Nu har vi
fått en massa nya infallsvinklar på dom problem vi har. Det har varit två
mycket innehållsrika och roliga dagar som gett energi och spännande insikter.
Jag har saknat stöd utifrån sen skolan slutade så det är väldigt skönt att
äntligen få det nu, måste jag säga. (Och lite nya vinklar som inte är ”skola-inriktade”).
För det behövs om det ska ha en chans att fungera för Sandra, och oss som
jobbar. Vi har haft många jobbiga låsningar och utbrott på sistone, och tyckt
att vi liksom inte kan ta bort mer krav. (Att ta bort krav är inte detsamma som
att ta bort alla aktiviteter, men det gäller ju att hitta rätt anpassningar så
aktiviteterna inte blir kravfyllda).
Vi började
med en föreläsning i tisdags, som handlade om autismspecifik kompetens. Den var
jättebra, och gav oss en hel del tankar om stress, krav och Sandras mående. När
vi började tänka till ordentligt så upptäckte vi en hel del krav som Sandra
utsätts för, och som, just nu, är över hennes förmåga. Så vi måste backa och
vänta in henne, för vi ligger för långt fram och det vi gör är för svårt för
henne just nu. Skynda långsamt är vad som gäller om vi ska nå framgång.
Kanhända att
det faktiskt är hennes stress som gör att hon hela tiden måste ha att göra, och
veta vad vi ska göra sen, och sen, och sen. Så vi ska börja med att ta bort det
och ”bara” göra det vi gör. Inte nåt annat sen och sen och sen… Så får vi se om
hon slutar tjata (stressa) över det när hon förstår att vi inte ska göra en
massa ”sen” hela tiden.
När den här
bilden kom upp…
…och vi
insåg att Sandra har klättrat till steg fyra (explosiv) och ibland snuddar vid
steg fem (utagerande) så kändes det ju inte så bra, precis. Men vi är glada att
vi nu får hjälp att hjälpa henne ner för trappan igen. Hon måste få kontroll så
hennes stress minskas, det blir vårt allra första mål.
Igår hade vi
en introduktion i son-rise, det är något som vi tror på. Vi har väl alltid
jobbat lite så med Sandra, utan att veta att det finns en metod och massor att
lära sig. Det går kort ut på att vi som jobbar tar oss till Sandras nivå och
intressen, och utgår därifrån. Det är ganska självklart för oss att göra så,
men vi har inte lärt oss hur man genom den metoden faktiskt kan utveckla och
övervinna svårigheter. Ja, inte mer än det sunda förnuft vi använt oss av
hittills, och som räckt ganska långt, trots allt.
Att försöka
dra med sig Sandra in i vår värld fungerar ju inte, så det har vi aldrig
försökt. Vi har alltid lagt oss lite bakom och stöttat henne framåt i
utvecklingen. Det är det enda som fungerar om det ska bli framsteg.
Igår pratade
vi mycket om känsla. Vad händer i mig när Sandra får en låsning, och hur kan
jag öva på att hitta ett lugn i situationen så jag inte smittar Sandra med min stress?
Jätteintressant och en hel del aha-upplevelser. Jag är ganska bra på att vara
neutral, och reagera på ett sätt som oftast lugnar Sandra, men jag blir (efter
diagnosen utmattningssyndrom) väldigt stressad när hon får en låsning, eller är
gnällig. Där har jag en del att jobba med.
Det vi ska
träna på med Sandra, när vi fått ner hennes stressnivå och hon är redo, är att
be om hjälp och att vara mer flexibel. Det kommer vi att öva genom lek i det
som intresserar Sandra. Dom här sakerna har det övats på i alla år, mer eller
mindre. Särskilt i första skolan tränade dom på det, fast med en helt annan
metod och utan någon som helst framgång. Så det ska bli både roligt och
spännande att börja träna oss själva i det här förhållningssättet.
Det handlar
aldrig om att tvinga eller ”träna” (traggla samma sak om och om igen…) utan det
handlar om att locka och utmana i små steg när Sandra själv är redo för, och
nyfiken på det.
När vi som
jobbar känner oss trygga och förstår det på riktigt så är jag ganska övertygad
om att det kommer ge effekt. Ännu känns det nytt och lite osäkert, men jag tror
att vi kommer på hur vi ska göra tillsammans med Sandra när vi nu börjar tänka
lite mer medvetet på dom här sakerna.
Vi fick
också en jobb-dator som vi ska använda till att skriva anteckningar och dela
filmer i. Sen kan vi enkelt bolla med varandra och assistansbolaget för att
kunna jobba vidare. Vi ska få en jobb-mobil som vi kan använda till att filma
olika situationer med. Hur bra som helst, för oj vad man ser mycket på film som
man inte är medveten om i stunden.
Slutligen
tack för kommentarer jag får. Mette undrar vad som fick mig att börja censurera
ansiktet på Sandra (och andra som är med i min blogg). Dels var det när livet
blev jobbigt och jag kände att mitt fokus låg mer på att stångas och bli förbannad
på ”förståsigpåare som inte fattade nåt” än det jag egentligen ville skriva om,
nämligen det positiva. Men det började också kännas fel att lägga ut bilder på
Sandra när jag faktiskt inte kunde få tillåtelse av henne att göra det. Det
kändes som en kränkning mot henne, helt enkelt.
Jag undviker
att lägga ut bilder på andra öht nu, eftersom det är enklare att skriva om
situationer om det är mer anonymt. För situationer kan vi lära oss mycket av
och det vill jag förmedla, men jag är aldrig ute efter att skuldbelägga någon
(även om jag blivit förbannad ibland). Alla gör vi vårt bästa utifrån dom
redskap vi har, men att lära sig av saker som o-funkar får oss att utvecklas.
Må gott och
tack till er trogna som kikar in då och då trots att ork och tid för bloggen
ligger lite på is för tillfället.
.
2 kommentarer:
Det låter som en väldigt bra metod som jag tror ni kommer att trivas att jobba med och tror man på något och tycker det är roligt då ger det oftast framgång också ❤️ Det låter som om nya assistentbolaget satsar fullt ut, med utbildning, dator och arbetstelefon, det är ju suveränt.
Stort lycka till❤️ Saknarkramar
Men så makalöst intressant! Jag har ju läst din blogg i kanske två år nu. Halkade in på den via länk på TF:s facebooksida. Och jag har som jag skrev tidigare varit så full av beundran över hur ni "orkar" kämpa och jobba för Sandras bästa hela tiden. Jag skriver "orkar" med fnuttar för jag förstår ju att det gör ni ju inte alls egentligen. Jag ser fram emot fler uppdateringar kring den här metoden för jag tycker att ni har varit så otroligt påhittiga med aktiviteter tidigare och det här måste ju ge er chansen att utveckla det ännu mer. Och som sagt; en dag kan du slå dig på en yrkeskarriär som föreläsare inom detta område. Din erfarenhet är ju hur stor som helst och du har en underbar förmåga att uttrycka dig! (Sa hon som jobbar mycket med den skrivna texten och därför kan bli lite kritisk... :-) ) /Annika
Skicka en kommentar