Den förbjudna sorgen

Det finns en bok som heter så, och som jag läste efter det att jag genomgått mitt sorgearbete jag hade efter Sandras diagnos. Eller, före diagnosen, var det nog mest. Med diagnosen föll ju bitarna på plats och med det så vände allt.

Men sorgen är fortfarande förbjuden… Jag vet inte vad det är som är så laddat med sorg? Men en del verkar lite rädda för sorgen på nåt sätt. ”Ta dig i kragen” och ”Ryck upp dig” Men om man inte går igenom sorgen, och tillåts vara ledsen ett tag, så tar det mycket längre tid att hitta den där kragen.

”Den förbjudna sorgen” var en bra bok och det var så skönt att läsa den då, när jag var mitt i det, eller höll på att ta mig ur det. Att sorgen faktiskt var (är) normal och fullt tillåten! Att den inte betyder att man är missnöjd med det fina man har. Och att man inte jämför med andra bara för att man är ledsen själv, för det finns ju alltid dom som har det värre. Men man måste på nåt sätt bearbeta att det inte blev som man trodde att det skulle bli, eller är som man trodde att det var.

Och att man faktiskt älskar sitt barn precis som det är, för sorgen har inte ett dugg med kärleken till sitt barn att göra. Jo, på sätt och vis har det ju just med kärleken till sitt barn att göra, men inte att man inte är nöjd och älskar sitt barn precis som det är, utan att den man älskar allra mest på jorden ska få ett kämpigt liv, och att man alltid, alltid kommer att kämpa för att det ska bli så bra det går.

Det där har jag ju passerat för länge sen. Men ibland kommer lite sorgsenhet ikapp fortfarande. Vissa dagar, som nu, när det kryllar av glada studenter och sommarlovsglädje överallt. Eller när jag tänker på framtiden och oroas över ovissheten.

Eller när jag tänker på hur det kommer att bli den dagen Sandra flyttar, och ”jag inte är hon” längre, eller hur jag nu ska förklara det. Alltså, vad är jag utan Sandra? Och vad är Göran och jag när vi har tid för oss igen? Finns det nåt kvar då? Har vi nåt mer gemensamt än Sandra? Vi har inte riktigt haft tid för så mycket annat, så jag vet i ärlighetens namn inte…

Och vad är jag då? Om Göran och jag inte hittar varandra när Sandra har flyttat, och vänner och släkt har tappat orken för länge sen, vad finns då kvar?

Vi är ganska duktiga på att ”gilla läget” och glädjas över det vi har och det som är. Och göra det bästa av situationerna i livet. Men ibland kommer en liten sorg, saknad och oro ikapp. Inte så att nåt annat skulle vara bättre på nåt sätt. Det mesta i livet har ju både bra och mindre bra sidor och jag vill absolut inte byta bort nånting i vårt liv som är perfekt för oss.

Nu har Sandra ett par år kvar i skolan, men sen slutar hon. Ska vi fira då? Ja, alltså, hon klarar ju inte att ha ”studentfest” men om hon gjorde det, skulle det komma nån? Är hon tillräckligt viktig för sin släkt? Tycker dom att hennes ”student” är värd att fira? Dom som inte ens tycker hon är värdefull på julaftnar och födelsedagar.

Kompisar? Hon har ju inga… Ja, det är ju mest min sorg, Sandra lider inte av det. Hon kan inte sakna det hon inte vet, liksom. Det är ju huvudsaken. Men det kommer lite ledsamhet över mig vissa dagar.

För även om hon inte klarar att ha fester, så skulle hon bli glad över att uppmärksammas. På sitt sätt. Men det har hon inte blivit sen hon inte klarade att bjuda hem släkten på sin födelsedag längre. Då var hon inte värd att uppmärksammas mer. Sorgligt! (Stor tacksamhet till att några fina vänner finns kvar och tycker att Sandra är viktig! Det betyder jättemycket ska ni veta, men sorgen över dom som försvann kommer ändå och knackar på ibland)

Det är många känslor som kommer nu när Sandra snart är vuxen. Ja, rent fysiskt alltså. Hon fyller snart 18 och det är nog nån slags sorgeprocess som jag måste igenom igen. Vuxenlivet. Separation. Boende. Sysselsättning. Hur ska det gå? Hur ska det bli? Sandra är inte 18 i huvudet, hon är min lilla flicka fortfarande. Så jag bereder mig på en jobbig period ett tag framöver.

Åren går alldeles för fort. Jag får nästan panik när jag tänker på att vi snart är där. Dagen då Sandra blir ”vuxen på pappret” och dagen (dock inte samma, men ändå) då hon slutar skolan för gott. Dagen då hon ska flytta hemifrån……. Hu!

Jag lär behöva skriva om det fler gånger, det är ett sätt att bearbeta, så jag fixar det. För jag vet ju att det blir bra sen, när vi är igenom.

♥ Kram ♥