Sist skrev
jag om att minska kraven i brytningarna, och föra över kontrollen till Sandra.
Idag kommer ett exempel på hur Sandra kunde be om hjälp, och samspela, bara genom att vi ändrade vårt sätt att finnas för henne.
Sandra är i en pusselperiod nu. Hon har sällskap nästan hela tiden, men behöver ibland vara
ifred en stund. När hon vill ha sällskap kommer en liten suck eller ett knappt
hörbart litet stön.
Jag går in
och frågar ”Vad ska jag leta efter för bitar?” (Ibland vill Sandra ha hjälp att
hitta kantbitarna, och ibland bitarna som hör till nåt speciellt motiv på
hennes pussel).
När jag
ställer den frågan till Sandra så ställer jag samtidigt ett krav som är över
hennes förmåga. Eftersom hon har så svårt att be om hjälp och inte kan tala om
vad hon vill när hon känner ett krav, så blir det lätt en låsning istället (som
vissa dagar och i vissa situationer kan leda till utbrott).
Jag hjälper
henne då, förstås. Så jag kanske frågar ”Ska jag hitta kantbitarna åt dig?” och
för det mesta skjuter då Sandra över alla pusselbitar till mig, vilket betyder
”Ja”.
Efter
utbildningsdagarna insåg jag att jag, både ställer för höga krav, och inte
låter Sandra utvecklas, när jag frågar vad hon vill ha hjälp med. Så efter
handledningen provade jag det vi lärt oss.
Sandra
suckar och jag går dit. Sätter mig i soffan och säger ”Du vill något, jag
hjälper dig”.
Det ställer
inga krav på Sandra, och minskar hennes stress och det gör att hon inte låser
sig, samtidigt som hon känner mitt stöd. Så hon ber mig leta efter kantbitarna.
Små, små finjusteringar i mitt förhållningssätt som leder till en närmast
magisk framgång.
Samtidigt är
jag fullt medveten om att det kan vara Sandras egna dagsform som påverkar,
eller åtminstone bidrar till framgångarna. Det är för tidigt att veta hur stor
skillnad det gör, men skillnad gör det.
Sen hände
det ännu mer fantastiska saker på samma dag. Man får absolut inte röra Sandras
pussel, mer än att hjälpa henne hitta bitar om hon vill ha hjälp. Råkar man
lägga en bit på rätt plats åt henne så blir hon antingen arg och slår och
skriker en stund, eller så blir hon bara lite irriterad, tar bort biten och
lägger den rätt själv. Men att sitta bredvid med ett eget pussel går bra.
Efter
handledningen fick vi en hel del tips på hur man kan tänka för att utveckla
leken. I små steg, och på Sandras villkor.
Assistenten
och Sandra satt och pusslade med varsitt pussel, och assistenten la några bitar
från sitt pussel så Sandra kunde se dom ordentligt. Bitar som tydligt passade
ihop. Tanken var att väcka Sandras nyfikenhet och att hon hade möjlighet att ta
initiativet och lägga ihop bitarna. Det gjorde hon också och vips hade dom ett
samspel att bygga vidare på.
Assistenten
berättade det för mig, så när det var min tur att pussla med Sandra, och jag
såg att hon hade koll på mitt pussel, så sa jag ”Vill du hjälpa mig?” och så
vred jag pusslet åt hennes håll. Plötsligt pusslade vi båda, på samma pussel!
Sandra accepterade att jag la bitar och vi hjälptes åt.
När pusslet
var klart frågade jag om vi skulle lägga hennes pussel tillsammans. Det skulle
vi, och jag fick lägga bitar på rätt plats i hennes pussel utan att hon blev
irriterad och gjorde om det.
Det känns
magiskt och jag blev så glad att jag nästan fick tårar i ögonen. Det känns som
vi kan gå hur långt som helst, bara vi låter Sandra styra och hålla farten. Vi
får prova oss fram i vårt nya tänk lite, och det kräver övning.
-Ge
kontrollen till Sandra.
-Var en
hjälpare.
-Utmana i små
steg, med utgångspunkt från Sandra i nuet.
Nästa inlägg
kommer handla om schemats varande eller icke varande. Må så gott.
.
1 kommentar:
Blir tårögd... vilken underbar läsning.
Kramar om ❤️
Skicka en kommentar