Vi har en
period nu där Sandra är väldigt ostadig och rädd att gå så fort det inte är
plant underlag. Det här har hon haft förut och vi är inte säkra på orsaken, men
misstänker överbelastning i huvudet. Det kommer i skov, så det är lite lurigt.
Det kan också tillfälligt försvinna när hon får något annat att fokusera på.
Men om det beror på överbelastning är det ju inte så bra att ge henne fler
intryck, även om hon för stunden verkar må bättre av att göra mer.
Vi vet ju inte,
och kör vi på för mycket så märks det inte förrän det är försent. Så vi
försöker hålla en balans mellan aktivitet och vila så gott vi kan. Blir Sandra
uttråkad så blir det också värre, så det är svårt att veta vad som är lagom
alla gånger. Iallafall i förebyggande syfte.
När hon var
på sin lilla husvagnssemester häromveckan så mådde hon jättebra. Men både före
och efter det så var/är hon, som sagt, väldigt ostadig. Det är ju lätt att
tänka att vi behöver köra på mer då, eftersom hon mår bättre just i stunden.
Men kör vi på hela tiden, så kommer en krasch tillslut. Det hon egentligen behöver är ju en
strukturerad verksamhet med fasta aktiviteter som inte tråkar ut och inte
stressar… Det har vi inte.
Om skovet
inte är så allvarligt så kan vi ibland ”trolla bort” oron genom att få henne
att fokusera på något annat. Om hon t.ex. får en ”viktig uppgift” som gör henne
lite stolt, så kan hon tillfälligt glömma att hon inte kan gå… Det funkar, som
sagt, ibland. Men är det ett kraftigare skov så hjälper ingenting. Då blir hon
tillslut så rädd att gå att hon bara står och skriker. Eller så förvirrad att
hon inte vet vad hon håller på med.
Hon kan stå
och försöka kliva in i bilen, eller i badkaret, men kommer inte på hur man gör,
eller vilket ben hon måste ta först. Nerför trappor har hon suttit på rumpan i
stort sett sen hon blev nerkörd totalt i senaste dagliga verksamheten, och det
var ju flera år sen. Upp går ganska bra när hon mår bra, men nu är det
jättesvårt, och hon vet inte vilket ben hon ska ta. Så hon skriker mest att hon
inte ska ramla och vi måste ge henne stöd både Göran och jag vissa gånger.
Nu har hon
också fastnat lite i att åka på husvagnssemester. Det blir en stress i henne
tills hon har förstått att vi inte ska göra det igen, även fast vi planerar att
hon ska få en till husvagnstripp innan säsongen drar igång. Vi måste säga att
vi inte ska göra det, för annars ökar den där stressen i henne. För hon längtar
och vill så mycket, utan att förstå tiden, och att vänta.
Vi måste få
bort husvagns-tankarna i henne, för dom bidrar ju till överbelastningen i
huvudet just nu. Vi har fullt sjå att försöka fokusera på ”här och nu”
samtidigt som hennes tankar skenar iväg mer när hon är stressad. Det blir som
en ond cirkel, ju mer hon har som snurrar, desto mer babblar hon om allt och
inget i en salig röra. Så vi tror att energin inte räcker till att koncentrera
sig på att gå.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar