Vårt liv är
ju ganska inrutat, kan man lugnt säga. Vi har väldigt svårt att komma ifrån,
men vi har alltid försökt prioritera EGO-tid (Egen God Omvårdnad). Man måste
fylla på med roligheter för att tränga undan hopplösheten. Ju mer positivt,
desto mindre negativt.
Eftersom vi
är vana att leva ganska inrutat och isolerat så är det ju ingen större skillnad
för oss nu, när alla ska hålla social distans. Det har varit enklare för oss än
för dom flesta andra som inte är vana att anpassa hela sina liv efter någon som
själv inte kan anpassa sig. Vi har ju aldrig haft något val och det var länge
sen vi lärde oss att gilla läget och göra det bästa av det vi har.
Jag kan bli
lite frustrerad, måste jag erkänna, när folk gnäller över att inte regering och
myndigheter bara ser till att livet ska fortsätta som vanligt… Suck liksom. Vi
har en pandemi och en kris. Livet är inte som vanligt då. Alla måste göra
uppoffringar! Och vården är viktigare än fotboll, ursäkta! Jag fattar att det
är katastrof för många, men det är som det är. Det finns ju inte hur mycket pengar
som helst att ösa ur. Det finns länder som inte har några krispaket öht. Vi ska
fanimej vara tacksamma!
Men
iallafall, det jag skulle komma till var att även jag känner av isoleringen,
även fast det är vår vardag och vi försöker förgylla ”här och nu” så gott vi
kan. Dom få gånger jag ändå har kunnat planera in egna träffar med goda vänner
har jag ju fått ställa in i år. Och det är ju dom små guldkornen som gör att
jag får energi att orka lite till. Roligheter som puttar undan oro och
hopplöshet. Men när jag inte kan fylla på med den energin längre, vad är då
meningen?
Det lilla
strået jag krampaktigt håller fast vid nu, för att inte ge upp allt helt, är
att det snart finns ett vaccin och att ett anpassat boende då står redo för
Sandra. Eller iallafall är på gång… För sen, efter det, då börjar mitt liv! Om
det finns nåt kvar.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar