Bemötande

Stort tack för kommentaren jag fick efter senaste inlägget, Bipolär Marielle. Jag håller verkligen med dig om att det är bemötandet som är avgörande, och att många inte förstår just det.

Det gläder mig att regeringen har gett socialstyrelsen i uppdrag att se över kompetensen i gruppbostäderna. Äntligen! Det är såå viktigt, och jag har skrivit om det vid några tillfällen tidigare. Vi kommer aldrig acceptera att kompetensen inte finns på det boende vi väntar på till Sandra, för det kommer aldrig fungera om personalen inte har tillräckliga kunskaper. Och då pratar jag inte om undersköterskor, som är det som många kommuner anser vara kompetens nog. Här krävs det specialkompetens inom rätt områden. Punkt.

Precis som Marielle nämner lite i sin kommentar, så förstår man inte problemet om man inte har rätt tänk och/eller rätt kompetens. Det finns personer som har förmågan att förstå utan att för den skull vara specialpedagoger, och vice versa… Rätt tänk och förståelse måste alltid finnas.

Det är förstås också så att det kan räcka med autism för att det ska vara väldigt svårt, och krävas special-kompetens. Jag känner fler som har autism utan IF, som har en vardag ljusår ifrån Limboland. Det är autismen som är svårast, även om IF också är väldigt svårt för både Sandra och många andra. IF är dock det som får mest förståelse, och oftast är lättare att hantera. Det är också lättare att få hjälp från samhället med IF än med enbart autism.

Som jag har skrivit så många gånger, man kan aldrig kräva mer av någon än vad den individen har förmågan att klara av. Och det är alltid omgivningen som måste ändra sig när något inte fungerar. Förstår man inte det så har man fel jobb.

Det betyder inte att det är okay att låta någon kasta möbler, utan det betyder att man måste hitta orsaken till kastade möbler, och göra förändringar där. Väldigt ofta beror kastade möbler på för högt ställda krav, och fel bemötande. (Även för lågt ställda krav ställer till problem, men det är en annan diskussion, det gäller att hitta en balans som passar individens förmåga).

Jag tror att jag nämnt det här tydliga exemplet tidigare, men jag gör det igen, för det visar hur svårt det kan vara med självinsikt. Det var en personal på korttids för flera år sen, som själv ansåg att hon förstod. Eftersom jag såg att hon inte hade rätt bemötande mot Sandra så tog jag upp det, och påpekade att dom måste lära sig låg-affektivt bemötande. Jag fick till svar från den här personalen att dom redan jobbade på det sättet, och att hon visste precis vad det handlade om.

Ett tag efter det kom jag till korttids för att hämta Sandra, och då stod hon ute med den här personalen. Hon blir alltid lite stressad i sådana situationer, med många känslor som hon inte klarar att hantera riktigt. (Allra bäst för Sandra är att inte vänta alls, utan att vara inne och sysselsättas med något som hade gått att avsluta när jag kom).

När Sandra såg mig, och känslorna slog volter i henne, så slängde hon iväg sitt gosedjur och fick ett mindre utbrott. Den här personalen, som ansåg sig kunna låg-affektivt bemötande, och ha rätt bemötande och så… hon pekade med hela handen och sa till Sandra på skarpen att hon minsann fick hämta djuret eftersom hon hade kastat iväg det!

Sen fick jag ta hand om ett större utbrott.

Jag tror att alla vi föräldrar till individer med autism, där det krävs rätt bemötande och kompetens, måste lära oss att kräva det. Vi ska aldrig acceptera något annat, för det blir aldrig bra. För någon. Personalen på boenden mår inte heller bra när konsekvenserna av fel bemötande visar sig. För konsekvenserna blir tillslut större än ett kastat gosedjur.

Även om en anmälan till IVO inte leder till att personalen utbildas/byts ut, så leder tillräckligt många anmälningar till just sånt som t.ex. att regeringen ger Socialstyrelsen uppdrag. Ju fler gånger vi är tydliga med att individer vi får läsa om i Expressen, som slänger ut alla möbler och får sitta isolerad för ingen vågar gå nära, behöver personal med rätt kompetens, desto större blir chanserna till åtgärder. Som att kunskap om npf nu ska ingå i lärarutbildningen, vilket borde varit självklart långt innan det bestämdes att alla elever skulle inkluderas.

Vi måste synliggöra och påpeka. Om och om igen. Och se till att information sprids.

SVT:s utbildningsprogram har också en viktig roll. Allt handlar ju inte om funktionsvarierade superungar i Limboland. Det finns en annan sida som behöver uppmärksammas, om allas lika värde ska gälla alla. Om även individer som blir isolerade p.g.a. fel bemötande ska få ett värdigt liv.

.