söndag 17 maj 2020

Avlastning


Nu är det ganska många år sen som vi hade en fungerande avlastning, där vi kände att vi verkligen kunde lämna över ansvaret till andra och slappna av helt. Egentligen har det inte fungerat fullt ut sen Sandra slutade skolan, när det nu var? 6-7 år sen, eller nåt.

Det innebär inte bara att vi inte har möjlighet till återhämtning, och blir tröttare och tröttare. Det innebär också att vi har väldigt svårt att hinna med våra måsten och ärenden. Det är mycket vi har skippat, eller lagt på hög vid det här laget. Allt från städning till relationen.

Det finns en hel del att göra, där vi skulle behöva hjälpas åt. Men om vi ska kunna hjälpas åt med något, så måste ju någon annan ta hand om Sandra. Och någon annan finns liksom inte. Det innebär att Göran får göra sånt själv, där vi egentligen skulle behöva hjälpas åt. Eftersom han har kunskapen att fixa sakerna och då är det enklast att jag tar Sandra.

Tänk om vi hade haft ett fungerade korttids kvar, så som det fungerade innan skolan slutade. Då hade vi haft två dygn i veckan att hinna med varandra, och kunna få saker gjorda på. Nu har vi tre större projekt som ligger överst på prio-listan, där vi skulle behöva hjälpas åt men där Göran får försöka själv. Vissa saker går ju inte att genomföra på en person ens.

Garagetaket måste läggas om då delar av pappen blåser bort vid varje oväder. Stora plåtar som ska skruvas fast. Det klarar Göran, men är ju tungt för onda kroppar och tar betydligt längre tid än om jag hade kunnat hjälpa till.

Ja, så har vi växthuset... Det är ju inget akut, men vi vill ju gärna få upp det nån gång. Där måste vi vara två, och hur det ska gå till har vi ingen aning om. Sandra fixar inte att vi gör det tillsammans och hon blir väldigt stressad om Göran och jag gör något och hon inte är huvudpersonen.

Sen har vi förtältet i vår oas. Vårt extrahem dit vi flyr undan vardagen ett par dagar var, varannan vecka, för att försöka få lite återhämtning. Vi fick med ett stort förtält när vi köpte husvagnen, och vi tänkte att det ju var dumt att inte slita ut det först, innan vi köpte ett vi ville ha. Nu är det utslitet och har börjat gå sönder.

I höstas kom det in vatten och golvet har varit dyngsurt under vintern. Vi tror inte att det håller ännu en säsong. Som på beställning ska en granne precis sälja just ett sånt förtält som vi hade tänkt köpa när vårt gamla var förbrukat. Ja, det kunde vi ju inte låta passera bara! Men vi skulle behöva hjälpas åt. Det är ju världens jobb att riva det gamla och få ordning på det nya, även om dom snälla grannarna skulle hjälpa till med själva överflyttningen.

Håhåjaja. Men det blir kanoners när det blir klart iallafall. Vi skulle kanske ringa dom släktingar vi har haft, som bara hörde av sig när vi skulle finnas till hands för andra, men som snabbt slutade höra av sig när dom kanske insåg att det var vi som hade störst behov av hjälp… Skit på er!

Iallafall, vi är jätteglada över det fina standby-tältet och stort tack till fina camping-grannar. Kunde jag trolla, eller nåt, så hade jag fixat så Göran slapp fixa med allt vad det nya tältet innebär. Men, det ordnar sig väl det med, som allt annat omöjligt vi lyckas med.

Det ordnar sig allt på nåt sätt, och ordnar det sig inte så löser det sig ändå, som jag brukar säga.

Förresten har Sandra däckat och sover just nu i soffan, så jag fick lite tid att gnälla av mig här i bloggen. Annars är ju allt okay med oss. Vi lever och är friska, det får man faktiskt vara tacksam över! Var rädda om er.
.

Inga kommentarer: