Telefonmöte, kompetens och LAB

Jag har haft ett telefonmöte med berörda personer på kommunen. Jag fick prata med någon som jag inte pratat med tidigare och hon var inte särskilt insatt i Sandras behov. Hon försökte få mig att gå med på att dom tar bort beslutet på daglig verksamhet. Sen försökte hon få mig att tro att det inte finns BoDa-verksamheter, och att det kommer ta väldigt lång tid om vi behåller beslutet om daglig verksamhet. Men jag vet ju att det inte stämmer.

Lite ”lustigt” i sammanhanget att, när vi hade assistans och var inställda på eget boende av något slag, så försökte kommunen övertala oss att ansöka om gruppbostad istället. Nu sa den här samordnaren jag pratade med att det finns fler alternativ till gruppbostad, t.ex. kan man ju bo i lägenhet med assistenter. Suck 😒

Jag är så förbannat trött på att prata med nya o-insatta människor hela tiden, och förklara saker dom inte fattar, eftersom dom inte är insatta ordentligt. Det tar en jävla energi som jag inte har!

Hursomhelst har jag skickat ett förslag på en BoDa-verksamhet som ligger inom rimligt avstånd och där det satsas ordentligt på kompetens och där det verkar finnas en erfarenhet inom autism och IF. Dom har lediga platser och Sandra skulle i princip kunna flytta dit i januari.

Så nu återstår det att se hur villiga dom är på kommunen att tillmötesgå Sandras behov, och lösa det här evighetsärendet medan vi har något liv kvar att leva innan vi dör.

Den o-insatta frågade förresten vad Sandra själv vill. Håhåjaja. Sen frågade hon vad syftet med flytten är?

Fortsättning följer när det händer nåt nytt. Jag vill i alla fall passa på att tacka för kommentarerna och det stöd jag får, både här i bloggen och på fb.

Jag ska förtydliga lite. Jag vet att personalen på boenden inte är pedagoger. Det är inte riktigt det jag menar med kompetens. Även om det såklart skulle vara det bästa om alla var pedagoger, så förstår jag att det inte är så. Men personalen måste ha en grundförståelse för att kunna ta till sig den kompetens som krävs. Har man inte det kan man inte lära sig det här. Och jag kan nog tycka att det bör finnas pedagoger i arbetslaget. Det bör vägas in lika mycket som undersköterskor, när dom boende har olika behov. Hursomhelst så måste personalen som jobbar med Sandra kunna hantera situationerna, och bemöta henne korrekt.

Att t.ex. påstå att någon är på för låg nivå för att behöva ett schema, utan att reflektera över att man bör hitta ett sätt som passar den nivån. Att man tycker det är i sin ordning att en person bara travar runt, runt utan att veta vad hen ska göra, men med ständiga uppmaningar om vad hen inte ska göra. Att det inte tycks finnas en vilja att ge individerna som bor där ett meningsfullt liv utan skylla på att hen är på för låg nivå för att ens försöka. Bedrövligt.

Jag fick frågan vad det finns för arbetsplan runt Sandra. Ja, det är ju just det… Det finns ingen plan alls. Det var meningen att Sandra skulle flyttat in i början av september. Jag fick en lista på vilka chefer som skulle finnas till hands under sommaren och tog ju förgivet att vi skulle komma igång för att bli klara till flyttdatumet. Men istället fick vi skjuta fram datumet flera gånger och det finns fortfarande ingen plan. Ingen kontaktperson eller ens svar på vilka som ska jobba med Sandra. Vi borde ju haft ett möte för länge sen, där allt sånt diskuterades.

Sen hade chefen mage att, i samtal med kommunen, skylla på att jag inte kunde ha möte det datumet som tillslut föreslogs utan jag var tvungen att be om ett datum två veckor senare. För att jag inte kan lämna hemmet hursomhelst. Eftersom jag typ jobbar dygnet runt och för att vi måste ta stor hänsyn till Sandras mående och vardagsrutiner när vi ändrar planerna här hemma. Det är liksom inte bara att åka möte en dag för mig.

Tre chefer har skyllt på att dom ska söka personal, när vi har frågat vilka som ska jobba med Sandra (utan att tänka på att Sandra inte kan börja förrän personalen finns) och en chef sa att det finns personal (utan att tänka på att vi borde ha kommit nån vart isåfall). Det har bara varit jättesvårt att få tag på chefer och inget som helst engagemang. Det är jag som har jagat, tjatat och frågat. Igen och igen. Jag borde ha fått lite svar så här ca tre veckor efter det första flyttdatumet.

Jag har självklart tagit reda på saker om boendet och företaget. Jag kan ju meddela att det är ett stort företag med varierande rykte. Det beror ju mycket på varje ställe så vissa är bra, andra inte. Företaget har förresten nyligen varit i blåsväder då det hände en tragisk olycka med en liten pojke. Det påstods då att platserna var dyra och ledningen tog vinsterna istället för att tillsätta resurser. Men när det hände så kände jag att det här stället satsade mycket på dom boende. Bl.a. att det bara skulle vara tre personer som bor där, trots att det finns sex lägenheter. Dom satsade också mycket på kompetens och aktiviteter. Men det stämde ju inte, visade det sig. Och det är nog bara en tidsfråga innan som tre boende blir sex.

Det var som att det var jätteintressant att ha kontakt med oss, och berätta om boendet, tills vi hade bestämt ett datum. Efter det försvann allt engagemang och vi är väldigt besvikna.

Olika personligheter på ett boende tycker jag absolut är bra (för att inte säga nödvändigt) så länge dom har rätt kompetens. Varje chef jag har pratat med har frågat om Sandra klarar olika personer. Killar, tjejer och från olika länder. Varje gång har jag svarat att hon inte bryr sig ett dugg om hur folk ser ut, det enda som är jätteviktigt är kompetensen, att dom kan bemöta henne på rätt sätt. Sen kan ju vissa ”stora starka karlar” få jobba extra hårt med sitt sätt att bemöta, eftersom dom just är stora, och det försvårar bemötandet en del...

Sandra hade en jättegullig assistent ett tag, men han var stor och stark. Det var ju förstås inte anledningen till att han anställdes, det var istället ett bekymmer. Han gjorde vad han kunde för att göra sig liten, men Sandra fixade inte honom riktigt ändå. Även fast han agerade rätt och lågaffektivt, så kände Sandra sig trängd för att han var så stor. Han var tvungen att sätta sig på golvet när han var nära henne.

Tror man att det är bra med personal som är ”stor och stark” just för att dom är stora och starka, så har man nog missuppfattat vad LAB (lågaffektivt bemötande) går ut på. Jag kan för all del förstå att man känner sig osäker och rädd, men hävdar att det isåfall beror på att man saknar rätt verktyg. Då bör man prata med sin chef. Antingen begära mer på fötterna så man känner sig trygg, eller be om andra arbetsuppgifter.

Jag hävdar nog också (efter eget huvud) att allt börjar med tydliggörande pedagogik. Förebygger man med anpassad tydlighet och respekt så skapas inte situationer där personalen behöver känna sig rädd.

Eftersom jag inte har några personliga erfarenheter mer än när det handlar om mitt eget barn, så har jag tagit reda på lite fakta av personer som har erfarenhet och kompetens inom området. Jag vill helt enkelt ha grund för det jag skriver här i bloggen.

Läs här à Länk till Tina Wimans blogginlägg i ämnet.

Lyssna här à Länk till intervju med Andy McDonnel.

När Sandra gick på korttids var det en av personalen som trodde att hon kunde LAB. Det värsta är när personal tror att dom är fullärda och därmed har slutat lyssna. Jag tog upp det där med LAB lite och hon svarade att det är så dom jobbar, det där kunde hon.

Sen kom jag och hämtade Sandra en dag och hon var ute med den personalen som tyckte att hon kunde LAB. Sandra, som har svårt att hantera sina känslor, reagerade med att kasta iväg sitt gosedjur när hon såg mig. Personalen pekade då med hela handen och sa till Sandra på skarpen ”Du kastade den så du får hämta den” varpå Sandra fick ett utbrott, som jag fick lösa.

Personalen förstod nog inte ens att det var hon som framkallade det utbrottet. Lågaffektivt i den situationen hade ju varit att typ säga ”Oj, har nallen lärt sig flyga” och sen själv hämta nallen och låta den ”flyga” till Sandra. Kanske lägga till, med ”nalleröst” att ”Nu kommer jag flygande och vill ha en kram”. Alternativt gjort en lek av det och kastat nallen till varandra en stund. Sen hade Sandra förmodligen skuttat in i bilen utan problem.

Samma personal orsakade också att Sandra än idag blir orolig och säger ”Dra inte i mig” när det låser sig för henne… Det är det jag menar med kompetens. Att ha en slags grundförståelse. Det behövs om man ska kunna ta till sig kunskap. Det finns nämligen ingen mall att följa. Man måste vara flexibel och själv förstå hur varje situation ska lösas när dom uppstår. Man måste också förstå vems som äger problemet när situationer uppstår.

Personer som inte har grundförståelsen, kan inte heller bemöta Sandra på rätt sätt. Dom ska inte jobba med henne. Punkt. För sådana personer framkallar problemskapande beteende, helt enkelt. Och det är inte Sandras problem.

.