Så framkallade fotominnen har
legat på hög här sen höstlovet för att vi inte har fått tag på fotoblad. Men nu
så! :)
Jag hann precis få in alla fotona
i pärmar innan det var dags att städa undan röran och åka för att hämta Sandra
från korttids. Ja, jag hann ta en kopp kaffe också :)
Sandra hade längtat, och det ihop
med att det inte var skola och taxi, utan fritids och mamma som hämtade, blev
lite för mycket på en gång, så känslorna svämmade över och tårarna sprutade när
jag kom. Men med lite krama och torka tårar så var det över ganska snart. I
övrigt var damen lugn och nöjd och ville bara ha klart för sig att det var
skola och taxi som vanligt igen som idag.
Hon hade gjort så fina paket till
oss som hon öppnade och behöll när vi kom hem.
Halsband till mig och armband
till pappa, passade fin-fint på Sandra ;)
Fina foton i kontaktboken visade
att damen har haft det bra med bl.a. cykling och picknick. Ja, hon har det bra
både här och där, och det märks så väl på hennes glädje och utveckling. Hon
satt med Göran i soffan och berättade att Marias cykel hade gått sönder så hon
fick låna ”tjejens cykel” det var en snäll tjej. Så härligt att höra henne
berätta!
Vi har ju tränat en del på det
där, att kunna berätta hur dagen har varit. Vi har ju alltid använt
kontaktboken till hjälp för oss vuxna, både i skolan, på korttids och hemma, så
vi kan hjälpa Sandra att komma ihåg, och klara av att berätta. För det är ju inte helt
enkelt det där, annars. Vi har också fotat mycket så Sandra har haft bilder
till hjälp.
Men nu behöver vi knappt ta hjälp
av kontaktboken, för Sandra är jätteduktig på att berätta, och det är så
roligt! Vi läser ju i boken, så vi kan bekräfta på rätt ställe och så, eller
hjälpa till när Sandra inte kommer ihåg riktigt, men vi brukar låta Sandra ta
initiativet till att berätta själv.
Vi har ju jobbat i samma syfte med
datorn också, även om det blivit lite si och så nu i vår. Både hemma och i
skolan har Sandra fått ”skriva” dagbok med hjälp av ett bildprogram, och det
har varit en jättebra hjälp för henne att gå igenom dagen, eller helgen, och
sen kunna berätta om det i skolan, eller hemma. Och berättar gör hon! När hon
väl har landat och kommit till ro här hemma så har hon ofta mycket att berätta
om hur dagen i skolan, eller på korttids, har varit :)
Eftermiddagen och kvällen igår
gick bra, Sandra mådde fint och var pigg. Och natten har varit lugn. Nu är det
skola i en vecka till innan det blir långt sommarlov. Som tur är har vi ju
korttids och fritids lite jämt fördelat under lovet, och lite annat smått och gott
planerat, så det ska nog gå bra. Tack för att vi har korttids!
Marielle undrar ifall det är
enklare att söka God man, och jag vet inte, men det kan vara så. Ja, jag antar
att det är svårare att omyndigförklara nån, eller, jag hoppas det… Men God man
kräver också läkarintyg och egentligen är det inte själva läkarintyget i sig som
jag blir trött på, bara det att det blir krångligt för oss eftersom Sandra inte
har nån läkare. Så jag tycker att hab ska hjälpa till lite, eftersom det är dom
som har satt diagnosen, och skulle kunna skriva ett mer riktigt och rättvist
intyg.
Jag är nöjd med den hjälp man
faktiskt får i Sverige, så det är inte det. Ibland orkar jag bara inte krångla
med allt, liksom. Lediga läkartider växer inte precis på träden… Men, det ordnar
sig, och Göran har ju tagit över så jag slipper leta, söka, telefonköa och
hänvisas vidare ;)
Bellan undrar ifall inte Sandra
har några mediciner som har med hennes diagnos att göra, för isf borde hon ju
även ha en läkare. Nej, hon har inga såna mediciner. Den enda medicin hon har,
och som vi har haft läkarkontakt för, är för hennes mag-problem och har
ingenting med autism att göra. Den läkaren jobbar inte ens kvar, och han hade
inte vetat nåt om det som är orsaken till att vi söker förvaltarskap. När det
receptet ska förnyas behöver vi ingen läkarkontakt, så nu har hon inte ens nån
för den medicinen.
Anna undrar om inte vi föräldrar
kan bli förvaltare så länge. Nej, ingen kan bli förvaltare utan att ansökan går
igenom. Och jag tror ju inte att det kommer att bli några problem att få igenom
det. Bara vi hittar en läkare som kan fixa det där intyget… Helst den här
veckan… (Hahaha!) Jaja, det ordnar sig :)
Jag får lite dåligt samvete
ibland, när jag liksom gnäller fast jag egentligen inte har så mycket att
gnälla om. Men jag får väl trösta mig med att jag i det stora hela är tacksam
över en hel del, och att alla har sina gnälliga och trötta dagar. Det finns ju
alltid dom som har det värre, men för det tycker jag att man ska få gnälla över
”ett kliande myggbett” just när det kliar, liksom. Sen inser man ju att det går
över och inte är nån större katastrof ;)
Men jag tror att alltihop väcker
liv i en del känslor och oro inför framtiden som är ganska jobbigt att tänka
på, men som jag liksom måste bearbeta lite redan nu. Hur blir det när Sandra
ska flytta hemifrån? Rent praktiskt? Psykiskt? För Sandra? För mig? För Göran?
Vad är jag utan Sandra? Kommer hon att få det bra utan oss? Osv. osv… Det närmar
sig ju, och jag vill inte! Det kommer att bli jobbigt, men det kommer så klart
att bli bra också. Efter ett tag.
Må så gott!
♥ Kram ♥
3 kommentarer:
Hej!
Jag skulle bra gärna vilja veta vad bildprogrammet heter som Sandra har. Det verkar så bra med att det kommer upp bilder när hon skriver!
Och du; Visst måste vi också få klaga. Konstigt vore det annars...
Ha en bra dag!
Idag fick jag gåshud på armarna när jag läste ditt inlägg. Först hur fint hon kunnat utvecklas och berätta saker, det är underbart att höra och ännu härligare att uppleva de där små stunderna.Jag känner så när det funkar hemma med Tösen numer ibland.
Sen när du skriver om framtidens frågor, oj vad de är svåra. Jag vet att den tiden kommer men försöker förtränga tror jag...ångest laddat faktiskt.
Ha det gott fina ni, kramar Tina
Så härligt att hon kan berätta så bra vad som hänt och du Nina......ta åt dig av äran för utvecklingen för ni jobbar hårt för att Sandra ska utvecklas på ett bra sätt :o)) Jag blir så GLAD <3
Klaga ska vi göra bara vi inte glömmer att det ibland är struntsaker vi gnäller om, men det finns ju många I-lands problem också!!!!!
Förstår att det är ängsliga tankar om Sandras och er framtid!
Massa gokramar Maritha
Skicka en kommentar