Nu är det
ganska många år sen som vi hade en fungerande avlastning, där vi kände att vi
verkligen kunde lämna över ansvaret till andra och slappna av helt. Egentligen
har det inte fungerat fullt ut sen Sandra slutade skolan, när det nu var? 6-7 år
sen, eller nåt.
Det innebär
inte bara att vi inte har möjlighet till återhämtning, och blir tröttare och
tröttare. Det innebär också att vi har väldigt svårt att hinna med våra måsten
och ärenden. Det är mycket vi har skippat, eller lagt på hög vid det här laget.
Allt från städning till relationen.
Det finns en
hel del att göra, där vi skulle behöva hjälpas åt. Men om vi ska kunna hjälpas
åt med något, så måste ju någon annan ta hand om Sandra. Och någon annan finns
liksom inte. Det innebär att Göran får göra sånt själv, där vi egentligen skulle
behöva hjälpas åt. Eftersom han har kunskapen att fixa sakerna och då är det
enklast att jag tar Sandra.
Tänk om vi
hade haft ett fungerade korttids kvar, så som det fungerade innan skolan slutade.
Då hade vi haft två dygn i veckan att hinna med varandra, och kunna få saker
gjorda på. Nu har vi tre större projekt som ligger överst på prio-listan, där
vi skulle behöva hjälpas åt men där Göran får försöka själv. Vissa saker går ju
inte att genomföra på en person ens.
Garagetaket
måste läggas om då delar av pappen blåser bort vid varje oväder. Stora plåtar
som ska skruvas fast. Det klarar Göran, men är ju tungt för onda kroppar och
tar betydligt längre tid än om jag hade kunnat hjälpa till.
Ja, så har
vi växthuset... Det är ju inget akut, men vi vill ju gärna få upp det nån gång.
Där måste vi vara två, och hur det ska gå till har vi ingen aning om. Sandra
fixar inte att vi gör det tillsammans och hon blir väldigt stressad om Göran
och jag gör något och hon inte är huvudpersonen.
Sen har vi
förtältet i vår oas. Vårt extrahem dit vi flyr undan vardagen ett par dagar
var, varannan vecka, för att försöka få lite återhämtning. Vi fick med ett
stort förtält när vi köpte husvagnen, och vi tänkte att det ju var dumt att
inte slita ut det först, innan vi köpte ett vi ville ha. Nu är det utslitet och
har börjat gå sönder.
I höstas kom
det in vatten och golvet har varit dyngsurt under vintern. Vi tror inte att det
håller ännu en säsong. Som på beställning ska en granne precis sälja just ett
sånt förtält som vi hade tänkt köpa när vårt gamla var förbrukat. Ja, det kunde
vi ju inte låta passera bara! Men vi skulle behöva hjälpas åt. Det är ju världens
jobb att riva det gamla och få ordning på det nya, även om dom snälla grannarna
skulle hjälpa till med själva överflyttningen.
Håhåjaja.
Men det blir kanoners när det blir klart iallafall. Vi skulle kanske ringa dom
släktingar vi har haft, som bara hörde av sig när vi skulle finnas till hands
för andra, men som snabbt slutade höra av sig när dom kanske insåg att det var
vi som hade störst behov av hjälp… Skit på er!
Iallafall,
vi är jätteglada över det fina standby-tältet och stort tack till fina camping-grannar.
Kunde jag trolla, eller nåt, så hade jag fixat så Göran slapp fixa med allt vad det nya tältet innebär. Men, det ordnar sig väl det med, som allt annat omöjligt vi lyckas
med.
Det ordnar
sig allt på nåt sätt, och ordnar det sig inte så löser det sig ändå, som jag
brukar säga.
Förresten
har Sandra däckat och sover just nu i soffan, så jag fick lite tid att gnälla
av mig här i bloggen. Annars är ju allt okay med oss. Vi lever och är friska,
det får man faktiskt vara tacksam över! Var rädda om er.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar