Bryt ihop och kom igen

Jag vill tacka så mycket för dom fina kommentarerna jag fick efter förra inlägget. Jag blir så glad över lite respons. Anonym undrar om kommunen inte vill betala för en plats åt Sandra. Jag vet ju inte hur dom tänker, men det är klart att anpassningar kostar. Vad dom inte förstår är ju att o-anpassningar i slutändan blir dyrare.

En plats i en annan kommun tror jag vi skulle få ganska fort. Hur dom skulle hitta någon ledig plats med rätt anpassningar vet jag däremot inte eftersom vi tackat nej till en sån plats.

Det är nämligen så att kommuner alltid ska sträva efter att flytta hem sina invånare så fort det finns ett alternativ i hemkommunen. Det kan vi inte gå med på, eftersom det alternativet inte garanterar att ha dom anpassningar som Sandra behöver. Och även om dom skulle ha ett bra alternativ så skulle det innebära för mycket negativa konsekvenser att flytta Sandra från ett ställe där hon har blivit trygg, vilket tar några år.

Vår förra handläggare (han som ljög och struntade i att journalföra något) sa att personerna ska flyttas hem för att bo nära vänner och anhöriga… Lika för alla och inget individuellt tänkande alls. Sandra har nämligen inte några sådana behov. Hennes viktigaste personer just nu är vi föräldrar, och vi kommer ju inte bo kvar här om Sandra flyttar.

Dom vänner Sandra kommer ha i framtiden är dom som bor och jobbar på hennes gruppbostad. Så det resonemanget innebär ju att Sandra flyttas ifrån sina vänner och anhöriga om hon flyttas tillbaka till hemkommunen. Men, lika för alla är vad som gäller. LSS är en individuell lag som ska ta hänsyn till individens individuella behov… Jo tjena.

Strax efter det att vi ansökt fick jag reda på att det, i andra kommuner, finns just sådana boenden som vi hela tiden har haft i våra huvuden, och där Sandra skulle få må bra, växa och utvecklas. Jag tog upp det med den dåvarande handläggaren som lovade att ett sådant skulle ordnas, och muntligt försäkrade att det inte behövde stå i ansökan.

När vi förstod att det var rena lögner, och att chefen jag kontaktade svarade att dom inte behöver anpassa efter Sandras behov, så kändes allt, precis allt, meningslöst. Då hade vi inga roliga tankar, ska ni veta. Men eftersom dom tankarna inte är ett alternativ så är det ju bara att fortsätta stångas. Vi kan ju inte släppa taget när vi vet att det kommer gå åt helvete för Sandra. Det alternativet skulle vara värre än tankarna vi hade.

Så vi fortsätter stångas för följande:

-Det finns bra gruppbostäder, precis sådana som Sandra behöver, för andra personer med dom behoven. Då har fanimej Sandra precis lika stor rätt till en plats på ett sånt ställe som någon annan i landet.

-Förståsigpåarna i kommunen tror inte på vad vi anhöriga säger när det gäller viktiga anpassningar. Då har fanimej Sandra rätt att utredas av proffs, och få papper på viktiga behov som kommunen måste rätta sig efter.

.