Vilken fin
film. Tårarna rann av både glädje och sorg. Pär Johansson pratar om att alla
ska få växa och känna sig betydelsefulla. Alla människor måste få glänsa, säger
han. Jag sitter i tv-soffan och gråter. Det är ju så självklart, det han säger.
Det tycker ju dom allra flesta med sunda värderingar.
Men dom som
inte klarar att bidra på något sätt, dom har inte samma värde, om ens något.
Det är verkligheten. Dom som är med i Glada Hudik kan ju bidra. Dom kan anpassa
sig och dom blir så glada över att få glänsa på en catwalk.
Sandra
behöver inte åka till New York och gå på en catwalk. Vad skulle få henne att
glänsa?
Att klara
att hålla i elvispen själv när vi gör en sockerkaka. Att med hjälp av plättlagg
och låg värme kunna vända plättarna när vi gör pannkakor. Att skruva klart
skruvar som Göran för-skruvat med hjälp av en skruvdragare. Att köra grejor på
en pirra. Att ta emot ved som en kompis har klyvt och lägga den i en
skottkärra. Att leta efter morötter i landet och ge till kaninerna. Att gå in i
hönshuset och plocka ägg. Att få delta. Att ”kunna själv” eller åtminstone tro
att hon kan själv. För det spelar ingen roll hur plättarna ser ut, eller om
äggen har lagts dit i förväg. Sandra är delaktig och får glänsa genom att
hennes aktiviteter är rätt anpassade.
Sandra
behöver inte åka till New York. Sandra behöver bo i en anpassad gruppbostad och
ha anpassade aktiviteter som får henne att växa med hjälp av kompetent personal
som vet hur man gör vardagen tillgänglig för just henne.
Men Sandra
kan inte bidra på egen hand, så hon är inte värd att få glänsa.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar