är så skönt och även om jag fortfarande blir tröttare än innan sjukskrivningen så går det framåt med raska steg. Jag arbetstränar än så länge, men tror att jag snart är redo för ett jobb med lön. Det är så roligt att jobba. Åka iväg, träffa arbetskamrater, göra nytta och sen åka hem och vara ledig. Så fantastiskt roligt.

Må gott. Rätt vad det är kanske lusten att blogga också återvänder 😊

.

Lite kort

 Jamen hej och tack till er som undrar hur vi har det. Ja, det går väl inte på räls, precis, men med rätt fokus så tar vi oss igenom det mesta. Vi är trots allt vana...

Det har hänt en del som jag inte vill skriva om just nu. Det har inte med Sandra att göra hursomhelst. Det räcker som det är ändå, liksom. Vad gäller Sandra då, så får hon såklart inte bo kvar. Hade det nu varit toppen där hon bor så hade jag säkert vunnit den striden, men eftersom jag inte kan säga att flytten blir till det sämre (troligtvis tvärtom) så kan jag inte bråka om det.

Vad vi har hört iallafall, så ska Sandra flyttas till en gruppbostad i hemkommunen i sommar. Vi är ändå tacksamma att vi slipper bråka om det och hoppas bara att det blir bra. Dom säger att dom tycker det är jätteviktigt att ha bra kontakt med anhöriga, och dom förstår vad jag pratar om när det gäller anpassning och autismkunskap. Dom utgår från individen, inte från gruppen! Sånt vi faktiskt saknat där hon bor nu och som är så viktigt om det ska fungera fullt ut. Dom som kan autism lyssnar och tar till sig, dom som tror att dom kan autism har slutat lyssna och hävdar att dom har rätt i alla lägen..

Det är så viktigt med en chef som man har förtroende för, och som tar ens oro på allvar. Det har vi saknat. Personalen gör ju så gott dom kan, så inget ont om dom. Men ska man klara Sandra bör man ha ordentligt på fötterna och inte vara för ung. Det är också bättre på nya stället. Så, vi har goda förhoppningar och lägger inte mer energi på det för nu. Efter att ha sagt till ordentligt så ringde iallafall chefen till Göran och bad om ursäkt. Alltid något.

Jag mår bättre. Arbetstränar i matbutik och tycker det är jättekul. Ekonomin är ju inget att hurra för, men tänk ändå vilken möjlighet att få lära sig ett nytt yrke. Jag håller på att lära mig kassan och målet är att kanske kunna söka jobb i butik till hösten.

Lite omständigheter gör att jag skyndar långsamt. Både för min egen skull och annat som tar av vår tid och ork just nu, en period.

Ja, då vet ni som undrat, hur vi har det. Vi håller oss upprätta och snart börjar växtsäsongen igen. Jag önskar er en fin vår. Må gott.

God Jul

Det är på sin plats med en liten uppdatering, känner jag. Först och främst vill jag säga att det inte var själva polisanmälan som sådan som vi reagerade på. Utan på sättet vi fick reda på saker och ting.

Hade personalen haft bättre samarbete med oss föräldrar från början, tills dom lärde känna Sandra så hade det inte blivit någon polisanmälan öht. Det nekar chefen till, men just det tyder bara på okunskap, faktiskt.

Hursomhelst så räckte det med att jag förhördes och innan jag ens hunnit köra hem ringde dom och sa att allt var nerlagt. Varken Göran eller Sandra behövde förhöras och mest tacksamma är vi över att Sandra slapp den onödiga oron som hon inte skulle fattat något av.

Nog om det. Det är en hel del saker som hänt, men som jag inte vill skriva om. Vi har haft många möten (på min begäran) för att försöka reda ut allt i hopp om att Sandra ska kunna bo kvar framöver. Nu ser vi framåt så länge det inte finns anledning att blicka bakåt. Därmed lämnar vi det negativa och vänder blad. För nu iallafall. Sandra trivs och mår hyfsat bra, omedveten om saker som ofunkar. Det känns trots allt bra och det är ett bra boende på många sätt, så vi hoppas att det som ofunkar ska lösa sig. Ska väl tillägga att det är viktiga grundläggande saker, för något annat lägger jag inte min energi på.

Hemma hos Sandra och hennes grannar firas det jul för fullt. Hon är trött, men har inte däckat än (vad vi vet) vilket troligtvis beror på medicinen hon får. Den ska dom f.ö. sluta med efter helgerna. Det var vårt krav, men chefens ovilja. Vi (som känner Sandra) hävdar att hon inte behöver medicin om anpassningarna och kompetensen är tillräcklig. Åtminstone måste man prova anpassningar först, innan man överväger medicinering.

Vi låter Sandra fira jul med sina grannar på det sätt boendet gör och sen åker vi dit och firar på vårt sätt efter jul. Så fort Sandra orkar med det.

Så den här julaftonen är den första på många, många år som vi kan fira utan att bara ta hänsyn till Sandra. Dvs vi kan fira i lugn och ro med massa mys hela dagen och öppna lite julklappar (överraskningar till oss) på kvällen. Det ska bli såå mysigt. Om Göran piggar på sig till dess, förstås. Han är just nu sjuk i husvagnen, så vi kanske får fira en annan dag. Men det blir säkert mysigt det med. Jag ska iaf njuta, vilken dag det än blir. Förresten njuter jag redan.

Jag önskar er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

.