Ibland blir det fel

I Sandras värld får det inte göras misstag. Det kan bli total katastrof om det händer något som inte är förberett. Det kan räcka med att hon spiller ut sitt mjölkglas eller om man tappar nåt som går sönder. Eller att mottagningen försvinner när hon ser på tv. Eller om hon får syn på en tråd…

Men så ibland, så bara fixar hon det! Det som inte var planerat, det som blev fel. Jag pratade med Sandras lärare i måndags, eftersom det var ett personalbyte som igår och det behöver ju Sandra få reda på. Då bestämdes också att Sandra skulle få göra en utflykt hem till en av lärarna, och jag missuppfattade dagen och fick för mig att det var igår. Sandra blev ju superglad, förstås. Vi satte upp bilderna på schemat och jag berättade att hon skulle få åka i lärarens bil, hem till henne och klappa hennes djur. Hon har både hund, katter och hästar och det är ju lätt att förstå Sandras lycka.

Så till det otroliga! Sandra kommer till skolan och säger till den person som möter henne att hon ska åka hem till ”XXX” och läraren som möter har ju ingen aning om att jag har sagt fel till Sandra så hon svarar ju förstås bara ”Imorgon ska du åka hem till XXX” Gissa vad som händer? Alltså Sandra var så förväntansfull och längtade jättemycket efter den här utflykten så hon hade kunnat få världens spel. Hon säger typ ”Jaha” och hoppar ur taxin och in för att kolla hur schemat egentligen såg ut.

Så ingen i skolan märkte ens av misstaget! När hon kom hem förklarar hon, på sitt vis, det första hon gör att det var ju inte idag, utan imorgon som utflykten skulle vara. Jag fattade ju ingenting och inte stod det nåt i boken heller, eftersom dom inte hade märkt något i skolan och inte hade en aning om mitt misstag.

Igår kväll var det föräldramöte och då berättade jag hur tokigt det hade blivit och vi sa alla att det var ju helt fantastiskt så bra Sandra fixade det. Snacka om att hon är i en bra period nu, för det hade kunnat bli total katastrof. Ja, för Sandra alltså, personalen hade säkert hittat någon bra lösning på det hela.

Jag har ju klantat mig förut. Det spelar liksom ingen roll att man inte får göra misstag i Sandras värld, det händer ändå ibland. Då är det bara att ta sig igenom det så gott man kan. Jag tror det var förra våren som Sandra åkte iväg med taxin i vanlig ordning. Hon hade picknick med sig för det var utflyktsdag, det hade hon en gång i veckan, nämligen. Göran och jag gick ut på prommis och plötsligt ringer mobilen. Det är taxichauffören som säger att det inte är någon i skolan.

Jag fattar ingenting och i bakgrunden hör jag Sandra gallskrika. Snabb info till chauffören att säga till Sandra att hon får komma hem och vi gör en utflykt hemma istället. Sen ringer jag till skolan och hem till en av lärarna men får inte tag på nån. Väl hemma sen så upptäckte jag att det var studiedag i skolan…

Men vet ni att Sandra hade försökt få oss att fatta det innan, fast vi lyssnade inte med rätt öron! Det känns inte så kul att vi inte förstod när hon försökte förklara, men vi är så stolta över Sandra! För hon sa flera gånger att det inte skulle vara någon skola dagen efter. Vi trodde att hon av någon anledning inte ville. Att det hade hänt nåt som gjorde henne orolig. Så vi svarade ”Jo, det är visst skola imorgon” Tillslut frågade jag henne om hon inte ville till skolan, men det ville hon ju förstås. ”Sommarlov” sa Sandra i sin desperation för att försöka få oss att fatta att det var ledigt. Men vi fattade fortfarande inte utan jag sa bara nåt i stil med ”Nej, sommarlov är det inte, det dröjer länge dit”

Lilla gumman, det är inte lätt att ha tröga föräldrar alla gånger. Det blev ju förstås katastrof för Sandra när hon kom till skolan och bara fick vända igen. Men vi hade en mysig utflykt hemma med både lunch och fika, så dagen blev ju bra ändå. Det går inte att undvika missöden jämt, även om man måste det egentligen.

Idag är det iaf utflykt hem till XXX, och igår bestämdes det att Sandra skulle ha picknick med sig, så nu är allt i sin ordning och utflyktsväskan är packad. Vi kom nämligen på att ordet ”Utflykt” ju för Sandra så klart betyder att utflyktsväskan ska med!

Ha en fin dag!
Kramen!

Hänsyn och respekt

Det finns vissa saker som får Sandra att må dåligt. Saker som ”vi vanliga” inte kan föreställa oss, och som då en del har svårt att respektera. Saker som hon, när hon är skör, inte står ut med och som kan uppfattas som fix idéer. Jag brukar jämföra det med allergi, för allergi förstår dom flesta bättre.

Det är ju känt att personer med autism ofta är känsligare än andra för t.ex. beröring och ljud- och synintryck. En del klarar inte ens att klippa håret eller naglarna, för det gör ont!... Så säger dom som inte kan föreställa sig det ”Nej men du, det gör inte ont att klippa håret” Men hallå! Det var det där med respekt. Om någon skriker ”Det gör ont” så gör det ju ont på den personen oavsett vad andra tycker om den saken. Det spelar lixom ingen roll att det inte kan göra ont i håret, för det är hur personen uppfattar det som är viktigt! Man kan inte säga ”Nej, det gör inte ont” för det vet ingen annan än personen själv nånting om!

Ja, det var ju en parentes i vanlig ordning… Tillbaka till Sandra då. När hon är skör så har hon väldigt svårt att fixa vissa saker. Hon får kväljningar och närapå kräks! Det är snören, trådar, trasigt, smutsigt, dukar och mattor. Och ”tyg-hörnor” som t.ex. kragarna på skjortor. Hon fixar t.ex. dukar om man häftar fast kanterna under bordet, så inga hörnor syns. (Så har vi gjort med en vaxduk i köket, nämligen).

I duschen igår fick Sandra syn på en tråd i min tröja. Den kväljde henne så hon nästan höll på att kräkas. Men bara jag klippte bort den så gick det ju över. Jag kom då att tänka på när hon gick i sin förra skola, för där togs ingen som helst hänsyn till det här. Dom förstod inte hur dåligt Sandra verkligen mår. Det var då jag började jämföra med allergi. För visst är det väl konstigt att folk har lättare att acceptera om det går att ta på, liksom. Om det är synligt. Om man får astma eller eksem. Det räcker inte att man ”bara” mår psykiskt dåligt, det accepteras inte för då är det plötsligt fix idéer…

När jag var och hälsade på i förra skolan en gång så skulle en lärare knäppa Sandras jacka. Då lutar hon sig över Sandra och snörena från lärarens jacka hänger och dinglar precis framför ögonen på Sandra. När jag påpekade det och förklarade hur dåligt Sandra mår av det så får jag till svar ”Vi kan ju inte klippa sönder våra jackor”

Men ååååå!!!! Hur svårt kan det va att stoppa in snörena innanför jackan då??? Snacka om att vara trångsynt! Ibland undrar jag om en del vill ha problem eller om man vill lösa dom? Det var ju samma sak på gympan, då dom flesta killarna hade snören i gympabyxorna. Kan man inte lära barnen att ta hänsyn till varandra och gömma såna snören? Vad är problemet? Dom förstod aldrig hur dåligt Sandra mådde av snörena. Hon stod inte ut, men ingen brydde sig, för hon fick inte eksem av det!

Nåja! Imorse tog iaf Sandra kanel på filen alldeles själv!
Kramen!

Livet är ändå mest bäst!

Tack för alla goa kommentarer, både här och på fb, som fyllde mig med nya krafter, ni är då för gulliga! Man kan ju bara göra sitt allra bästa, men helst vill jag ju orka mer än jag gör… För Sandras skull. Det är ju inte hennes fel att hon har autism, men det är hon som får lida när min ork tar slut. Man skulle få en säck med extra ork, tålamod, kunskap och tid när man får ett barn som behöver mer än andra. Håhåjaja, men det dåliga samvetet, det får nog alla föräldrar i sin säck, gissar jag. Det hör väl liksom till föräldrarollen på nåt sätt. Vi gör så gott vi kan och finns bara kärleken där så tror jag dom flesta barn klarar sig bra.

Jag fick ett par frågor också som jag tänkte svara på. Medicinen går tyvärr inte att ge på något annat sätt än det vi gör. Så för att få det att fungera bättre måste vi ändra förberedelserna och liksom hitta ett sätt att få Sandra med på noterna. Så hon förstår och är trygg hela vägen. Få henne att förstå hur vi måste göra och att det går lättare om vi gör så istället för att tjafsa. Lite som Pernilla var inne på med sociala berättelser och seriesamtal. Det är ju ett bra sätt att tydliggöra för personer med autism. Jag har funderat på att rita upp alltihop i en slags serie, men vet inte riktigt än. Jag måste komma på nåt bra, som är enkelt att använda, och som Sandra förstår.

Nu är det inte så här jobbigt alla dagar, som tur är. Det är sällan det är två såna hemska dagar efter varandra. Oftast brukar Sandra komma ihåg det jobbiga tjafsandet till nästa dag… Ibland verkar det som om hon bara bestämmer sig för att göra det och då funkar det hur bra som helst. Så var det idag. Inget som helst tjafs och det tog nog inte en minut ens. Funkade det så varje dag, så vore medicinen inget bekymmer alls.

Så var det frågan om hon är lika tjafsig med Göran… Ja, tjafsigare, faktiskt. Själva medicinen är så känslig för henne att det funkar bäst med mig som hon är van. Däremot får Göran gå dit ibland, när jag är nära sammanbrott… så jag kan andas en stund i ett annat rum, och Sandra ”kommer av sig” lite. Sen går jag tillbaks och slutför.

Men om man nu bortser från medicineringen igår, och i förrgår, så har damen mest varit en solstråle sista tiden, och sånt smittar ju av sig. Så, även om jag just i situationen har känt mig frustrerad och maktlös, så är det i det stora hela en mycket bra period nu, fullt av goa stunder att fokusera på.

Som när Sandra satt i soffan igår kväll, och nynnade nöjt för sig själv på ”Rövarna i Kamomillastad” medan hon bläddrade i klädeskataloger.

Eller när hon bjöd Göran på godis ur sin godispåse och sa ”Pappa är en riktig godisgris”.

Eller som idag, efter frukost, när hon går upp i sitt rum och sätter igång både cd-spelaren och fyra ”råttor” som dansar och sjunger OLIKA låtar, så det är världens oljud i hennes rum och mitt på golvet står hon och skrattar åt alltihop.

Då rinner liksom all trötthet bara av mig. Jag blir alldeles varm och go i hela kroppen och livet med Sandra är det allra bästa liv jag kan tänka mig.

Om man försöker fokusera på dom fina stunderna, så blir dom jobbiga stunderna mindre jobbiga.
Må så gott!
Kramen!

Tjafs

Vad gör man när man inte orkar längre? En sån himla tur att jag har en så go och glad dotter för det mesta! Det ger ju kraft att orka fast man egentligen inte gör det… För jösses vad hon kan tjafsa! Medicinen är ju inte kul, så jag förstår henne. Men att förstå hjälper mig inte när tålamodet tar slut.

Efter skolan igår tjafsade hon i närmare en timme när det var medicindax. Tillslut så bara orkade jag inte längre. Jag slängde hennes nattlinne på golvet och sa (eller skrek nog snarare) att då fick hon gå och lägga sig, god natt! Sen gick jag… Jag var för nära utbrott jag med, så det var bättre att gå därifrån ett tag.

Idag var det samma visa igen. Vad gör man när man inte klarar att ge medicinen som hon måste ha? Jag har sån lust att skita i alltihop och låta henne ta konsekvenserna! Men det skulle ju inte hjälpa, så därför blir det ju att jag lyckas ge henne medicinen tillslut. Jag måste ju, det finns inget alternativ! För får hon inte medicinen så blir hon sjuk och måste läggas in. Och jag kan inte förklara det för henne, för hon tycker att det är mycket trevligare att ligga på sjukhus än att få medicin… Så jag har bara att se till att hon får den. Även fast jag egentligen inte fixar det… (Eller… det gör jag ju… till slut).

Men stackars lilla gumman! Hur arg jag än blir och hur lite tålamod jag än har så är det ju inte Sandras fel! (även om det beror på hennes tjafsande att tålamodet tar slut). När jag kom in till henne igår, efter det att jag sagt god natt och typ räknat till hundra eller nåt, för att fråga om det inte är bättre att bli klara med medicinen istället för att bara sitta där i sitt rum hela kvällen, så hade hon tagit bort överkastet, satt på sig nattlinnet och låg i sin säng och var ledsen. Ååå, det gör ont i mitt mammahjärta!

Jag VET att Sandra inte tjafsar för att reta gallfeber på mig, jag VET att tjafsandet kommer när det låser sig för henne och att det beror på hennes autism och att hon inte kan hjälpa det. Och jag vet att det ibland står för oro och rädsla. Jag VET det! Det är väl därför jag får så dåligt samvete när min ork inte räcker…

Jag kan ju ge ett annat exempel på hur lilla damen kan få mig maktlös och vad det är jag kallar tjafs. Förut tjafsades det VARJE kväll när Sandra skulle bli omstoppad. Hon ville att jag skulle stoppa om henne, men hon la sig inte ner i sängen. Så jag stod med täcket och bad henne lägga sig, men hon bara sitter. Alltså, hur länge som helst! Låter inte som nåt problem, och det är det väl inte heller, om det händer ibland. Men där stod jag och väntade varje kväll. Och då menar jag vänta! Hände inget mer. Jag sa ”Lägg dig ner nu, annars går jag” Sandra satt, och jag gick.

ILLTJUT!!! ”STOPPA OM MEEEEJJ”

Jag kom tillbaks, tog täcket och sa ”Lägg dig ner” Sandra satt! Vi kunde hålla på så jättelänge och det slutade alltid med att jag gick och lät henne gallskrika tills jag själv hade lugnat mig. För sen, efter ett ordentligt utbrott, brukade hon äntligen lägga sig. Inget vidare roligt avslut på dagarna…

Det är iaf det jag kallar tjafs. Nåt vi ska/måste eller som Sandra vill, men som vi fastnar i på vägen. Det låser sig och vi kommer inte vidare. Sandra vill gå ut men sätter inte på sig skorna, utan gnäller bara om att gå ut. Sandra behöver gå på toa, men ställer sig inte så man får knäppa upp byxorna, utan gnäller bara om att gå på toa. Sandra vill klippa, men tar inte saxen. Sandra vill hålla i boken när jag läser, men bläddrar inte sida…… osv… Och man kan inte ta i henne, man kan inte tvinga henne, man kan inte förklara. Man kan bara vänta. Och vänta… Den väntan är frustrerande! Och den slutar ganska ofta i utbrott.

Dom flesta såna situationer har vi löst, genom att lämna Sandra ifred. På kvällarna har vi slutat med saga och omstoppning och det funkar jättebra! Men visst, jag saknar ju det där mysiga. Läsa saga och stoppa om, men för oss var det ju inte speciellt mysigt… Nu ställer vi timstocken och Sandra får bläddra i böcker själv en stund. När timstocken piper så stoppar hon om sig själv. Hon funkar ju bäst när ingen är där och ”stör”.

När det gäller medicinen så är det inte bara en låsning utan även oro inblandat vilket gör det ännu jobbigare för Sandra. Det finns inte tid att tjafsa om medicinen i en timme när Sandra kommer hem från skolan. Och i den situationen kan jag inte lämna henne ifred. Vad gör man? Jag vill bara ge upp! Men det går ju inte, så det är bara att göra, för det finns ju lixom inget alternativ.

Jaja, nog om det. Ju mer vi förstår Sandra och ju fler lösningar vi hittar, desto färre bråk blir det. Hoppas jag snart hittar nån mirakellösning på medicineringen… *drömmer*

Nu har familjen ”lördagsmys” å smaskar chips i Sandras rum. Jag har egentligen annat att göra än att sitta här, men efter allt tjafsande så har luften liksom gått ur. Jag får helt enkelt fixa veckans kläder och andra förberedelser imorgon istället. Just nu orkar jag bara inte!
Önskar er alla en fortsatt skön helg!
Kramen!

Träningens syfte

Vilken solstråle det kom hem igår. Det fanns inte ett spår av morgonens lilla utbrott och eventuella trötthet. Nu mår hon allt bra igen, det märks. Hon riktigt sprudlade och hela eftermiddagen och kvällen gick utan problem. Vad go hon är när hon mår bra!

Det strålande humöret fanns kvar imorse och vad gäller kanelen så gick det också bra. Hon bad om hjälp! Det är ett steg i rätt riktning och faktiskt ett framsteg i sig. (Dessutom sa hon att hon skulle lära sig ta själv).

Att be om hjälp, och be om saker, har alltid varit ett av Sandras större svårigheter och det tränas mycket på det i skolan. Redan i förra skolan tränades det, fast kanske inte riktigt så framgångsrikt... Dom fick hjälp av pedagogen på Autismcentrum men missuppfattade nog själva poängen lite. Vi har det på film och när man ser saker på film så blir det så tydligt. Film är ett jättebra hjälpmedel för oss vuxna!

Hursomhelst så var metoden att med hjälp av en liten ”serie” få Sandra att säga ”Jag vill ha…” Sen fanns det några saker att välja på, t.ex. ”Jag vill ha pennan” Läraren (som för övrigt var specialpedagog) satt bredvid och pekade på ”serien” där det var en bild på Sandra i första rutan, med texten ”Jag” under (Sandra kan ju inte läsa så därför var bilden där). I nästa ruta stod det ”vill ha” och sen skulle Sandra välja vad hon ville ha. Bara att välja är ju svårt för henne, men det var inte det som blev fel utan att Sandra inte sa korrekt mening… Alltså hon sa ”Jag ha pennan” och det som gör mig arg när jag ser filmen är att hon inte får pennan! Läraren pekar istället på serien och vill att Sandra säger ”Jag VILL ha pennan” (och hon kan ju, som sagt, inte läsa ens……)

Så vad var syftet med träningen då? Att hon skulle lära sig säga meningen korrekt eller att hon skulle lära sig be om saker?????? För mig är det så självklart, men jag har ju inte läst dom där specialpedagogböckerna, förstås….

I skolan som Sandra går i nu gör dom istället så att, när det låser sig, och personalen ser att hon vill ha nåt eller behöver hjälp med nåt, så ger dom henne helt enkelt papper och penna! Då ritar hon vad hon vill ha/göra och då lossnar låsningen. Oftast kan hon sen berätta vad hon har ritat. Det är den metod som fungerar allra bäst. Den är också mest flexibel eftersom den är obegränsad och Sandra kan rita precis det hon behöver, istället för att låsa sig efter de bilder som finns.

Dom har en pärm också, med ett par bilder på det som Sandra oftast låser sig vid. Ibland funkar det bättre än att rita. Men det är en pärm som inte kräver några ord. Jag tror att ”serien” ser ungefär likadan ut, men Sandra behöver inte säga ”Jag vill ha” utan kan bara ta en bild och sätta den i sista rutan på ”serien”. För syftet är inte att hon ska säga rätt, syftet är att hon ska lära sig be om hjälp! Klarar hon att säga det så är det väl bra, men hon måste ju först lära sig hur hon ska få en annan människa att hjälpa henne!

I den skolan där Sandra går nu, är dom också specialpedagoger, men dom hade väl andra böcker(?) och en stor portion sunt förnuft! Dom är helt enkelt toppen där! Och det skriver jag inte för att jag vet att dom läser det här, utan endast för att jag tycker det! Och det kan dom ju få veta att jag tycker :)
(Fast det har jag ju redan sagt till dom, förstås)

Men imorse behövdes inte papper och penna, och inga bilder! Imorse bad Sandra om hjälp med ord! Helt av sig själv! Om meningen var korrekt vet jag inte, det lyssnade jag liksom inte på…. Jag förstod att hon ville ha hjälp med kanelen, det räcker för mig!

Ha en fin dag, gott folk!
Kramen!

En burk kanel

Sandra var pigg när hon kom hem igår, efter ett par korttidsdygn. Men imorse låste det sig och jag tror det var kanelens fel. Kanske var det trötthet också, som kom ikapp för jag fick ju väcka henne och hon vaknade inte med ett leende, precis.

Vid frukosten slog det bakut och det kan, som sagt, ha berott på att jag ställde fram kanel på bordet… Ja, det brukar jag ju inte, så det blev en ny upplevelse och det räcker ju för att skapa oro. Jag tänkte att hon kanske ville ha lite kanel på frukostfilen och att hon kanske kunde ta det själv så fort jag bara hade gått därifrån. Men istället blev det ett mindre utbrott…

När hon väl lugnat sig ville hon ha kanel så jag hjälpte henne med det. Förhoppningsvis fixar hon den förändringen imorgon och kanske kan hon t.o.m. ta kanel själv nu när hon har sett hur det går till.

Ni förstår hur känslig vår vardag är om det blir utbrott bara för att det står en burk kanel på frukostbordet… Men vi måste ju utmana livet lite ibland, för att utvecklas. Idag blev utmaningen kanel på filen!

Igår kom Allers på posten och ni som tycker att autism är intressant kan ju köpa den, för det finns ett reportage i den om en familj med en annorlunda vardag. Hur det kan bli kaos när tandkrämen får en ny färg, och tuben ett annat utseende, och hur man med fantasi tar sig igenom det så vardagen fungerar igen. Tänk på det nästa gång en förpackning ändrar utseende! Ingenting är självklart… Små, små förändringar som dom flesta inte ens märker kan ställa till det ordentligt för en del. Båda föräldrarna har en blogg också, Magnus och Marie.

Snart är det dags att gå ut till taxin och sen ska jag packa upp korttidsväskan från igår. Vi får väl se om det blir nån prommis också.
Ha en fin dag!
Kramen!

Vilse i pannkakan

Ja men så blev det ju en liten campingtur iaf då. Göran mådde bättre och vi ville verkligen, så han tyckte att han kunde försöka. Det skulle nog gå bra, trodde han.

Och det gjorde det också! Han är inte bra, men han stod ut.. När vi kom fram till campingen käkade vi lite matjessill och slappade en stund med den här fina utsikten.



Lite molnigt och blåsigt var det, men varmt å skönt. Senare sken det upp och em och kvällen bjöd på strålande sol.

Jag fick ett mail från assistansbolaget, i måndags, om att dom kunde komma hit med en flaska handdesinfektion åt oss, som igår, hur gulligt som helst! Men eftersom Göran mådde bättre och vi ville campa, så passade vi på att campa i närheten av ass.bolagets kontor, så vi kunde knata dit å hämta en flaska istället. Sen gick vi vidare till centrum och kollade runt lite innan vi slog oss ner för att ta varsin öl.

Bakom mig rinner en konstgjord bäck och det var jättefint med alla blommor. Sämre kan man ha det!

När ölen var slut så ville vi liksom inte gå in och sätta oss på nån restaurang i det härliga vädret, så vi köpte varsin pizza och mera öl och satt kvar istället.

Sen hade jag skvasår och fick gå barfota tillbaks.. ;)

För er som undrar.. Jodå, jag hittade till Göran i måndags. Jag körde inte ens vilse, det ni! Men jag vet ju lixom nästan aldrig vart jag är. Det är svårt att förklara, men ibland händer det att jag kommer på vart jag är och det är en märklig känsla…

När vi åkte tillbaks igen (i måndags) efter att ha uträttat en del ärenden på stan, så körde ju jag fortfarande. Jag var lite osäker på vägen, förstås… så jag frågade om det var vänster i en korsning. Det var det inte just där, men lite längre fram och jag säger att jag ju hade för mig att det var vänster där nånstans. Kan ju meddela att vi har åkt den vägen vääääldigt mååånga gånger, men oftast kör Göran och jag sitter väl i min egna lilla värld eller nåt…

När vi då hade svängt vänster där Göran sa att jag skulle svänga, så körde jag en liten bit och helt plötsligt kom jag på vart vi var! Och hur man kör just där när man kommer från andra hållet… (Som jag ju hade gjort några timmar tidigare…)

Man kan ju ha kul åt det, men det är lite jobbigt ibland.. En gång letade vi efter en restaurang som jag hade varit på med några vänner. Jag tänkte att Göran och jag skulle käka där för den var så bra. Vi snurrade runt bra länge och Göran sa flera gånger ”Det finns ingen mer restaurang här”

”Johodå” sa jag envist och pekade åt andra hållet, ”den måste ligga däråt”

”eller där, kanske…”

Tillslut frågade Göran om vi verkligen var i rätt stad..... AAMEEN!!!!!!!!! *förolämpad* Så klart vi var, intygade jag, sååå korkad är jag väl inte!!!!

Men vi gav upp och tog en annan restaurang, och efter ett tag kom jag på i vilken stad den där restaurangen vi letade efter låg…….

Jag har t.o.m. gått vilse på övervåningen i mina vänners hus och var tvungen å ropa ”Var är trappan?”

Ja ja… om några år har säkert min diagnos också ett namn! :)

Må så gott!
”Den som aldrig går vilse finner inga nya vägar”
Kramen!