Flyttplaneringar

Det är lite fullt upp här, med packning och planering. Det är nog tur det, för då har jag inte tid att känna efter så mycket, utan längtar mest.

Längtar efter att Sandra ska få ett vettigt liv med möjlighet att utvecklas igen. Och längtar efter att få sova klart, slappna av, känna friheten och vara trygg i att Sandra har det bra på sitt håll.

Men just nu är det packning som gäller. Jag har fått hjälp lite här och där, och har just inte behövt engagera mig alls i att få alla möbler körda till boendet. Dom monterar och möblerar och ordnar det som måste ordnas, medan jag försöker få till resten här hemma.

Jag har nog inte berättat det (jag brukar inte vilja skriva så mycket om saker i förväg) men det har filmats en del om vår resa under det senaste året. Vi får se vad det blir av det, men det är spännande iallafall. Och lite läskigt. Hursomhelst så fick jag en väldigt bra hjälp att bära möbler av ”filmteamet” samtidigt som det blev lite mer filmat och intervjuat. Stort tack för en ovärderlig hjälp! Jag ville bara skriva det.

Det är mycket som ska packas och inte får glömmas, men jag känner mig väldigt trygg med att boendet hanterar eventuellt glömda grejor och löser problem som kan uppstå. Huvudsaken jag kommer ihåg det allra viktigaste, och jag tror det kommer gå bra. Göran och jag slog våra kloka huvuden ihop och skrev ner viktigheterna. Sen fick Sandra vara med honom i källaren i går eftermiddag och jag fick ut en hel del i bilen.

Vi har ju funderat en del på hur vi ska kunna förbereda Sandra utan att det bara skapar oro och stress hos henne. Eftersom hon inte vet vad ”flytta hemifrån” eller ”bo i egen lägenhet” betyder så är det inte plättlätt att förbereda henne på ett sätt så hon känner sig trygg. Men hon måste ju få veta det innan jag åker och lämnar henne där.

Det är därför vi har bestämt att hon och jag åker och hälsar på imorgon. Idag ska jag berätta det för henne och hon ska få packa ner lite av sina saker, som några gosedjur, böcker och pussel. Det ska hon sen få ställa på plats i sin lägenhet, tänkte jag. Jag ska försöka berätta så tydligt jag kan att hon ska bo där, att vi åker dit igen på torsdag och då ska hon stanna kvar. Hur mycket hon kommer förstå och hur orolig hon kommer bli får tiden utvisa. Jag får försöka hantera det längs vägen för det är svårt att ha nån plan innan jag vet hur hon reagerar.

När jag väl har lämnat henne, och inte behöver hantera hennes känslor och reaktioner längre, då har jag tid att tänka själv. Det är väl då min egen reaktion kommer, antar jag.

God fortsättning på det nya året!

.