Behov, anpassningar och möten

Gårdagen började inte så bra för Sandra. Riktigt vad som hänt vet jag inte men när vi hämtade henne på korttids var hon väldigt orolig, hade för lite kläder på sig, hade inte ätit frukost och troligtvis inte gått på toa heller. Ja, när hon vaknade gick hon nog på toa, men hon brukar behöva gå en gång till för att fm ska bli lugn sen.

Väl på jobbet kom ett utbrott förstås och när läget lugnat sig så fick vi på Sandra lite mer kläder, hon gick på toa och fick i sig lite fruktmellis med keso. Sen funkade resten av dagen bra, även om vi märker att hon är trött.

Vi testade lite av dom nya jobben vi har fixat, och det var precis rätt nivå för Sandra igår. Två jobb där hon skulle sortera efter storlek, och vi hade ingen aning om hon greppade det. Hon fixade det galant :) Sen ett jobb som var riktigt på gränsen och hade kunnat sluta i utbrott. Så jag visade hur man gör och lämnade henne sen ifred en stund innan hon började känna krav från mig.

Att matcha färger var ju inga problem för Sandra, men klädnypor var klurigt innan hon kom på hur man gör. När man sen måste klämma och sätta rätt samtidigt så blev det svårt och det var då hon fick vara ifred. Sitter man kvar då så blir det utbrott och ett misslyckande. Men hon fixade det med och blev så stolt och nöjd.

Idag ska LSS-handläggaren komma på fm. Sandra jobbar med sina assistenter och jag har migrän. Kul, kul, men glad så länge tabletterna gör sitt. Det är ju en av frågorna vi har till handläggaren, vad som händer om både Göran och jag blir sjuka. Sist vi frågade så blev svaret att Sandra då får en akutplats på korttids, men när det sen blev aktuellt för en tid sen, så fick hon inte komma dit för den handläggaren vi hade då skulle först utreda behovet och det skulle ta två veckor. Så jag hann bli frisk…

Nu menar jag om vi blir så dåliga att vi inte klarar att hjälpa Sandra, förstås. Vi kan klara oss ganska bra, och har gjort det hittills, men skulle vi båda bli så dåliga som jag blir när jag har migrän, så finns det ingen som kan hjälpa Sandra. Och hon överlever inte själv.

Häromdagen kom det slutgiltiga beskedet från F-kassan, förresten. Tack för att vi har en supervettig handläggare där, som verkligen hjälper oss och förstår behoven. I beslutet står det så klockrent beskrivet vilka stora behov Sandra har, och att hon behöver sin dubbelbemanning varje dag för att fungera. Man har ju lust att skicka en kopia till cheferna i kommunen. Tänk när den nya korttidschefen stövlade in på dv och sa att han tyckte att Sandra hade lite mycket resurser… Jädra knöl som inte ens har träffat Sandra! Och faktiskt inte ens har med hennes behov av anpassning på dv att göra.

Nåja. Vi har ju sett skillnaden nu, och vi är tacksamma över att Sandra mår bra igen. Det är liksom det viktigaste, trots allt.

Nu ska jag förbereda mig inför mötet. Ha det gott!

.