Vi ser dom
varje dag. Svårigheterna som kräver specialkompetens. Rätt vad det är kommer
ett utbrott, utan att vi direkt förstår eller hinner förebygga. Det beror troligtvis
på att damen är skör nu, och det i sin tur beror troligtvis på att vi inte
klarar att ha den anpassade vardag som hon behöver. Vi är ju bara en familj, så
vi kan bara göra vårt bästa. Men det Sandra behöver är ju en välplanerad och
strukturerad vardag och sysselsättning. Ett autisminriktat boende med
integrerad daglig verksamhet. En helhet.
Just nu är
det kanske nån sjuka som påverkar också, eller så har damen däckat av att det
går åt för mycket energi att inte ha den där välplanerade verksamheten som hon
behöver…
Men hursomhelst,
det hade ju varit bra om ”förståsigpåarna som inte begriper” ville bo här ett
par dygn just nu. För det här är svårt att förklara så folk i allmänhet, och
förståsigpåare i synnerhet, begriper. Framförallt är det svårt att få dom att
förstå att det handlar om anpassning och bemötande.
Hade det
varit ”bara att…” så hade vi förmodligen redan gjort det, liksom. Men ibland
hjälper inget. Som när Sandra sitter på golvet och så fort jag kommer för nära
(för att hjälpa henne) så skriker hon och slår sig i huvudet. Samtidigt som hon
vill ha hjälp att kräkas. Hon är för trött för att klara att ta emot hjälpen
och jag har bara att avvakta, och hoppas att det trötta, arga, snart övergår
till att bli ledsen. För sen brukar det gå att hjälpa henne.
Jag undrar hur
personal utan specialkompetens hade löst situationen. Låtit henne vara ensam i
sin lägenhet? Låtit henne ”ta konsekvenserna” av att spy ner sig? Tro att hon
skulle lära sig att inte ”trotsa” så mycket nästa gång? Inte vet jag, men det
är ju sådana råd man får av dom som tror att autism beror på att man daltar för
mycket.
Jag har sett
personal som sagt sig ”kunna autism och låg-affektivt bemötande” säga till
Sandra ”Du får plocka upp den, för det var du som kastade den” samtidigt som
hen pekade med hela handen och Sandra hade ett utbrott. Håhåjaja, vad det
saknas kunskap. Det oroar mig.
Situationer
då Sandra vill ha (och behöver) hjälp men inte klarar att ta emot den, är inte att leka med.
Jag vet inte heller hur jag ska hantera det, men jag vet hur man inte ska göra,
för Sandra kan inte rå för att det låser sig för henne. Det är aldrig hennes
fel, och hon provocerar inte mig även om jag känner mig provocerad.
Jag minns
hur jobbiga, och framförallt långa, sommarloven var när Sandra gick i skolan.
Att bara leva familjeliv är inte att föredra i längden för Sandras del. Inte
för att familjelivet är fel, utan för att hon behöver en stimulans som är omöjlig
att uppfylla i hemmiljö. Mer än några dagar, max en vecka åt gången. Trots att
vi har byggt upp hela våra liv efter vad Sandra behöver, så räcker det ju inte.
Nu har vi försökt hålla oss flytande i flera år. Inte konstigt att det börjar
kännas både här och där. Det är snart sju år sedan skolan slutade och sen dess har vi inte fått det att fungera längre. Vi saknar kompetensen som fanns i skolan.
Det senaste halvåret ungefär, har Sandra har haft väldigt svårt att gå.
Troligtvis räcker inte energin till för det också… Vi får ofta hjälpa henne
båda två när hon ska upp eller ner för trapporna här hemma, eller i/ur
badkaret. Ibland tar vi till rullstolen för att förflytta oss även inomhus.
”Fel i huvudet” och ”Fel i benen” och ibland "ont överallt" är väl så långt som Sandra själv kan förklara
”vad det nu är”.
Fast än så
länge har vi det lugnare än när vi hade assistenter. Och det var inte
assistenternas fel, utan beror på att det krävs en kompetens som inte
vemsomhelst har. Vi har väldigt sällan utbrott och låsningar nu, betydligt mer
sällan än när assistenterna gjorde sitt bästa här. Men Sandra har utbrott oftare
än vad hon hade i den anpassade skolan, då hon i stort sett aldrig hade
utbrott, och då trött-sjukan försvann. Det kan bara bero på att vi inte klarar att ha rätt anpassning hela vägen.
Jag vågar
hävda att låsningar och utbrott alltid har en orsak. Jag hör ibland folk säga
att ett utbrott bara kom, utan anledning. Det tror jag inte ett dugg på.
Sen kan ju
orsaken vara liten för en annan. Eller svår att se. Man kanske inte ens hittar
den, men det finns alltid. Nu kan det mycket väl bero på att Sandra är ostadig
och hela tiden oroar sig för att gå. Och att hennes energidepåer ligger på minus så hon inte orkar hålla ihop.
.
1 kommentar:
♥️♥️♥️♥️
Skicka en kommentar