tisdag 19 maj 2020

Det negativa tar för stor plats


Vårt liv är ju ganska inrutat, kan man lugnt säga. Vi har väldigt svårt att komma ifrån, men vi har alltid försökt prioritera EGO-tid (Egen God Omvårdnad). Man måste fylla på med roligheter för att tränga undan hopplösheten. Ju mer positivt, desto mindre negativt.

Eftersom vi är vana att leva ganska inrutat och isolerat så är det ju ingen större skillnad för oss nu, när alla ska hålla social distans. Det har varit enklare för oss än för dom flesta andra som inte är vana att anpassa hela sina liv efter någon som själv inte kan anpassa sig. Vi har ju aldrig haft något val och det var länge sen vi lärde oss att gilla läget och göra det bästa av det vi har.

Jag kan bli lite frustrerad, måste jag erkänna, när folk gnäller över att inte regering och myndigheter bara ser till att livet ska fortsätta som vanligt… Suck liksom. Vi har en pandemi och en kris. Livet är inte som vanligt då. Alla måste göra uppoffringar! Och vården är viktigare än fotboll, ursäkta! Jag fattar att det är katastrof för många, men det är som det är. Det finns ju inte hur mycket pengar som helst att ösa ur. Det finns länder som inte har några krispaket öht. Vi ska fanimej vara tacksamma!

Men iallafall, det jag skulle komma till var att även jag känner av isoleringen, även fast det är vår vardag och vi försöker förgylla ”här och nu” så gott vi kan. Dom få gånger jag ändå har kunnat planera in egna träffar med goda vänner har jag ju fått ställa in i år. Och det är ju dom små guldkornen som gör att jag får energi att orka lite till. Roligheter som puttar undan oro och hopplöshet. Men när jag inte kan fylla på med den energin längre, vad är då meningen?

Det lilla strået jag krampaktigt håller fast vid nu, för att inte ge upp allt helt, är att det snart finns ett vaccin och att ett anpassat boende då står redo för Sandra. Eller iallafall är på gång… För sen, efter det, då börjar mitt liv! Om det finns nåt kvar.
.

Inga kommentarer: