Hemifrånflyttartankar

LSS-handläggaren påstår att kommunen behöver göra en ADL-bedömning på Sandra när vi söker bostad åt henne. Som om det förändrar hennes behov av enskildhet?? Alltså, assistans har hon redan, och hennes hjälpbehov är redan noga utrett iom det, så klart. Annars hade hon ju inte beviljats assistans… Att hon sen inte klarar folk har ju inte ett dugg med om hon kan tvätta sig själv eller inte att göra?!! Är det så konstigt att jag tycker att dom är lite korkade i den här kommunen?

Dom får gärna iaktta Sandra hur mycket dom vill, så länge inte Sandra märker det. Dom får väl sätta upp kameror i vårt hus. Så behöver det nog vara nån som förstår sig på autism som ska göra bedömningar om hennes behov, kan jag tycka. Eftersom dom inte tycker att hon har några behov alls i den här kommunen kan det ju bli hur illa som helst om dom får bestämma…

Att försöka få dom att förstå att Sandra inte klarar folk verkar totalt omöjligt. Det är som att det inte finns människor som inte älskar att umgås med andra. Jag. Blir. Så. Trött. Det är nog den svåraste biten för Sandra, att inte klara andra människor. Det ställer till med väldigt mycket krångel och problem, som man kanske inte tänker på. Försök att undvika folk i två veckor, och se om det ens är möjligt utan specialanpassning. Ja, om du vill leva ett någorlunda bra liv samtidigt då.

Första gången vi ansökte om särskild anpassad bostad (pga att Sandra inte klarar folk, gruppbostäder, lägenheter och grannar) kom den dåvarande handläggaren med ett bra förslag på en lägenhet som hon visste var ledig och som skulle passa Sandra perfekt, tyckte hon. Mitt i centrum, nära till allt och bara en trappa upp. Det var efter att jag hade sagt att Sandra kanske, möjligen skulle klara en lägenhet om den låg i ett mycket lugnt område, på bottenplan och med egen ingång, utan spring utanför fönstren… (Det har vi nu, efter tiden på senaste dv, insett inte heller skulle funka, men då trodde vi det).

Nu har vi ju ansökt om förhandsbesked i grannkommunen, och överklagat det avslaget, så just nu kan vi inte göra mer än att vänta på besked. Men vi pratade ändå lite om behovet med nya handläggaren på senaste mötet. Hon sa att det finns en ”för Sandra anpassad gruppbostad” i kommunen. Jag sa att Sandra inte klarar att bo i en gruppbostad och att en sån bara kan bli anpassad om alla andra boende flyttas därifrån. (Det beror ju förstås på hur det är uppbyggt, men det som finns här har fyra små lägenheter som ligger i samma hus, och ett gemensamhetsutrymme)

Handläggaren tyckte nog (som alla andra oinsatta) att den här jobbiga morsan bara påstår att saker inte funkar utan att veta nåt. För ”det är ju bara att se till att ingen går in i Sandras lägenhet” Suck, liksom. Tänk om det faktiskt hade varit så enkelt. Då hade jag ju faktiskt sluppit tjafsa med idioter!

Det är klart, det vore ju enklast att följa deras riktlinjer då. Att låsa in ”problemet” i en lägenhet och ljudisolera. Sitter hon bara där så behövs ju ingen personal heller, billigt och bra… Fy fan! Aldrig i livet att Sandra ska bo i en gruppbostad! Och jag vet att det finns bra såna, men klarar man inte folk, och kräver två personal på bara sig så fort man ska göra nånting öht, då läggs inte dom resurserna på det i en kommun som måste spara pengar. Därför ska Sandra ha assistans och egen särskild anpassad bostad! Annars får hon inget liv.

Men eftersom vi fortfarande hoppas att Sandra får flytta vart hon vill i landet (som det står i lagen att alla får) så tar vi inte tag i det ordentligt än. En sak vet vi iallafall, det kommer ta en väldig tid innan Sandra kan flytta, om det ens hinner ske medan vi lever. Så då är det ju toppen nu, att vi faktiskt har möjlighet att börja träna henne på att ha assistenter i hemmet, vilket inte har varit möjligt tidigare.

Alltså i vårt hem, menar jag nu, förstås. För vi hade en tanke på att inte ta den träningen här hemma, eftersom det är ett ganska stort projekt och kräver mycket energi av Sandra. Vi tänkte att det kommer lösa sig enklare när hon flyttar, och det blir nya rutiner med nytt folk på ny plats. För här hemma är allt så invant med oss föräldrar, och det är så klart svårare att ändra på det. Men, nu gör vi så iallafall.

Jag har fått frågan några gånger, från fler håll, om inte Sandra bara kan bo kvar här och vi föräldrar flyttar. Tänk vad enkelt det hade varit. Det finns så många enkla lösningar, i teorin. Hade Sandra kunnat äga ett hus, så vore det perfekt (förutom att hon börjar störa sig på att det finns grannar här). Huset i sig är toppen, och har plats för både daglig verksamhet och assistansutrymmen. Ja, hade det funkat i praktiken hade vi redan flyttat. Men det finns stora lån på huset, och Sandra klarar inte att betala dom när vi inte finns mer.

Dessutom har alla hennes ”flytta-hemifrån-besparingar” gått åt till att bygga upp verksamheten som kommunen inte klarade att anpassa. Det är värt vartenda öre! Men nu är det slut och vi kan inte trolla med knäna.

Vi måste planera Sandras framtida boende så att hennes inkomster räcker till utgifterna. Eftersom hon inte ens klarar att åka färdtjänst, så går en hel del av hennes inkomst åt till att betala en egen bil. Så hyran får inte bli för hög om hon ska ha pengar över till kläder och mat sen. Så länge vi lever och har inkomst är det ju inget större problem, men vi måste se till att det fungerar utan oss.

Nåja, vi lever på hoppet än så länge. Det måste lösa sig, helt enkelt.

.

Möten, ansvar och anpassning

Damen vaknade tidigt igår morse, så min morgonstund med tystnaden och kaffe vid datorn liksom försvann. Sen gick det ju för runt hela långa dagen, eftersom jag jobbade hela tiden. Men nu gör jag ett nytt försök att få till ett inlägg här.

Sandra har varit ganska pigg hela veckan, efter omständigheterna. Ja, väldigt pigg egentligen, om man tänker på hur trött hon kunde vara efter allt nytt. Det tyder på rätt bemötande och lagom med krav. Anpassning, anpassning och världens bästa assistenter.

Det var egentligen bara incidenten i onsdags morse som kändes lite onödig, men jag hoppas att det var en engångsföreteelse. Det kan ju strula till sig på korttids också, trots anpassningar, eftersom det finns fler att ta hänsyn till där.

Det är klart att det inte känns okay när Sandras grundläggande behov inte är tillgodosedda när vi hämtar henne, men som sagt, jag vet inte orsaken så jag lägger inte nån energi på det mer nu, om det inte upprepar sig. Sandra kan nämligen inte själv se till att få rätt kläder, få i sig mat och gå på toa, utan det är helt och hållet personalens uppgift att hjälpa henne med sånt.

Men så länge man inser sina misstag, och förändrar det som oroar till nästa gång, så är ingen större skada skedd. Det funkar ju väldigt bra på korttids, och dom flesta i personalgruppen känner Sandra väl (vilket inte är samma sak som att ha känt henne länge) så det är inte ofta det blir oroligt. Med dom flesta klarar Sandra t.o.m. att äta frukost, eftersom dom anpassar rätt. D.v.s. läser av när hon behöver äta enskilt, vilket hon oftast behöver på morgnarna och därmed ska slippa andra gäster vid bordet.

Torsdagens möte då… Ja, jag vet egentligen inte. Jag har väldigt svårt att lita på någon i den här kommunen efter allt dom har ställt till med, men försöker att tänka positivt. Jag tror liksom att alla har en baktanke med allt. Nånstans känns det som att dom har hakat upp sig på att Sandra behöver så mycket assistans, och att dom liksom ska försöka motbevisa dom behoven. Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag får den känslan, men det är små uttalanden här och där som jag lägger ihop. När olika chefer ska veta saker som är andras områden och när dom vill veta vad F-kassan har kommit fram till och varför, och när dom går bakom ryggen och ifrågasätter saker som dom inte har med att göra. Osv, osv.

Nåja, som sagt, det var ett bra möte så här långt och det får det ju vara tills den eventuella motsatsen visar sig. Jag återkommer väl när avslagen börjar trilla in ;)

Nä, jag skoja lite. Så länge det är motiverat, och följer lagen, så accepterar vi ju självklart att inte få igenom allt. Inte för att vi begär några orimligheter, men iallafall. För oss handlar det faktiskt mest om att vi vill att livet för Sandra ska fungera utan oss föräldrar nu när hon är vuxen. Så vi kan vara just föräldrar, och inget annat. Möjligtvis lite assistenter, men vi vill slippa ansvara för att Sandras hela dagar fungerar. Och innan vi slipper det, behöver vi lite mer korttidsledigt, så vi hinner ta det stora ansvaret som egentligen är kommunens.

Nog om det för nu. Verksamheten och anpassningarna för Sandras del fungerar jättebra nu, och hon mår bra och är på väg tillbaks igen. Det känns gott i hjärtat!

Idag ska vi försöka oss på den där grillningen som aldrig tycks bli av. Det har ju inte blivit så många tillfällen i år, men skam den som ger sig.

Jag önskar er en skön helg!

.

Behov, anpassningar och möten

Gårdagen började inte så bra för Sandra. Riktigt vad som hänt vet jag inte men när vi hämtade henne på korttids var hon väldigt orolig, hade för lite kläder på sig, hade inte ätit frukost och troligtvis inte gått på toa heller. Ja, när hon vaknade gick hon nog på toa, men hon brukar behöva gå en gång till för att fm ska bli lugn sen.

Väl på jobbet kom ett utbrott förstås och när läget lugnat sig så fick vi på Sandra lite mer kläder, hon gick på toa och fick i sig lite fruktmellis med keso. Sen funkade resten av dagen bra, även om vi märker att hon är trött.

Vi testade lite av dom nya jobben vi har fixat, och det var precis rätt nivå för Sandra igår. Två jobb där hon skulle sortera efter storlek, och vi hade ingen aning om hon greppade det. Hon fixade det galant :) Sen ett jobb som var riktigt på gränsen och hade kunnat sluta i utbrott. Så jag visade hur man gör och lämnade henne sen ifred en stund innan hon började känna krav från mig.

Att matcha färger var ju inga problem för Sandra, men klädnypor var klurigt innan hon kom på hur man gör. När man sen måste klämma och sätta rätt samtidigt så blev det svårt och det var då hon fick vara ifred. Sitter man kvar då så blir det utbrott och ett misslyckande. Men hon fixade det med och blev så stolt och nöjd.

Idag ska LSS-handläggaren komma på fm. Sandra jobbar med sina assistenter och jag har migrän. Kul, kul, men glad så länge tabletterna gör sitt. Det är ju en av frågorna vi har till handläggaren, vad som händer om både Göran och jag blir sjuka. Sist vi frågade så blev svaret att Sandra då får en akutplats på korttids, men när det sen blev aktuellt för en tid sen, så fick hon inte komma dit för den handläggaren vi hade då skulle först utreda behovet och det skulle ta två veckor. Så jag hann bli frisk…

Nu menar jag om vi blir så dåliga att vi inte klarar att hjälpa Sandra, förstås. Vi kan klara oss ganska bra, och har gjort det hittills, men skulle vi båda bli så dåliga som jag blir när jag har migrän, så finns det ingen som kan hjälpa Sandra. Och hon överlever inte själv.

Häromdagen kom det slutgiltiga beskedet från F-kassan, förresten. Tack för att vi har en supervettig handläggare där, som verkligen hjälper oss och förstår behoven. I beslutet står det så klockrent beskrivet vilka stora behov Sandra har, och att hon behöver sin dubbelbemanning varje dag för att fungera. Man har ju lust att skicka en kopia till cheferna i kommunen. Tänk när den nya korttidschefen stövlade in på dv och sa att han tyckte att Sandra hade lite mycket resurser… Jädra knöl som inte ens har träffat Sandra! Och faktiskt inte ens har med hennes behov av anpassning på dv att göra.

Nåja. Vi har ju sett skillnaden nu, och vi är tacksamma över att Sandra mår bra igen. Det är liksom det viktigaste, trots allt.

Nu ska jag förbereda mig inför mötet. Ha det gott!

.

Handikappanpassning

Det står i lagen att alla ska ha tillgänglighet och det anpassas ganska bra, även om det finns brister ännu. Men idag reagerar folk om det saknas ramper och handikapptoalett nånstans. Eller om trottoarkanterna är för höga eller om det inte går att komma upp på en buss.

Det är jättebra, det tycker jag absolut! Men det hjälper inte Sandra när hon vill delta i samhället. Och hur anpassar man sånt? Att inte klara folk… Det är ju folk överallt och nu har hon inte ens en daglig verksamhet där hon åtminstone fick tillgång till en gymnastiksal en fm i veckan. Bara hon och assistenterna och igen annan där samtidigt. Vart ska hon nu spela bandy nånstans?

Vart ska Sandra ta vägen när hon inte ens klarar att möta folk på trottoaren utan att all dagens energi ska gå åt? För det betyder inte att hon inte vill göra roliga saker. Det betyder att hon inte kan för det inte går att anpassa. Jag fattar att det inte går att göra samhället folktomt när vi kommer, men vad har Sandra för alternativ?

Allt runt oss i samhället bygger på att man vill, och kan, umgås med andra. Om Sandra ska delta i nånting, nånstans, så måste vi först specialanpassa det. Inte ens boenden och dagliga verksamheter (som är till för personer med funktionsnedsättningar) är till för Sandra. Och klarar man inte det som erbjuds, så finns inga alternativ. Då är det bara föräldrahemmet, och våra egna anpassningar kvar…

Att inte klara andra människor begränsar vardagen enormt mycket. Det finns massor som Sandra inte kan, även om hon nästan alltid vill. Nu på sommaren kan vi t.ex. inte gå till stranden en varm dag. Sandra älskar att bada, men klarar inte av varken stränder eller badhus eftersom det finns folk överallt.

Sandra tycker att det är roligt med djurparker, restauranger, affärer, marknader, semesterresor, campingplatser, utflykter, osv. osv. Men hon klarar det inte. Hon klarar inte ens av att åka färdtjänst. Nån enstaka gång, om det är väldigt förberett och anpassat, och energidepåerna är fulladdade, då kan det gå bra att göra nånting utöver vardagen. Om vi försöker passa på när det är så lite folk som möjligt.

Bio, teater, badstranden och Astrid Lindgrens värld… Det skulle vara jätteroligt att få göra det tillsammans med Sandra, hon skulle älska det. Men hon kommer aldrig få uppleva det. Hon kan inte ens spela bandy längre.

.

Ledighetslängtan

Igår blev några möten bokade. Bl.a. ska vår nya LSS-handläggare komma på hembesök på torsdag. Hon vill ju gärna träffa Sandra, förstås, men Sandra klarar inte sånt och har aldrig träffat några handläggare eller knappt läkare som ska skriva intyg heller, mer än mycket kort och anpassat isåfall. Nu går det ju att få sig en bild av damen ändå, eftersom det finns en änglavakt i rummet bredvid där hon jobbar med sina assistenter. Så det får bli på det viset handläggaren får ”träffa” Sandra innan vi föräldrar ska ha ett möte med henne.

Vi behöver diskutera Sandras situation och se vad handläggaren har för förslag på framtiden. Sen ska vi även söka ännu ett dygn korttids, för just nu hinner vi bara med det mest akuta här hemma på den lilla ledighet vi har. Eftersom Sandra är i huset på dagarna så är vi ju lite begränsade, som ni förstår. Ett dygn till vore bra så vi hinner ikapp, och faktiskt kan känna oss lite lediga också. Innan vi har assistenter som täcker behoven blir det extra kännbart förstås, men vi tror att vi behöver ett dygn till även när vi har full bemanning.

Vi hoppas att det går att lösa på nåt sätt, men det lär inte bli aktuellt förrän till årsskiftet hursomhelst. Det är fler saker som måste klaffa innan det blir bestämt om det ens går igenom.

Idag blir det ett annat möte under fm, men sen är vi lediga resten av dagen. Städning och handling klarades av igår så vi ska nog hinna med oss själva lite. När Sandra har åkt till korttids tänkte vi passa på att grilla medan det fortfarande känns sommar i luften.

Jag har lite inköp att göra, och väldigt lite tid dom närmaste dagarna, men vi får se om jag tar det i em eller skjuter fram det nån vecka. Det är inte jätteakut... (allt är relativt). Vi brukar dock inte skjuta fram saker, eftersom vi sällan har den tid vi trodde att vi hade när den planerade dagen kommer ;)

Fram till den 24:e är jag bara ledig 1,5 dag (om jag räknar in möten) och det finns ju som bekant annat som ska göras på ledigheterna också. Jag har ingenting emot att jobba, men vi jobbar ju på helgerna också och problemet är att vi inte hinner göra nåt annat då. Så ja… ett dygn korttids till skulle underlätta en del, faktiskt.

Nej, nu ska jag slappa lite innan dagens möte. Må så gott!

.

Lagom

Vi håller på att förnya lite material åt Sandra. Hon tröttnar fort på sina uppgifter och vill göra nya jobb helst hela tiden, men det finns en hel del att välja på så det blir ganska varierat med det vi har. Det gamla känns nytt igen, när vi har kört allt ett varv, liksom.

En del av uppgifterna går också att variera, så Sandra kan göra olika saker med samma material. Det går att ändra svårighetsgrad på en del, byta ut färger, antal eller bakgrunder osv. Dock behövs det lite nytt då och då.

Målet är inte att Sandra ska knäcka läskoden, det kommer troligtvis aldrig ske,
men hon tycker det är roligt med bokstäver och det räcker ju för att vilja pyssla
med det. Den till vänster är inplastad och det finns färdiga ord att lägga rätt. Det
finns också lösa bokstäver om man vill göra det svårare.
Den till höger är engångsmaterial, och inte inplastat. Där kan Sandra skriva
ordet genom att jämföra.

För en tid sen så visade jag lite material jag hade gjort och fick en kommentar att det var för lätt. Jag har också fått kommentarer som att Sandra klarar saker som jag påstår är för svårt. Det är väldigt lätt att tro att hon kan mer än hon kan, och det är väldigt viktigt att inte ställa krav över hennes förmåga. Samtidigt, när hon har orken, så är det väldigt viktigt att utmana lite för att utvecklas. Jag vågar nog påstå att jag är bra på det, faktiskt.

Man kan oftast anpassa uppgifterna så dom passar för individen, och när jag visar materialet här, så tänker jag att någon kanske har nytta av det, på ett eller annat sätt. Oftast kan man få lite idéer även om det inte passar på det sätt vi gör.

Matcha.

Självklart händer det att jag inte hittar rätt alla gånger. Ibland blir det för lätt, ibland för svårt. Ena dagen är det lättaste för svårt, andra dagen är det svåra lätt… Men jag är ganska bra på att läsa av Sandras förmåga så vi kan gå vidare när hon är redo för det.

Även sköra dagar måste fyllas med vettigheter för att inte Sandra ska bli stressad, så dom lätta jobben är minst lika viktiga som dom svårare. Kanske viktigare, rent av.

Lägga lika.

På planeringsdagen pratade vi om hur vi skulle göra när Sandra blir trött-sjuk. Det var första gången, förra veckan, som hon blev sjuk och var kvar på jobbet. Vi har ju anpassat det så, eftersom hon måste få vila även när det inte finns möjlighet att komma hem till oss. Vi måste ju kunna göra nåt annat på vår ledighet… Och Sandra måste klara att vila med andra. Det är jätteviktigt, så det måste vi få till på nåt sätt, och det kändes näst intill omöjligt innan förra veckan.

Men det funkade! Det är främst dagen efter sjukan som är svår. Då har Sandra alltid behövt återhämta sig hemma. Hon har suttit i soffan, som har varit bäddad om hon behövt vila, och sett film. Så när hon vägrade att sitta i sin ”jobb-säng” och se film dagen efter sjukan, så tänkte jag att det här kommer ju inte funka. Hon kommer bli sjuk igen om hon inte vilar. Vad gör vi nu?

Klurigt att veta vilka uttryck som är glada och vilka som är ledsna.
Det får vi träna mer på :)

Men, med sänkta krav och mycket enkla jobb under dagen, så återhämtade hon sig och blev snabbt piggare :) Vi bestämde, på planeringsdagen, att vi ska göra ordning en ”sjuk-låda”. I den ska det finnas jobb som är väldigt enkla, men som bara används när Sandra behöver återhämtning. På så sätt känns dom nya och lockande, utan att ta energi från Sandras ork. För om det inte är intressant (nytt) så tröttnar Sandra direkt.

Så, nej! Jobben Sandra har är inte för lätta. Dom är anpassade efter hennes dagsform och förmåga. Några jobb vi har är lite för svåra, men går att förenkla så Sandra klarar dom ändå. För det är också viktigt, att få utmaningar när man är redo för det. Det viktigaste är att Sandra får känna att hon lyckas, och att det inte blir ett misslyckande om uppgiften var för svår. Då är det faktiskt bättre att det var för lätt.

Färg och form var lättare än vi visste :)
För att variera svårighetsgrad på den här har jag gjort liknande där Sandra ska
sortera bara form, eller bara storlek, utan hjälp av färg.

Att veta Sandras nivå är svårt även för oss som känner henne. Men oftast klarar hon ganska mycket, om vi lyckas lägga ribban rätt. Däremot har hon ett väldigt bra ordförråd, och pratar mycket (!) (Nu ler assistenterna när dom läste det ;)…) så det är väldigt lätt att tro att hon förstår mer än hon gör. Jag brukar säga att Sandra pratar mer än hon förstår, men förstår mer än man tror. Det låter inte klokt, men beskriver ganska klockrent hur det är.

Det gör ju förstås att det är ännu viktigare med personkännedom. Och känner man bara Sandra genom att ha läst min blogg, så känner man inte henne särskilt väl. Det finns personal som har känt Sandra i 10 år, men fortfarande inte känner hennes gränser. Det är så lätt att ställa för höga krav, och sen förstår man inte att hennes utbrott berodde på just det.

Den här gillade damen :) En svårare variant finns, utan färg.

Att Sandra återhämtade sig så bra efter senaste sjukan, beror på att hon har assistenter som kan läsa av henne så bra, och ställa precis lagom krav vid rätt tillfälle.

Lika på lika med dominobrickor.

Nu har vi korttidsledigt och vi ska försöka komma ikapp lite här hemma, hade vi tänkt. Städa i källaren kan vi bara göra på kvällstid när det är korttids, eftersom Sandra är där annars, och förra veckan blev hon ju sjuk och vi skippade korttids efter jobbet. Så där ligger vi efter lite. Här uppe i resten av huset har vi legat efter så länge att vi börjat vänja oss vid att plocka bort värsta dammtussarna när dom börjar virvla runt ;)

Egentligen hade jag behövt följa med Göran och veckohandla, eftersom han helst inte ska lyfta nåt, men vi hinner ju mer om vi delar på oss. Och han har andra ärenden, om nån undrar varför inte jag handlar istället. Ja, han kan förresten inte dammsuga just nu, och inte klippa gräs heller så det börjar bli sommaräng på tomten. Jag har erbjudit mig, men Göran säger att han gör det snart istället. Han tror inte jag kan, tror jag ;) Fast det gör inget, jag har ju liiite annat att göra.

Igår sa Göran att han tyckte läkningen var långdragen… Ja, kanske beror det på att han inte har varit stilla särskilt mycket sen han dråsade omkull?!!

Ha en skön vecka!

.

Söndagshälsning

Frissabesöket igår gick bra, även om det alltid är mer eller mindre skört med sånt för Sandra. Damen var piggelin hela dagen och allt flöt på som det brukar på lördagar. Längtan till måndagen har hon förstås, men det övergick inte i gnäll och tjat som det annars kan göra. Söndagar brukar vara den tråkigaste dagen om man frågar Sandra, så den brukar bli skörare, men vi får se. Vi har en plan som vi tror hon kommer gilla.

Solen skiner och vi ska äta kyckling, så planen är att vi grillar. Det har minsann inte blivit många tillfällen i sommar, av olika skäl. Mest pga vädret, men också på Sandras saknade ork. Ja, och att vi har haft en hel del annat att greja med i sommar…

Jag har knappt varit ute alls och blir påmind om det varje gång jag går utanför dörren. Som när man känner dom första värmande solstrålarna på våren ungefär. Det luktar sommar och jag har inte hunnit med riktigt. Nu är inte jag så väderberoende, jag har liksom sällan tid att bekymra mig över sånt, men när jag väl känner sol och värme så känns det gott och jag hoppas jag hinner njuta av det lite innan hösten kommer. Det börjar iallafall ordna upp sig med ledigheterna igen, bara en sån sak :)

Ja, jag har inget vettigt att komma med just nu.. Egentligen har jag massa tankar men jag har ingen ordning på dom riktigt, så det blir nog inget bra inlägg om jag försöker sätta dom på pränt. Det kommer väl så småningom, när det börjar reda upp sig i huvet. Just nu är jag mest tacksam och glad över att Sandra mår bra igen och att hon har världens bästa assistenter :)

Men det är en lång väg kvar innan jag kan dö med frid i kroppen. Och jag är inte riktigt klar med kommunen än, faktiskt.

Nåja, jag önskar er en superhärlig dag! Må så gott.

.