Låst läge

Det är lite som måste ut, så det blir två inlägg idag med. Vill ni läsa det vanliga inlägget, så scrolla bara förbi det här :)

Ibland känner jag mig så låst och ensam. Även fast jag har vänner runt mig och så, men när man har svårt att hinna och svårt att komma loss… Och när det gäller så kan jag inte ringa till nån och babbla ur mig oro, ilska, ledsenhet eller glädje. Behovet är väl som störst när det är lite jobbigt i livet.

Nu är det många saker som oroar och tynger och då kommer känslan av ensamhet. Jag har ingen att dela det jobbiga med, och hade jag det så var det ändå svårt att hinna dela det, eftersom jag inte kan komma loss just när jag behöver det.

Jag är nog inte riktigt ikapp mig sen alla sjukor, även om det inte är nåt som oroar längre. Tröttheten ligger på lur fortfarande märker jag så fort det blir lite motgångar som jag annars klarar utan problem. Nu faller jag ner direkt, och det beror ju på att jag är för trött fortfarande.

Alla små bekymmer blir mycket större än dom är och jag vaknar på nätterna och grubblar över än det ena och än det andra, och det mesta av det kan jag inte skriva här.

Så är det vuxenlivet som närmar sig och jag vet ju att det blir en jobbig tid, det har redan börjat i form av oro och ovisshet. Ansökningar som strular, krångel med intyg, telefonköer och letande efter rätt personer. Funderingar kring bästa lösningen, boende, assistenter, var hur när, sysselsättning och den största biten – separationsångest.

Då menar jag inte den som säkert alla föräldrar känner när barnen flyttar hemifrån. Det är en annan känsla som är svår att förklara. Man blir liksom beroende av varandra på ett annat sätt. Sandra behöver oss och vi kan inte släppa taget om henne förrän det finns andra som tar emot. Vi behöver Sandra… Ja, så är det nog faktiskt. Vi har ju anpassat hela vårt liv efter henne i många år, så vad är vi utan henne då?

Det låter säkert inte klokt, men så är det. Och självklart kommer vi hitta tillbaks till ett liv utan Sandra när hon väl har det bra utan oss, men lätt blir det ju inte…

Ja, så är det ju ”här och nu” som ska funka och minsta lilla förkylning gör att jag vill dra täcket över huvet och försvinna för en stund. Ta semester från livet och samla kraft nån annanstans. Nu är vi ju iofs friska, men pigg är jag inte! Glad är jag dock över att Sandra är frisk, pigg och mår bra. Det underlättar, och det är på nåt sätt huvudsaken. Jag klarar mig ju :)

Men ensam är inte stark!

♥ Kram ♥