Att förstå förståelsen

Jag har haft en superskön ledighet och njutit i husvagnen ett par dagar. Efter det har jag jobbat lite och det är ju alltid skoj. Nu börjar vår helg och jag har passat på att skriva lite när det blivit luckor i schemat.

Tack till Annette för din kommentar, jag fick lite idéer till dagens inlägg av den. Våra barn har liknelser inom autismen, men olika behov av stöd. Din flicka har fler diagnoser som kräver andra insatser men förutom det så ser jag ganska stora skillnader när du beskriver hur ni jobbar. Jag jämför dock bara med Sandra när vi anpassar efter hennes behov, så vad andra behöver har ingen roll i sammanhanget. Sandra ligger på en mycket lägre nivå än din Hanna, så det går inte att jämföra behoven, men det kan ändå vara intressant att se hur andra gör, och få en del idéer som går att anpassa efter andra behov.

Jag var på en föreläsning med Bo Hejlskov för en tid sen, och han berättade bl.a. om sin flicka som alltid sa nej, eftersom hon inte kunde föreställa sig konsekvenserna av ett ja. Det är ju, precis som Annette också skriver, väldigt vanligt, och ganska självklart att man gör så när man inte vet vad ett ja innebär.

Men Sandra säger nästan alltid ja… Jag funderade lite på det där efter föreläsningen och tänker att en möjlig orsak till det skulle kunna vara att Sandra inte ens förstår att det finns konsekvenser. Hon kan inte räkna ut något annat än just det som frågan gäller. Jag vet förstås inte, men det är lite intressant. Och en väldigt nyttig tankeställare när vi ska anpassa rätt.

Vi pratade lite om det nu när vi var tvungna att akut-ändra nästan hela schemat för Sandra häromveckan. Det måste kännas som att kliva rätt ut i ingenstans för henne, eftersom hon inte kan föreställa sig hur det nya schemat är, ens med bilder, förrän vi har gjort det några gånger. Då är det ju inte ett dugg konstigt att hon blir stressad i en sån situation innan hon har följt schemat ett tag så hon ser hur dagarna ser ut.

Första dagen var det ju ändringar helt på Sandras villkor, eftersom vi följde hennes vilja till viss del. Hon förstod inte heller att vi hade ändrat permanent. Andra dagen var det lite spännande. Tredje dagen kom oron och ovissheten över hur schemat såg ut och hur verkligheten skulle bli. Sen vände det och fungerar bättre och bättre för var dag. Det vi lärt oss är att vara extra noga med tydligheten, och gå igenom schemat ordentligt varje gång Sandra visar oro. Tillslut lägger det sig, i takt med att tryggheten kommer tillbaks.

Som igår eftermiddag, när jag skulle gå igenom en tavla som vi har till Sandra. På den står det vilken assistent som gör vad med Sandra, av dom saker som hon behöver veta för att vara trygg. Det blev så tydligt hur svårt hon har och som man ibland glömmer bort, när man tror att hon förstår. Försök föreställa er att inte förstå konsekvenser, och samtidigt sakna tidsuppfattning.

Jag talade om vem som skulle göra det som återstod av gårdagen, och sen gick jag igenom nästa dags bilder (alltså bilderna för idag). Sandra blev arg, för på dagens tavla stod det att det var jag som skulle hjälpa Sandra med morgonbestyren. Men Sandra visste ju att en annan assistent skulle sova natten först, vilket betyder att den andra också tar kvällsbestyren. Hon frågade flera gånger vem som skulle "väcka" som igår, trots att det var eftermiddag och väckningen var avklarad för länge sen. Det var svårt att förklara det så Sandra förstod, trots tydliga bilder på både schema och tavla.

Jag fick säga det väldigt tydligt, och peka på bilderna i rätt ordning, med början igår eftermiddag. Först skulle den andra assistenten duscha Sandra, borsta hennes tänder och sova kvar här, sen skulle mamma borsta tänderna nästa dag. Det märktes så tydligt att Sandra inte förstod morgon/kväll och idag/imorgon.

Det är hursomhelst spännande, och när vi kommer på hur Sandra uppfattar saker och ting, så är det ju lättare att anpassa. För tänk om man missar det där… Så oroligt för Sandra. Det beror nästan alltid på att hon inte förstår, och/eller kan föreställa sig, när hon blir orolig. Jag tycker det är så coolt varje gång jag får en sån ”aha-upplevelse” som hjälper oss att hitta lösningar i problem som dyker upp. Väldigt ofta är det så självklart när man väl ser det. Man lär sig hela tiden och det gör det här jobbet så roligt. För att inte tala om belöningen när man hittar rätt :)

Hare bäst!

.

Mår finemang

Vi njuter ledigt i vår extrabostad, katten och jag.

Återkommer.
.

Självständiga anpassningar och anpassade ledigheter

Här är det ganska lugnt och Sandra mår okay. Igår var det lite skört, men det beror troligtvis på värmen. Att Sandra sen vill ha både strumpor och morgonrock efter den svalkande kvällsduschen gör ju inte humöret bättre, precis. Allt sånt där som bryter rutinerna utan att ha ett mönster som är tydligt för Sandra är ju svårt. Saker som ändrar sig efter omständigheter tar bara energi. Och när vi ändrat så ändras omständigheterna så vi får ändra tillbaks igen, om ni förstår hur jag menar.

Så ibland är det bättre att bara låta saker vara som det oftast brukar vara, och stå ut dom gånger omständigheterna ändras. Men vi har en regel som Sandra vet, nämligen att alltid vara barfota till shorts. Det blir tydligt för Sandra att förstå, och då blir det inga bekymmer att ta av strumporna när det är 30 grader varmt. Men det skulle ta väldigt mycket energi och ge en hel massa förvirring om vi glömmer att informera om det, så någon tar fram både strumpor och shorts.

Det är just det tänket, att vara tydlig så Sandra förstår vad hon ska göra, som är så viktigt om Sandra ska orka. Det var just det tänket dom saknade på korttids. Chefen där frågade mig på ett möte hur vi (dom på korttids) skulle få Sandra mer självständig. Han sa ”Man styr en 2-åring, men man styr inte en 22-åring”

Att Sandra dessutom är två år i huvudet gör det ju än mer viktigt att förstå innan man anpassar. Vi kom inte längre, för det går inte att förklara den biten för någon som verkligen inte har det rätta tänket. När vi ska göra Sandra mer självständig så krävs det helt andra metoder och då måste vi styra upp hennes tillvaro först.

Nåja, det blev visst ett sidospår :) Åter till vår vardag. Göran och Sandra blåste såpbubblor i skuggan, medan jag fortsatte att torka ur och markera upp hyllor och lådor i kökets värme.

Assistenterna får väl känna in sig sen, och se om det är något som behöver ändras. Jag har försökt samla dom saker som används mest i samma skåp och lådor, så det ska vara enkelt att hitta. Märkningarna är ju inte till för att hitta sakerna, utan för att veta vart man ska lägga/ställa tillbaks dom så nästa person också hittar.

Imorrn är det måndag igen och det går så fort så man blir nästan rädd. Hursomhaver så kan jag nog vara lite ledig ett par dagar igen. Vår plan är att turas om, Göran och jag, så jag är ledig och åker till husvagnen med Sune måndag till onsdag. Sen lämnar jag Sune kvar och löser av Göran här hemma så han får ledigt onsdag till fredag.

På så vis får vi båda lite ledigt dom veckor det fungerar att göra så, och Sune behöver inte vara hemma när assistenterna är här. För det blir ett extra passande med honom, och vi tycker väl att det räcker med anpassningar ändå att tänka på.

Bara en sån sak som att det ibland tar en väldig tid för Sandra att förflytta sig, och hon kan då bli störd om katten kommer för nära. När det är dags att gå ner i källaren så måste först Sune stängas in, annars smiter han också ner bland Sandras saker och då blir hon stressad. Så det är betydligt lugnare att han är i husvagnen med Göran eller mig i veckorna.

Solkatt

Det får vara allt för idag. Jag önskar er en skön söndag!

.

Assistans-anpassning

Den här är vår bästa vän för tillfället.

Vi håller på att försöka få det lite mer lättarbetat här hemma. Ju fler assistenter som turas om, desto viktigare är det med bestämda platser för allt som används. Annars hittar ingen nånting tillslut.

Sen försöker vi också att flytta om, så det som assistenterna behöver finns lättillgängligt i skåp och lådor. Det sparar ju en hel massa dyrbar tid att slippa leta runt efter minsta sked eller pepparkvarn, liksom.

Men man får inte slänga så mycket som man önskar när man är gift med Herr Kanvarabraattha Syndattslänga ;) Det hade varit kanoners med en loppis eller nåt, för jösses så mycket onödiga prylar som bara tar plats och aldrig används.

Sen behövs det lite instruktionslappar här och var också. Dom fixade vi för ett tag sen, när vi trodde att Sandra skulle börja med den adl-träningen. Nu har vi ju fått gå lite andra omvägar först, men diskmaskin och tvättmaskin är ju bra om alla kan använda vid behov.

Sånt här kan vi förstås inte pyssla med när Sandra är i närheten, så det var väl lite bra att det inte var något att se på TV igår. Det var lite oroligt för Sandra med grannar som festade, så jag fick lugna henne lite frampå småtimmarna. Men förutom det så hann vi en bra bit i köket och har bara några lådor att torka ur och märka upp kvar.

Men det får vara provisoriska märkningar tills vi har känt in oss lite.

I Sandras rum är det ännu viktigare med var sak på rätt plats. Där måste det ju förstås vara precis som Sandra är van att ha det. Så nu hoppas vi att hon accepterar märkningarna jag gjorde för att alla ska veta vart sakerna ska vara. Hon sa inget igår iallafall, men reaktionen kommer nog idag om den kommer.

I övrigt är det ganska lugnt. Sandra är ok, och inte stressad över nyheterna som är. Det är för tidigt att pusta ut, men det går väldigt bra än så länge iaf. Anpassas det rätt och är lugnt i övrigt, så fixar Sandra förändringar bättre.

Jag jämför Sandras mående i kommunens verksamheter, mot nu. Tänk att hon inte ens har frågat efter korttids, hon har bara blivit lugnare sen vi talade om att hon inte ska dit. Det känns ju bra att det beslutet var rätt, men sorgligt att dom inte ville fatta vad vi hela tiden försökte påtala. Tyvärr tror jag inte dom fattar nu heller, men nu lägger jag inte mer energi på det. Passade dom inte på att få mina kunskaper gratis när Sandra gick där, så ska dom inte få dom nu heller.

Sandra mår bra igen, och det är huvudsaken. Nu läggs energin på att hon ska ha någonstans att bo. Det alternativ vi önskar mest, är det som blir billigast för kommunen (mycket billigare än gruppbostaden dom vill få oss att tro ska funka). Men, dom tänker lite avigt i vår kommun, så vi får väl se vad som händer framöver.

På eftermiddagen igår fick Sandra lite av alla 316 foton hon fotade häromdagen. Jag valde ut några av dom som föreställde nåt, och skrev ut dom på fotopapper, för hon ville sätta dom i sin egen pärm. Så det pysslade vi med en stund :)

Ha en fortsatt fin helg.

.

Anpassningar och assisterande kunskaper

Här har det varit lite fullt upp med planeringar och jobb, men nu ska jag väl få till ett inlägg iallafall.

Tack för kommentarerna, alltid roligt med lite respons på det jag ventilerar här. Kom på att jag kanske skulle skrivit att Sandra, precis som Johannes, har ett väldigt bra ordförråd. Jag brukar säga att hon pratar mer än hon förstår, men förstår mer än man tror. Det låter jättekonstigt, men dom som känner Sandra förstår vad jag menar. Det handlar om anpassning, och ställer man frågor på rätt sätt så kan man få bra svar, eller iallafall kan man oftast lista ut svaret någorlunda.

Ett bra ordförråd gör det också komplicerat i möten med andra, som inte känner Sandra. För ibland svarar hon helt korrekt och ibland förstår hon det också. Ibland svarar hon tvärtom… Hon lägger t.ex. nästan alltid till ett "inte" när hon vill nåt, så det låter som hon inte vill det.

Att ha ont, var det gör ont och vad hon ska svara på såna frågor vet hon däremot inte. Hon svarar nästan alltid jakande på såna frågor. Har hon mått dåligt, eller kanske om hon gör det också, svarar hon ”Det är bra nu” men eftersom vi inte vet hur hon mår så vet vi inte med säkerhet om det hon säger stämmer. Hon säger ofta att hon har ont i magen när hon inte är på topp, och det kan nog stå för lite vadsomhelst ibland.

En gång för ett tag sen hämtade jag Sandra på korttids och personalen sa att hon hade ont i halsen. Jag frågade hur hon kunde veta det och fick svaret ”Sandra säger det, och tar sig för halsen, och det går halsont här” Jag är nästan säker på att hon hade fått en ledande fråga, för hon har aldrig någonsin sagt så av sig själv. När vi kom hem blev hon trött-sjuk, och hade inga problem alls med halsen.

Men det kan vara åt andra hållet också, eftersom hon inte talar om att hon har ont. Hon vill ju inte vara sjuk, och tror kanske att hon inte är det om hon förnekar det, vad vet jag. Om hon skriker ”Jag är inte trött” eller ”Jag orkar jobbet idag” då är det ett tecken på att hon mår dåligt iaf. När Sandra åkte in akut efter en kramp för länge sen så var den troliga orsaken till krampen att hon faktiskt var sjuk. Hon hade halsfluss, och vi hade inte märkt något alls. Hon var på korttids som vanligt, och hade bara haft lite dålig aptit. På sjukhuset däckade hon, hade hög feber och fick Penicillin intravenöst.

Det finns inga genvägar eller mallar att gå efter, utan man får helt enkelt vara lyhörd och observera. Frågar man är det kört, för då kan Sandra fastna i det och säga att hon har ont där man frågade även om hon inte har det.

Ja, det var bara en liten reflektion från mig. Onsdagen var en skör dag och funkade lite sämre än dagen innan gjorde. Troligtvis kom det nya ifatt och måste sorteras i huvet så det landar rätt innan Sandra kan bli lugn igen. Vi gör bäst i att köra på, men sänka kraven, så det nya blir invant så snart som möjligt.

Och gårdagen gick mycket bättre med en ganska pigg och lugn tjej. Jag behövdes inte alls på ett helt dygn, och nu klarar sig assistenterna och Sandra själva, med alla rutiner från morgon till kväll, och även natten. Fantastiskt härlig och lite konstig känsla :)

I onsdags satt jag typ i soffan medan assistenterna tog hand om Sandra, förberedelser och verksamhet. På kvällen blev jag bjuden på den godaste soppa jag har ätit och fick inte ens hjälpa till med disken. Jag är så tacksam och glad över att Sandra har så fina assistenter! Ja, inte för soppan, även om den var en mycket trevlig bonus, men dom fixar Sandra och allt runtomjobb så bra. Trots alla akuta förändringar vi stökade till allt med förra veckan. Jag kan nog vara lite ledig igen redan kommande vecka, ska ni se :)

När det gäller Sandra, så har hon tagit förändringarna bra, får man säga. Så klart att hon har reagerat och varit extra skör, men det har gått förvånansvärt bra. Tack vare proffsiga assistenter och rätt anpassningar. Ursäkta om jag tjatar, men jag är såå tacksam!

Vi hoppas verkligen att det ska fortsätta finnas förståelse så Sandra får behålla den assistans hon så väl behöver. För det är ju som med resten av det jag beskrivit den senaste tiden. Man tror gärna att hon klarar mer än hon gör, om man bara ser ytan.

Jag ska försöka förklara det lite. Är man inte ordentligt insatt, och tar sig tiden att förstå på riktigt, så tror man förstås att Sandra kan ganska mycket. Det är när hon ser självgående ut, som assistenterna jobbar som hårdast.

Det många förknippar med assistans är ju den fysiska hjälpen, och det är sånt man också får assistans för. Hjälp att äta genom att bli matad, t.ex. Sandra äter inte heller utan hjälp, men hennes hjälp är psykisk. Alltså assistenterna måste förbereda och agera rätt om hon ska äta. Sandra skulle inte ens kliva ur sängen på morgnarna utan hjälp, men hon går upp själv rent fysiskt.

Skulle hon inte få assistans så skulle hon inte gå på toa. Skulle vi vänta ut henne så skulle hon kissa ner sig istället, för hon kan inte gå på toa själv, men hon går själv dit om assistenterna bereder vägen rätt åt henne.

När Sandra ”hjälper till i köket” så är det inte hjälp vi får, men Sandra tror att hon lagar maten själv. Det krävs en enorm förberedelse innan hon kan göra köttbullar, men visst kan hon bli delaktig så hon själv tror att hon gör dom. Det är liksom det som är målet för oss. Det är det Sandra behöver göra för att må bra, och till det krävs det dubbelbemanning. Annars skulle Sandra inte få den möjligheten att delta i sitt eget liv, och att ”inte göra nåt” skulle få henne sjuk ganska snart.

Hon behöver ha ett schema där hon vet vad hon ska göra varje minut av dagen. Dötid gör henne stressad, men schemat måste vara anpassat ordentligt. Det finns inte en chans att ge henne en trygg vardag utan dubbelbemanning. Jag får ont i magen när jag läser om nerskärningarna. Det måste finnas pengar att ta från dom som har, och inte ställa svaga grupper mot varandra. Men det är en helt annan diskussion, och den undviker jag här.

Javisstja… Midsommar ju :) Jag önskar er en fin dag! Vi firar ju på vårt eget sätt, dvs så lite som möjligt, men vi ska äta sill iallafall och Sandra är glad över det för det betyder coca-cola till maten.

Må gott!

.

På tal om deltagande

Jag ska utveckla gårdagens inlägg lite. När det gäller att ha Sandra med på möten, eller träffa henne en kortare stund öht, så är det väldigt lurigt. Det gäller att den hon träffar förstår vad det handlar om, och vad det är jag försöker förklara. För man blir lurad.

Hon svarar redigt ibland, även om hon inte förstår vad hon svarar på. Hon har s.k. eko-tal och upprepar frågor hon inte förstår. Det resulterar väldigt ofta i att den som har ställt frågan tror att hon bekräftar.

Jag har berättat att vi fick hem Sandras journaler häromdagen, från tiden då hon utreddes på sjukhus. Där finns ett tydligt exempel på hur det kan bli när personer väljer att lyssna på Sandra. Jag ska försöka förklara det lite kort (och jag vill poängtera att dom allra flesta läkare vi träffade var jätteduktiga, och samarbetade med oss föräldrar för att få undersökningarna gjorda, så det här är ett undantag).

Sandra hade ju en massa symptom, bl.a. vinglig, ostadig, känselbortfall och förvirring. Vid tillfället för den här undersökningen satt det mest i benen. Hon hade också väldiga problem med att gå, och klarade inte trappor alls. Sandra fick sitta på en bår/säng och läkaren sa tydligt ifrån när jag skulle förklara läget, för hon ville bara höra Sandras egna version…

Hon kände på benen och frågade ”Gör det ont här” varpå Sandra svarade ”Ont här” och nickade. Jag försökte flika in med en förklaring, och att hon inte hade ont, utan verkade ha problem med känseln, men fick en hel hand framför ansiktet då läkaren inte ville att jag skulle prata.

Läkaren hittade ett litet blåmärke på Sandras ben och frågade Sandra ”Har du ramlat” och Sandra svarar ”Ramlat” och nickar.

Jag försöker återigen flika in med en förklaring att hon inte har ramlat för det skulle vi ha märkt eftersom hon aldrig lämnas själv. Dessutom är hon väldigt försiktig och har nästan aldrig gjort sig illa, och dom få gånger det har hänt så hörs det ordentligt, om jag säger så. Fast så långt hann jag inte säga till läkaren. I journalen hade hon skrivit att Sandra förmodligen hade ramlat i en trappa och var därför rädd.

Vi träffade en annan läkare (från hab) en gång, för att få ett läkarintyg. Jag börjar nästan alltid alla besök med att förklara läget för läkaren, medan Göran och Sandra är kvar i väntrummet. För att man ska veta hur hon funkar, och för att undvika att det blir såna här missförstånd för att man tror att Sandra svarar rätt.

Den här läkaren tyckte att det var konstigt och onödigt, men vi hade iaf ett litet möte innan. Han var väldigt tydlig med att Sandra måste veta vad som sagts om henne… När hon sen kom in frågade läkaren lite allmänt som ”Hur mår du” och Sandra sa ”Mår du” och nickade. ”Hur har du det hemma” ”Hemma” och nickar, osv en liten stund.

Sen berättar han för Sandra att han och mamma har pratat om henne och jag minns inte exakt vad han sa, men Sandra fattade ju ingenting. Hon fick syn på läkarens skor som han hade under sitt skrivbord och svarade med ”Skor” och pekade på dom. Läkaren ställde en annan fråga och då såg Sandra några plastfigurer i fönstret som hon blev intresserad av.

Vid det besöket var det tydligt att Sandra inte alls var med på vad vi var där för och läkaren sa bara ”Jag tror vi är färdiga nu”

Så, ibland är det tydligt att Sandra inte förstår, men oftast är hon nyfiken och svarar det hon tror att den som frågar vill höra. Ibland blir det rätt, eller låter rätt, och ibland blir det ”Goddag yxskaft” Är det då en person som inte alls fattar vad det handlar om, och bara ställer ledande frågor, så konstaterar dom ju bara att Sandra förstår och kan mer än vad den jobbiga morsan påstår.

Sen är ju alla möten väldigt energikrävande för Sandra, så vi försöker ju undvika sånt om det går. Det tar ibland flera dagar för henne att återhämta sig och har man otur blir hon ”trött-sjuk”. Dom flesta har förstått det hittills, och nöjt sig med att prata med oss föräldrar och läsa intyg.

Men jag förstår ju självklart att man måste kolla att det en förälder säger stämmer innan en individ kan få den hjälp som behövs, och vi har ganska många bevis på att det vi säger stämmer. Men nu tror dom oss inte ändå, utan dom vill träffa Sandra och se hur hon fungerar...

Det var det om det. Nu till vardagens bestyr. Gårdagen gick över förväntan, med alla nyheter vi precis har fått ihop. Sandra skrapade potatis på förmiddagen, och det gillar hon. Jag visade assistenterna hur man måste förbereda i köket innan Sandra kommer dit, och hur man sen avslutar när hon är klar med sitt.

Idag ska Sandra få skära och steka kycklingkorv om det går enligt planerna. Det kräver lite mer förberedelser och beredskap, men Sandra tycker det är roligt att hjälpa till. Bara man förbereder rätt så brukar det gå bra. Först ska jag på ett möte, men Sandra har en morgonstund innan matlagningen, så det ska säkert gå bra. Mötet är dessutom i huset, så jag kan komma om det behövs, vilket det troligtvis inte gör eftersom assistenterna kan hantera Sandra så bra vid det här laget.

Igår eftermiddag, innan min ledighet för dagen tog slut, gick jag runt i huset lite och undrade vad jag hade glömt göra. Det kändes verkligen som jag skulle fixa en del innan jag tog över efter den assistent som skulle gå hem. Men assistenterna hade förberett allt som skulle förberedas så allt var liksom klart. Vad konstigt det kändes att inte göra allt det där som jag (och Göran) alltid har gjort förut. Sen kom en lycklig tacksamhetskänsla i kroppen. Sandra har världens bästa assistenter! ♥

Må gott!

.

Jag säger då det

Jag träffade ju vår nya LSS-handläggare igår. Det första han sa var att vi har 20-30 minuter på oss… Sen vet jag inte vad jag ska säga riktigt, hur han sköter sitt jobb får ju visa sig. Jag kände mig mest stressad över att hinna få fram nånting öht.

Klart är att vi ska skicka in en ny ansökan om ”Särskild anpassad bostad” när vi fått det nya läkarintyget, och det kom lägligt nog igår. Vi har också precis fått läkarjournaler från när Sandra utreddes på sjukhus, så dom ska väl med också eftersom det står lite där om hur dålig Sandra blir, även om vi inte förstod orsaken när utredningarna gjordes.

Sen var det ju det vanliga. Hur jag kan veta att Sandra inte klarar en gruppbostad, varför det behöver ljudisoleras där hon bor, att kommunen kan köpa tjänst till en gruppbostad i en annan kommun, att Sandra ska vara med på mötena…. (suck) att vi kan ansöka om förvaltare och när Individuell Plan kom på tal - ”vi börjar så här”….

Vad är det med Individuell Plan som kommunerna är rädda för? Vet dom inte hur man gör, eller är det negativt för dom att det upprättas en sån? För vi har bett om det sen i november 2015 och ännu har det inte blivit någon sån gjord åt Sandra. Vi ska iallafall ha ett nytt möte efter semestern, så får vi väl se vart vi ligger i planerna när vi kommer dit.

Efter mötet fick jag migrän, men är väl glad över att mötet klarades av och tabletterna håller det i schack än så länge. Sandra och assistenterna gjorde godis på fm, käkade i köket och gick sen ner och fortsatte verksamheten i källaren.

Göran gjorde en massa ärenden medan köket var upptaget och när han kom hem hann vi växla några ord med varandra innan ledigheten för dagen tog slut.

Det där med att Sandra ska vara med på mötena, t.ex. För handläggaren tyckte verkligen det, trots att jag sa att hon förstår som en ettåring, eller inte ens det i en sån situation, så vad är liksom syftet? Vi kan ju inte prata om hennes svårigheter och behov över huvudet på henne! Är dom liksom inte kloka nånstans? På det svarade han iallafall att vi anpassar mötet så hon kan delta.

Hahaha, det skulle nästan bli roligt, faktiskt! Så kanske att vi ska utsätta Sandra för det, trots allt. Om vi ska ha ett möte som är anpassat efter Sandra så måste han för det första avsätta bra mycket mer tid än 20 minuter, men ha i beräkningen att han kanske får vända i dörren. Sen bör han sitta still mer… Prata tydligare och sammanhängande, i korta meningar. Och vara lite mer ”här och nu”. Sen kan vi ju inte prata om framtiden nåt, utan mer kolla ifall han har snygga skor och om han har klocka på sig som Sandra kanske kan låna lite.

Men ärligt talat?! Jaja, han känner ju inte Sandra, men jag skulle ju vara tacksam om folk bara kunde höra vad jag säger och inte tro att hon klarar allt som ”alla andra autister” kan!

Det är aldrig kränkande att erkänna en individs nivå och anpassa efter den. Det är alltid kränkande att behandla alla lika!

Slutligen, tack snälla Jos för din fina kommentar.

Ha en fortsatt fin vecka. Här står det ”skrapa potatis” på Sandras fm-schema, och det ser hon fram emot :)

.