Fotominnen och framtidstankar

Äntligen har jag fått ordning på alla foton! Det är inte så lätt att få tag på fotopärmar och fotoblad längre när dom flesta har alla foton i datorn. Men jag gillar att bläddra i en pärm och jag gör dessutom egna pärmar till Sandra, som hon enkelt ska kunna bläddra i när hon vill.

Så framkallade fotominnen har legat på hög här sen höstlovet för att vi inte har fått tag på fotoblad. Men nu så! :)

Jag hann precis få in alla fotona i pärmar innan det var dags att städa undan röran och åka för att hämta Sandra från korttids. Ja, jag hann ta en kopp kaffe också :)

Sandra hade längtat, och det ihop med att det inte var skola och taxi, utan fritids och mamma som hämtade, blev lite för mycket på en gång, så känslorna svämmade över och tårarna sprutade när jag kom. Men med lite krama och torka tårar så var det över ganska snart. I övrigt var damen lugn och nöjd och ville bara ha klart för sig att det var skola och taxi som vanligt igen som idag.

Hon hade gjort så fina paket till oss som hon öppnade och behöll när vi kom hem.

Halsband till mig och armband till pappa, passade fin-fint på Sandra ;)

Fina foton i kontaktboken visade att damen har haft det bra med bl.a. cykling och picknick. Ja, hon har det bra både här och där, och det märks så väl på hennes glädje och utveckling. Hon satt med Göran i soffan och berättade att Marias cykel hade gått sönder så hon fick låna ”tjejens cykel” det var en snäll tjej. Så härligt att höra henne berätta!

Vi har ju tränat en del på det där, att kunna berätta hur dagen har varit. Vi har ju alltid använt kontaktboken till hjälp för oss vuxna, både i skolan, på korttids och hemma, så vi kan hjälpa Sandra att komma ihåg, och klara av att berätta. För det är ju inte helt enkelt det där, annars. Vi har också fotat mycket så Sandra har haft bilder till hjälp.

Men nu behöver vi knappt ta hjälp av kontaktboken, för Sandra är jätteduktig på att berätta, och det är så roligt! Vi läser ju i boken, så vi kan bekräfta på rätt ställe och så, eller hjälpa till när Sandra inte kommer ihåg riktigt, men vi brukar låta Sandra ta initiativet till att berätta själv.

Vi har ju jobbat i samma syfte med datorn också, även om det blivit lite si och så nu i vår. Både hemma och i skolan har Sandra fått ”skriva” dagbok med hjälp av ett bildprogram, och det har varit en jättebra hjälp för henne att gå igenom dagen, eller helgen, och sen kunna berätta om det i skolan, eller hemma. Och berättar gör hon! När hon väl har landat och kommit till ro här hemma så har hon ofta mycket att berätta om hur dagen i skolan, eller på korttids, har varit :)

Eftermiddagen och kvällen igår gick bra, Sandra mådde fint och var pigg. Och natten har varit lugn. Nu är det skola i en vecka till innan det blir långt sommarlov. Som tur är har vi ju korttids och fritids lite jämt fördelat under lovet, och lite annat smått och gott planerat, så det ska nog gå bra. Tack för att vi har korttids!

Marielle undrar ifall det är enklare att söka God man, och jag vet inte, men det kan vara så. Ja, jag antar att det är svårare att omyndigförklara nån, eller, jag hoppas det… Men God man kräver också läkarintyg och egentligen är det inte själva läkarintyget i sig som jag blir trött på, bara det att det blir krångligt för oss eftersom Sandra inte har nån läkare. Så jag tycker att hab ska hjälpa till lite, eftersom det är dom som har satt diagnosen, och skulle kunna skriva ett mer riktigt och rättvist intyg.

Jag är nöjd med den hjälp man faktiskt får i Sverige, så det är inte det. Ibland orkar jag bara inte krångla med allt, liksom. Lediga läkartider växer inte precis på träden… Men, det ordnar sig, och Göran har ju tagit över så jag slipper leta, söka, telefonköa och hänvisas vidare ;)

Bellan undrar ifall inte Sandra har några mediciner som har med hennes diagnos att göra, för isf borde hon ju även ha en läkare. Nej, hon har inga såna mediciner. Den enda medicin hon har, och som vi har haft läkarkontakt för, är för hennes mag-problem och har ingenting med autism att göra. Den läkaren jobbar inte ens kvar, och han hade inte vetat nåt om det som är orsaken till att vi söker förvaltarskap. När det receptet ska förnyas behöver vi ingen läkarkontakt, så nu har hon inte ens nån för den medicinen.

Anna undrar om inte vi föräldrar kan bli förvaltare så länge. Nej, ingen kan bli förvaltare utan att ansökan går igenom. Och jag tror ju inte att det kommer att bli några problem att få igenom det. Bara vi hittar en läkare som kan fixa det där intyget… Helst den här veckan… (Hahaha!) Jaja, det ordnar sig :)

Jag får lite dåligt samvete ibland, när jag liksom gnäller fast jag egentligen inte har så mycket att gnälla om. Men jag får väl trösta mig med att jag i det stora hela är tacksam över en hel del, och att alla har sina gnälliga och trötta dagar. Det finns ju alltid dom som har det värre, men för det tycker jag att man ska få gnälla över ”ett kliande myggbett” just när det kliar, liksom. Sen inser man ju att det går över och inte är nån större katastrof ;)

Men jag tror att alltihop väcker liv i en del känslor och oro inför framtiden som är ganska jobbigt att tänka på, men som jag liksom måste bearbeta lite redan nu. Hur blir det när Sandra ska flytta hemifrån? Rent praktiskt? Psykiskt? För Sandra? För mig? För Göran? Vad är jag utan Sandra? Kommer hon att få det bra utan oss? Osv. osv… Det närmar sig ju, och jag vill inte! Det kommer att bli jobbigt, men det kommer så klart att bli bra också. Efter ett tag.

Må så gott!

♥ Kram ♥

Krångel-Sverige

Alltså Sverige är jättebra vill jag bara först säga, jag är väldigt tacksam över att Sandra föddes i ett land där hon får så mycket hjälp! I väldigt många länder skulle hon hamna på institution eller gömts undan, eller så skulle vi få ta hand om henne bästa vi hade råd. Så det är bra i Sverige! Jag vet, och jag är tacksam!

Men ibland blir jag bara så trött på allt j***la krångel!

Det står väldigt fint i lagarna, men det är tamejtusan inga självklarheter. Det gäller att det finns anhöriga som kan lagarna och som kämpar för rättigheterna. Först måste man ju liksom veta vad man ska kämpa för, för det finns ingen som talar om det.

Men det där har vi ju passerat för ganska länge sen och livet runt Sandra funkar ju väldigt bra nu. Men visst har man kämpat, ringt, överklagat, mötat, skrikit och tappat lusten många gånger innan det började funka bra.

Så nu är jag så glad att Göran tar den här fighten för jag vet inte om jag skulle fixa det, faktiskt. Jag blir väldigt mycket fortare arg nuförtiden, och när jag blir det så kommer det inte så mycket vettigt ur min mun…

Vi har ju skickat in papper om förvaltarskap, som måste bli klart före oktober då Sandra blir myndig. Och självklart ska det inte vara enkelt att omyndigförklara en person! Det är jättebra att det kollas ordentligt! Verkligen!!! Det säger jag inget om. Men alltså, vi skickade in ansökan ihop med intyget från hab där det står att Sandra utretts och att hon har autism och begåvningshandikapp.

Men nu finns det ju jättemånga människor som har autism och som klarar sig jättebra själva, och det förstår jag ju att dom måste kolla upp ordentligt, så ingen person som klarar sig själv blir omyndigförklarad. Jag är med så långt och tycker inte att det är konstigt, utan bra.

Det som jag tycker är konstigt är att dom vill ha in ett läkarintyg. Hade nu Sandra haft en läkare, så hade ju inte det heller varit något konstigt. Men nu har hon liksom inte det, så ett läkarintyg blir ju isf baserat på det vi säger… Så varför, liksom??

För det första vill jag inte ta med Sandra till en läkare och sitta och prata över huvudet på henne om att hon inte kan det ena och det andra. För det andra kan en läkare som aldrig har träffat henne inte veta hur h*n ska prata med henne för att få rätt svar, om det ens går att få rätt svar. För det tredje vill dom ha in intyget senast den 15 juni… Nästa vecka! Och nån läkartid får vi tidigast efter sommaren!

Jag skrev ut intyget som läkaren ska skriva från Socialstyrelsens hemsida. Där ska då läkaren, som aldrig har träffat Sandra, fylla i ”Nuvarande hälsotillstånd” och ”Omständigheter som medför att den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom”

Sen kryssfrågor. ”Kan den enskilde höras muntligen utan att detta medför skada för honom eller henne?” och ”Är den enskildes tillstånd sådant att han/hon uppenbarligen inte förstår vad saken gäller?”

Sen ska läkaren kryssa i om personen är ur stånd att vårda sig – sin egendom pga sjukdom – psykisk störning – försvagat hälsotillstånd – liknande förhållande

Meh! En läkare som inte känner Sandra, och aldrig har träffat henne, måste ju fråga oss om allt det där! Så varför? Det kan ju inte vara för att det inte ska fuskas eller att nån ska kunna omyndigförklara en person ”bara sådär” Alltså, jag fattar inte vitsen med det läkarintyget, faktiskt!

Varför får man liksom ingen hjälp från hab, undrar vi nu? Men jag pallar inte att ringa dom igen, för jag blir bara så himla arg när jag pratar med dom när vi inte får hjälp. Tack till Göran som tar det imorgon!

Vi har ju aldrig fått hjälp av dom och det har varit mycket tjafs där, kan jag säga. Vad gör dom egentligen? Jag hoppas dom hjälper andra åtminstone, annars kan dom lägga ner och spara pengarna till annat som gör mer nytta!

Dom har alltså ingen läkare på hab, och det är väl att Sandra inte har en läkare som gör att det strular till sig, för det här hade ju inte varit några konstigheter alls annars. Jag blir bara så trött när det ska krånglas om allt. Eller, inte allt, men man blir iaf förvånad om det inte krånglas nån gång.

Jaja, det var det om det. Vi har varit lite lediga här och Göran skulle ha nån grej, axel eller vad det nu heter, till släpkärran, och det hade han hittat rätt sort på ett ställe som vi åkte till i måndags. Sen hade vi det bra i husbilen och åkte hem igår.

Egentligen hade vi tänkt stanna en natt på vägen, men det var så regnigt att vi tyckte att vi hade roligare hemma, och hann handla i lugn och ro istället.

Idag ska jag åka och hämta Sandra på korttids klockan två och det var skönt att vakna hemma i morse, och inte behöva stressa med att få ordning allt.

Fotona idag är från Läckö där vi campade den här gången.

Jag önskar er en fin dag!

♥ Kram ♥

Pussligt pysslande

Det blev en lugn söndag. Sandra mådde bra, även om hon var lite skör mellan varven. Jag mår inget vidare, men det går väl över. Faktiskt att jag gick och la mig en stund igår, när Göran hade vaknat, och somnade som en stock, trots två muggar kaffe och fyra Alvedon till frukost ;)

Sen fixade Göran och Sandra lunchen så jag hade en ganska slapp förmiddag, och det var skönt. Nu hoppas jag bara att huvudvärken vill ge sig så det blir ett par sköna lediga dagar för oss medan Sandra roar sig i skolan och på korttids.

Efter maten igår ville Sandra pussla. Ja, det var iaf vad jag tyckte att hon sa, men hon menade det ”andra pussla” sa hon, och jag fattade ingenting. Men vad duktig hon är på att förklara, utan att bli arg. Ja, för det mesta iaf :)

”Det där pusslet man tar fram på bordet” sa hon och jag frågade om hon ville sitta vid köksbordet och pussla. Nej, det var ju inte pussla hon menade, utan ”Det där andra, när man tar fram massa saker på bordet”

Ahaa, du menar pyssla, sa jag, och Sandra blev nöjd. Så klart att vi pysslade efter maten! Så nån datortid varken orkade eller hann vi sen, men alla var nöjda och glada ändå.

Ja, ibland förklarar hon jättebra så vi förstår vad hon menar efter lite tankeverksamhet, och ibland bara låser sig helt. Som när vi åt, och jag glömde fråga vilken krydda hon ville ha. Då fixade hon inte att säga till utan blev irriterad och började stöna och sucka. När jag fortfarande inte fattade nåt så kom gnället och ”Duuuufööörståååriiingeeentiiing”

Jaja, tillslut fattade jag och allt var frid och fröjd igen. Man lär sig läsa av alla små tecken och det är väl en av orsakerna till att man måste känna Sandra ordentligt om man ska kunna hjälpa henne rätt.

Kvällen gick bra förutom ett mindre utbrott när tröttheten kom ikapp. Vi har varit trötta alla en tid och om det tillhör den lindriga förkylningen eller pollen eller vad det är vet vi inte. Göran har ju alltid varit känslig för pollen och han är väl den som nyser mest av oss.

Men nattningen gick bra och damen somnade i vanlig ordning och har nog sovit ganska bra inatt, för jag har inte hört henne så mycket alls.

När Sandra har kommit iväg här så ska jag väl ta och vila lite, känner jag, och sen blir det nog ett litet uppehåll i bloggeriet under ledigheten, tror jag. Ni får ha det kanoners så återkommer jag på onsdag eller torsdag.

♥ Kram ♥

Snabba vändningar

Igår tjatade Sandra om mat direkt efter frukosten, och vi trodde att det berodde på att hon hade fått nytt godis i sin godispåse som hon skulle få efter maten. Hon bryr sig ju inte om vad klockan är (förstår inte tiden) utan det blir ju ”efter maten” fortare om man äter lunch direkt efter frukost…

Så funkar hon och det är inget konstigt med det. Men för säkerhets skull fick hon en banan på fm, utifall hon faktiskt var hungrig på riktigt. För vi kan ju inte veta säkert, och efter det att hon krampade vill vi undvika saker som t.ex. blodsockerfall.

Hon ville bara ha en halv banan, så vi var ju fortfarande säkra på att hon bara längtade till ”efter maten” och godispåsen. Men helt plötsligt, precis innan vi skulle äta, så blev hon ledsen och sa att hon hade ont i magen.

Det är inte heller några konstigheter utan vi antog att hon behövde gå på toa lite tidigare än vad hon brukar. Det är en liten procedur, men måste man så måste man, så jag sprang ner och förberedde toa och bad och Sandra kom ner.

Då sa hon att det snurrade i huvet och hon var kritvit i ansiktet och satt och skakade. Göran och jag hjälptes åt att få upp henne två trappor till sovrummet och bäddade ner henne i dubbelsängen så jag kunde ligga bredvid, utifall det skulle behövas snabb hjälp. Ja, det kunde ju bli både kramp och/eller kräkattacker av det där, liksom.

Jag tänkte att det var väldigt vad fort det kan gå från ”som vanligt” till ”ganska dålig”... Som tur är kan det tydligen gå lika fort från ”ganska dålig” till ”som vanligt” igen :) Å andra sidan vet vi ju inte om hon var halvdålig innan, eftersom hon inte kan tala om sånt, eller kanske inte ens känner det själv (?)

Men troligtvis var det mat hon behövde, för efter en liten stund med vila fick hon i sig bra med mat, färgen kom tillbaks och hon mådde bra igen. Skönt!

Men vad svårt det är när hon inte kan tala om vad som felar riktigt. Och att hon är känslig och reagerar med yrsel och blekhet ganska fort om hon inte ätit eller druckit ordentligt det har vi ju förstått tidigare. Ändå händer det ibland.

Resten av dagen var som vilken vanlig lördag som helst och Sandra mådde bra, men drack flera glas med vatten, så hon var kanske lite yr (?)

Vi har nämligen lärt henne att kroppen behöver vatten annars blir man snurrig i huvet, så hon brukar förstå att hon ska dricka om hon blir yr. Eller så behövde hon bara dricka ikapp lite. Senare på kvällen blev det iaf chipsmys i tv-soffan, och allt var frid och fröjd. Det tackar vi för!

Idag blir en vanlig lugn söndag. Sandra ville skriva på datorn, så det ska vi göra efter maten sen. Det är ju meningen att vi ska göra det varje söndag, men vi kom av oss i vår när vi inte riktigt hade orken.

För er som inte följt min blogg så kan jag berätta att Sandra har ett dataprogram där det kommer upp bilder när hon skriver. Och eftersom hon inte kan skriva så pekar jag på en tavla, vilken bokstav hon ska trycka på, och när hon har skrivit och berättat om sin helg så skriver vi ut det och klistrar in det i kontaktboken till skolan.

Skön söndag på er och jag måste tacka för dom fina kommentarerna jag får, det betyder mycket, och blir liksom roligare med lite svar (eller frågor, för den delen) och respons. Fast jag är väldigt glad över er andra med, förstås, som läser här utan att kommentera :)

♥ Kram ♥

Lättheter som syns och svårigheter som inte syns

Det händer ibland att folk misstror oss, och ifrågasätter saker, men aldrig frågar. Och jag kan ju inte berätta om jag inte får frågan. Sånt är lite jobbigt, faktiskt och jag önskar att folk kunde fråga istället.

Nu tror jag inte att nån av dom som ifrågasätter läser min blogg, men jag behöver skriva om det iaf. Här i bloggen försöker jag ju annars skriva positivt och jag vill få fram det Sandra kan, och utvecklas i, mer än det hon inte kan och vad som är jobbigt, även om jag tar upp jobbigheter också, som ni redan vet, ni som följt min blogg ett tag.

Sen finns det vissa saker som jag aldrig har skrivit om och som jag inte berättar av hänsyn till Sandra. Ja, och lite annat som inte rör Sandra ens, men som jag inte vill skriva om av hänsyn till andra. Så även om det här är en ganska öppen och ärlig blogg, så finns det en del saker jag inte vill dela med mig av.

Hursomhelst, om man inte känner oss, så kanske det är lätt att tro att Sandra klarar mer än hon gör... Eftersom det är det jag helst lyfter fram här, och eftersom svårigheterna inte syns lika mycket om vi anpassar rätt. Lösningar och lättheter är liksom fokus i vårt liv, även om jag tar upp motsatsen också. Men jag skriver inte det som är jobbigast och jag skriver hellre att Sandra klarar och lyckas, än tvärtom.

Jag tänker att det kanske är svårt att förstå ibland, att Sandra behöver så mycket hjälp som hon gör, om man inte känner henne, utan bara läser bloggen lite då och då, eller hälsar på oss en kort stund.

Lite som Maria, Sandras lärare och assistent (som har tillåtit att jag nämner namn) sa när Sandra sov där för en tid sen. Att om man anpassar, vilket hon ju gör som känner Sandra ordentligt, så kan man som utomstående tro att Sandra inte behöver nån större hjälp.

För så är det. Så länge vi anpassar allt runt Sandra så syns inte svårigheterna lika tydligt. Ja, iaf inte när hon mår bra. Och kommer det då nån som ser henne tillfälligt, en bra dag och en kort stund, så förstår jag att man undrar om det finns några större svårigheter öht. För att se behoven av stöd så måste man nog lära känna Sandra ordenligt, och se bakslagen som kommer om man inte har anpassat rätt.

För ganska länge sen, när vi skulle söka om assistans till Sandra, så ville ju handläggaren på F-kassan träffa henne. Men att komma hem och prata med oss föräldrar när Sandra är hemma är ingen bra idé. Dels vill vi aldrig prata ”över huvudet” på Sandra, och ska man prata med henne så måste det ske på hennes nivå, och anpassat så hon förstår. Vilket man bara kan om man känner henne, eftersom hon gärna pratar mer än hon klarar och förstår, och man inte ser ifall hon förstår om man inte känner henne...

Att komma hit och iaktta Sandra ger inte rätt bild av henne, eftersom hon inte är sig själv den stunden vi har nån här, oftast. Så det bästa sättet att få en bra bild av henne är att åka till skolan och liksom iaktta henne i smyg. För där kan man göra det. I smyg, alltså. Ja, och det är ju inte förrän man gör det i smyg som man kan få rätt bild, för då är Sandra som hon brukar.

Men sen är det ju så att i skolan är ju allt anpassat, och då funkar Sandra. Så om behovet av assistans ska synas, så måste man ju se hur hon funkar utan assistans… Då sa läraren i världens bästa skola att om handläggaren skulle komma dit och titta så skulle dom låta bli att anpassa den dagen, för att svårigheterna skulle synas ordentligt.

Men nu behövdes inte det, och det var ju skönt för Sandras skull. Handläggaren nöjde sig med att prata med oss och personalen för att få en tillräcklig bild av henne. Skönt när saker går smidigt, inte minst för Sandras skull. För att stöka till det genom att ta bort anpassningen runt henne skulle hon inte må så vidare bra av, som ni förstår.

När man har ett barn som behöver mycket hjälp, och som har många svårigheter, så är det viktigt, både för sig själv och för barnet, att man lyfter fram det som funkar och det som är bra. Men i ansökningar och sånt så är det ju bara svårigheterna som ska fram, vilket är ganska ledsamt och tungt. Så för mig är det viktigt att skriva om lyckan över att lyckas och lyckan över framstegen. Och att inte prata om Sandras svårigheter över hennes huvud!

Så jag får väl ta att dom som inte känner oss, och hellre dömer än frågar, misstror behoven Sandra har. Fast det känns i hjärtat, och jag uppskattar att man frågar om nåt verkar konstigt, för det finns alltid en orsak och ett svar :)

♥ Kram ♥

Trams och flams

Sandra var lite skör igår morse, men ingen större fara med tanke på hur trött hon var efter skolan i torsdags. Frukosten gick snabbt och morgonen flöt på utan några större missöden.

Sen var vi beredda på att en mycket trött tjej skulle komma hem från skolan, men där bedrog vi oss allt :) Vi fick hem en solstråle full av trams och bus, så det blev mest skoj och skratt av eftermiddagen och kvällen. Det var ju skönt eftersom inte jag är fullt lika pigg.

När Göran tog över så njöt jag av lite vin i tv-soffan tillsammans med dansfinalen. Ja, det var väl det hela. En bra fredag, helt enkelt, och nu tar vi helgen. Sandra har ju längtat efter bad i poolen, men vädret har inte varit riktigt somrigt, så nån badtemperatur har det inte blivit än. Fast hon har accepterat det så läget är lugnt.

Jag har väl lite småpyssel som ska fixas inför nästa vecka så schema och korttidsväska och sånt är i sin ordning, men så mycket mer blir det inte idag. Sova middag lite, kanske skulle sitta fint, om jag får lite sånt tid över. Jag har lite svårt att sova på dagarna, men känner att det nog skulle behövas lite mer sömn än den jag hinner sova på nätterna just nu :)

Jag fick ett tips från Josse, att ha kompostgaller för dörröppningar när man vill ha en dörr öppen, men hålla en nyfiken katt på ”rätt sida” av öppningen. Det tipset hade vi nog haft nytta av här, inte bara till Sandras rum, utan fler ställen när Sune är på bushumör, vilket han är ganska ofta, för vi har liksom nästan inga dörrar att stänga. Tyvärr skulle det inte funka med den lösningen för Sandra, men annars var det ju smart :)

Annelie L undrar om det kanske är så att Sune tycker att just den blomman han alltid puttar i golvet står i vägen. Ja, kan vara… Han gillar att ligga där, men han får plats även om blomman står kvar. Han brukar retas lite och den åker lätt ner eftersom vi inte har hunnit köpa nån ny ytterkruka än.

Han har ett till favoritställe, men den blomman orkar han inte putta ner lika lätt, däremot lägger han gärna tassen i den och viker stjälkarna, när han vill ha lite uppmärksamhet… Eller så slänger han ner glas-stenarna som jag lagt över jorden för att han inte ska krafsa där, haha!

Jag får önska er en skön lördag!

♥ Kram ♥

Lite trötta

Jösses, det blev frukost i rekordfart igår. Tänk för nåt år sen när det gick så trögt, hon kunde sitta vid frukostbordet två timmar ibland! Igår…? Tror hon var klar på en kvart! Kan det vara för att det är godare när man har valt själv, kanske?! :) Ja, det är ju för tidigt att utvärdera det, men än så länge verkar det kanon med ett frukost-schema.

Morgonen var bra och mycket tid blev det över eftersom frukosten gick så fort. Sandra längtade till skolan och kom iväg utan problem.

Sen hade Sune ner en blomkruka och sist när Göran satte tillbaks krukan (det är samma varje gång) så sa jag att jag inte tänker sopa upp den en gång till. Det gjorde jag inte heller, så tillslut tog Göran fram dammsugaren och drog runt i hela huset när han ändå var i farten.

Själv knaprade jag Alvedon och drack kaffe, vilket jag tycker var alldeles lagom en dag som igår. Jag gjorde faktiskt inte speciellt mycket nytta alls, mer än den vanliga förberedelsen.

Solen tittade minsann fram lite på förmiddagen så jag passade på att gå ut och fota blommorna som hade slagit ut så fint.

Ädelsyrén - min absoluta favorit som jag fick av en god vän
för ett par år sen, och i år blommar den för första gången.

Sen fick jag paket från min fina vän Mona. Lite ”Jag tycker om dig-saker” som gjorde mig extra glad just igår. Inte för att jag inte var glad, men jag var lite trött och hade ont i skallen, så det kändes lite extra gott med paket då, faktiskt :) Tack fina Mona!

Giraffen var full med små lappar där det stod olika visdomsord blandat med lite personliga hälsningar och kramar. Giraffen hade hon bett en av sina vänner virka. Till mig! Glad blev jag! :)

När Sandra kom hem hade jag sprängande huvudvärk som inte lindrades ett dugg, trots för många Alvedon. Inte blev det bättre av humöret damen hade med sig hem heller… Hon var trött, minst sagt. Men vi satsar väl på skoldag idag ändå, eftersom det ju snart är sommarlov. Fredagar är lite kortare och sen är det ju en helg att vila på.

Jag vet inte hur vi bar oss åt, men det blev inte ett enda utbrott av all tröttheten och det får man väl vara mer än nöjd med. Idag mår jag lite bättre, än så länge och jag hoppas huvudvärken har värkt klart för denna gång, även om den ligger på lut. Det blir nog en slappardag idag med.

Jag önskar er en skön fredag hursomhelst!

♥ Kram ♥