Vilken bra dag det blev igår! Det märktes på Sandra att hon behövde komma till skolan. Så glad hon var när hon kom hem, och hela kvällen gick galant. Att jag dessutom kände mig piggare efter den efterlängtade rasten bidrog säkert också till att allt gick så bra.
I skolan hade det också funkat, även om Sandra inte orkade gå på promenaden som dom brukar göra på måndagar. Men det berodde ju säkert på snöstorm, om jag känner Sandra rätt. Smart unge! Jag ville inte heller ta nån promenad igår, och läraren blev säkert glad att slippa ;)
Ingen prommis, men ut gick jag. Det behövdes skottas snö, nämligen. Nyfallen blötsnö och stora isklumpar som rasat från taket. Så motion fick jag ju iaf. Det jobbigaste är inte att skotta längre, utan att orka lyfta upp all snö över dom höga vallarna som är överallt nu. Det lär ju bli mer skottning idag, för det kom en hel del snö igår.
Natten till igår rasade det ner massor av is från taket, så alla vaknade utom jag :) Sandra berättade för mig på morgonen sen, att hon hade hört när det rasade snö mittinatten. Stort av henne att bara konstatera och inte bli rädd, för varken Göran eller jag märkte att hon vaknade. Göran var uppe och tittade om balkongen höll, efter ett kraftigt brak, och då satt två rädda katter och tryckte i en hörna… Dom måste ha undrat vad som stod på.
Innan jag börjar skotta idag, har vi lite ärenden att göra. Några små inköp och en vända till apoteket står på programmet. Så skulle jag äntligen ta mig i kragen och ringa om ett återbesök, som jag skulle ha gjort i december. Men jag har lyckats slarva bort telefinnumret så jag tror att jag ”glömmer” att jag skulle dit. Det är inget livsviktigt så jag kan ta det en annan gång, eller nåt.
Sen är det bara dom vanliga förberedelserna kvar innan Sandra kommer och rasten är slut, men ååå så skönt det är med vardag och hinna lite! En hel månad med vanlig vardag nu, innan nästa lov, känns toppen!
Vi har medräknat i assistanstimmarna att Sandra är ledig 5 veckor på ett år, då har vi tänkt på sommarledighet och vår resa vi brukar göra i januari. Det brukar ju bli mer än fem veckor, men huvudsaken vi inte får fler assistanstimmar än vi har rätt till. I år lär vi inte behöva bekymra oss ett dugg om ifall Sandra har varit ledig tillräckligt eller inte, för hon har redan skrapat ihop sina fem veckor och det är bara andra mars!
Så det är liksom inte så konstigt att man har varit lite trött på sista tiden. Undrar hur många timmar vi har jobbat, egentligen…
Nästa vecka är det äntligen korttids :)
Tänk vad bra det är att skriva blogg, förresten. Igår, när jag svarade på frågorna om korttids, så kom jag ju på en massa som liksom bara blev skrivet i farten. Sen skrev jag ner lite punkter av det som vi kan ta med på mötet med LSS-handläggaren, och vips så kändes det så självklart att det går igenom och vi kommer att få två dygn till. Tack vare er kan man ju säga då, faktiskt :) Tack för det! Nu är det ju ett tag kvar innan mötet, med det är ju bra att vara lite förberedd.
Må så gott!
