Jag blir så
trött på att det ska in (nya) läkarintyg hit och dit om ditt och datt mest hela
tiden. Det är väl iofs bra att det krävs intyg, för annars kan ju vemsomhelst
påstå att det finns behov som inte finns. Men alltså… när det gäller individer
som inte själva kan påverka, eller tala om, eller berätta, eller ens förstår
sina egna behov, då känns det ju väldigt meningslöst med dessa intyg. Dessutom
går ju inte autism över precis…
Som nu när
Göran och jag vill dela på godmanskapet, t.ex. Han är godman och Sandra har ett
ID-kort där det står att hon inte kan skriva namnteckning själv. Då krävs det
ett nytt läkarintyg, igen! som styrker att hon inte förstår vad det handlar om.
Trots att vi lämnat intyg när Göran blev godman och när vi skulle intyga att
hon inte kan underteckna själv. Annars hade hon ju inte haft godman eller ett
ID-kort utan namnteckning.
Nu är det ju
en säkerhetsåtgärd, och det är ju bra. Det är bara det att när vi går till en
läkare med Sandra, så kan ju inte hon förklara vad hon förstår och inte. Så i
det intyget skulle läkaren skriva det vi anhöriga/godman säger. Jamen det är ju
jättetryggt på alla sätt och går ju inte alls att fuska sig till ett sånt
intyg… Suck! (Ja, det där var ju ironi, förstås).
Sandras
allra första bedömning, som ledde till en diagnos när hon var sex år och den
ganska nyligen gjorda ADL-bedömningen är dom enda intygen vi har som inte enbart
är baserade på vad vi säger, utan även på iakttagelser och tester. Ändå säger
dom intygen inte så mycket om hur Sandra fungerar i vardagen, eftersom det
fortfarande är vi som har berättat och inte någon som har sett det.
Jag har sagt
det förr, och jag säger det igen. Individer som inte själva kan framföra sina
behov eller förstår sitt eget bästa eller kan delta i samtal eller larma
missförhållanden (osv, osv) måste ha ett ordentligt skydd! Då räcker det inte
med ett futtigt läkarintyg från en läkare som, eftersom hen inte kan fråga
individen själv, är hänvisad till vad anhöriga påstår.
Det gäller
ju alla insatser och anpassningar, om det ska trygga individen. (Särskilt som
många översittare inte lyssnar på anhöriga). Sådana individer måste utredas
ordentligt, av proffs. Många av dessa individer är ojämna i sina förmågor och
då krävs det en utredning över tid. Alltså bör dessa individer bo en längre tid
i en miljö där det finns proffs som kan utreda ordentligt och få en helhet över
behov, förmågor och övrigt tillstånd.
Som förälder vill man ju inte utsätta sitt barn, utan helst ta hand om allt bara. Men man måste nånstans förstå att, även om en ordentlig utredning innebär jobbigheter för alla, så är det ju enda vägen att gå. Om det ska bli bra sen. Ja, annars får nog vi föräldrar uppfinna nåt "krumilurpiller" som ger evigt liv och evig ork! Är det proffs som tar hand om mitt barn, så kan dom hantera jobbigheterna betydligt bättre än mig när jag är trött.
Jag har
ingen statistik, men även om en ordentlig utredning kostar, så har jag svårt
att se att det skulle vara jättemycket billigare med alla dessa onödiga
läkarintyg. Är inte sjukvården ganska belastad ändå?! Det blir iallafall
billigare för kommunerna att ha en ordentlig utredning att utgå ifrån när det
ska anpassas. Då ökar ju chanserna att göra rätt från början. För att inte tala
om allt lidande individen och dennes anhöriga skulle slippa gå igenom.
Kommunerna
får svart på vitt vad just den individen behöver både när det gäller omvårdnad,
medicinering, boende, sysselsättning, hjälpbehov och övriga anpassningar. Då
skulle vi anhöriga slippa vaka som hökar över våra utsatta, oskyddade, vuxna
barn.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar