torsdag 26 juli 2018

Dröm


Igår var det dags igen. Vi var på den fantastiska utflykten, och vi är så tacksamma. Sonen i familjen hade förberett och väntade på oss. Det är så otroligt roligt att både sonen och Sandra får växa och göra något tillsammans som dom tycker är kul.


Sonen visade Sandra, och gav henne uppgifter som hon klarade, det är han jätteduktig på. Han klöv ved av stora stubbar och Sandra la veden i en skottkärra. Det strålade om hela henne, men det får ni föreställa er, eftersom jag suddar ansiktena.



Vi avslutade med att plocka ägg som Sandra tvättade hemma. Fortfarande med sett stort leende i hela ansiktet.


Jag har en dröm om att det är just så Sandra skulle bo. Men hur i hela friden når vi dit när ingen kommun vill satsa på det här individanpassade? Suck. Vi skulle behöva starta något själva. Om vi bara hade en massa miljoner och kunskap…

Nu kanske några tänker att det ju finns gruppbostäder, eller dagliga verksamheter, där man får plocka ägg och hantera ved? Jo, men det räcker inte med att det finns en vettig aktivitet, den måste vara anpassad rätt också, och det finns det inte så många som är. Jag har hittills inte stött på någon, men jag har ju inte koll på alla, förstås. Sandra (och andra som inte kan anpassa sig alls) behöver en extrem anpassning om dom ska kunna delta i någon verksamhet. Det vet jag.

Vad gäller mitt mående i övrigt är det som det är, och inte så mycket att tjata om. Vi gör vad vi orkar för att få Sandras dagar så bra som möjligt här och nu. Den dagen hon har en framtid kommer hennes föräldrar må bra. Inte förrän dess.
.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Ja och om man nu inte har alla de miljonerna så tar det väldigt lång tid att bygga upp något, för oss har det tagit 30 år att landa i ett renoveringsobjekt på landet för att kunna leva bra här o nu. Nu börjar nästa fas att skapa bra förutsättningar för att kunna leva bra sen och då också.
Hälsningar från mamman i familjen

Tack Nina för du beskriver så bra i din blogg hur många ungdomar/vuxna behöver få bo och leva för att må bra. Din blogg kunde passa som förkunskaper och information, innan beslut skall tas i vård och omsorgsnämnder i LSS insatser runt om i landet/bara en mor

Annelie L sa...

Blir så glad över att Sandra har denna lilla oas och att sonen i huset kan vara delaktig i att förgylla Sandras upplevelse och att han i det växer han också.
Massor av erfarenhet och visioner har du, men miljonerna saknar du, tyvärr....
Tänk om man vore mångmiljonär och kunde dela med sig till alla de som behöver. Vilken lycka dee skulle vara.
Kram fina, var rädd om dig , du är så värdefull ❤️

Polär Marielle sa...

Fick för mig att jag skrivit nåt här, men i alla fall så vill jag skicka dig en stor stor kram! Det du skriver om i din blogg ger mig en slags igenkännande, man är inte ensam om att kämpa och din kamp är så värdefull. Fortsätt att beskriv den! Du synliggör sånt som många inte har en aning om! Tyvärr är ju inte chefer och sånt där löst folk ( :-O ) här och läser kanske och många är nog oförstående och tycker att man ska släppa taget osv, men jag tror ändå att det är så viktigt att vi visar upp vår vardag, att de får chansen att kunna sätta sig in i det "lilla", dvs vår vardag!
Många styrkekramar!