Vi måste ställa krav

Media har den senaste tiden tagit upp en hel del om individer som far illa i sina ”gruppbostäder” eller, vad kommunerna anser ”specialanpassade boenden”. Där man, p.g.a. okunskap har placerat personer isolerade utan möbler och utan stimulans. Helt ovärdigt, inte ens fångar som sitter i isoleringscell har det så illa. Dick. Robin.

Hur kan det komma sig? År 2020? Borde vi inte kommit längre? Det finns ju jättebra ställen och hur kommer det sig att dom har lyckats så bra?

Svaret är kunskap! Kunskap, kunskap och kunskap. Eller, snarare special-kunskap. Det är därför vi måste kräva det. Dom här individerna, som är beroende av specialkompetens, måste få det! Vi ska aldrig acceptera något annat, för då går det som det gått för Dick och Robin.

Så länge chefer och andra ”förståsigpåare” inte fattar skillnaden på individer med svår autism och individer med lättare IF, så kommer det här att förekomma. Man kan nämligen inte jämföra behoven hos dessa individer. Det räcker inte på långa vägar att all personal har undersköterske-utbildning, vilket många kommuner skryter med. Det är väl jättebra om Sandra får halsfluss, att det finns en undersköterska till hands. Men det hjälper henne inte ett dugg i vardagen. Där krävs det betydligt större åtgärder.

Det som hänt Dick och Robin (och tyvärr många fler än dom) är förskräckligt och det finns inga ord för det. Men det som är bra i sammanhanget är ju att det kommer fram hur illa det går när personalen och cheferna inte har rätt kompetens. För kommer det aldrig fram, så kommer det aldrig att bli en förändring. Vi måste trycka på orsaken till att sånt här händer, och förebygga det genom kompetent personal.

Det är ju ingen som gör så här av elakhet. Ja, det är klart att det finns elaka människor lite varstans, men det är inte det jag menar. Dom flesta som väljer att jobba med människor som har stora behov av stöd, är ju personal som tycker om människor och vill dom väl. Det får vi inte glömma.

Dom flesta gör sitt bästa, utifrån dom förutsättningar som finns. Har man fått till sig att Robin blir stressad av förändringar och att man måste hålla fast vid rutinerna, så tror man ju att det är bättre för honom att han inte får byta keps när han har valt en. Så funkar faktiskt Sandra många gånger. Vi måste begränsa för att hon inte ska bli stressad. Det är sannerligen ingen enkel balansgång, om man inte har stora kunskaper om autism, låg-affektivt bemötande, tydliggörande pedagogik och personkännedom.

Har man inte tillräckliga kunskaper, så kan det bli precis så där fel som i inslaget om Robin och hans keps. Det är ju inte för att vara elak. Jag försvarar det inte, men jag tror ju att det beror på att personalen tror att det är bäst för Robin. Dom vet inte hur dom ska hantera Robin och dom situationer som uppstår, och har ingen kompetent chef att vända sig till.

Tyvärr är många av den uppfattningen också, att anhöriga är till besvär. Såå mycket vunnet om man bara samarbetade runt dessa individer. Det vet ju kompetent personal (som jag skrivit om tidigare då det var en enorm skillnad i dom två skolor Sandra gick. Samarbete - funkade, inte samarbete - o-funkade).

Jag vet inte vad den personalen i inslaget om kepsen har för utbildning, men den är ju inte tillräcklig. Hade hen haft rätt kompetens, så hade Robin mått bra och kepsbytet hade inte blivit något problem. Systern hade med all sannolikhet inte heller varit ett problem, utan en tillgång.

Det är därför det är så viktigt att även cheferna har kunskap, så dom kan se till att personalen får rätt utbildningar, eller rent av byter jobb om dom inte passar.

Sandra tycker inte så värst mycket om grått. Häromdagen hade Göran förberett hennes kläd-hög, i vanlig ordning, men inte riktigt tänkt på färgerna. Så det råkade bli bara gråa kläder… Sandra knölade då in dom gråa strumporna i en hylla och gick till sitt rum, öppnade klädkammaren, drog ut strump-lådan och valde ett par andra strumpor.

Såna där ”små initiativ” är så häftiga. Sånt som ”vanliga föräldrar” nog inte tänker så mycket på. För oss är det så stort med initiativet, planeringen och handlingen. Att komma på det, och göra det. Själv. Fantastiskt. (Samtidigt kan det bli ett problem som gör henne stressad, om vi runt henne inte har kunskapen att begränsa vid rätt tillfälle).

Vi vill att hon ska ha möjlighet till såna initiativ i framtiden. När hon bor med sin special-utbildade personal, som har förmåga att se till att såna tillfällen får plats i vardagen utan att stressa henne.

.