torsdag 17 maj 2018

En massa klokskap


Nu har vi fått en massa nya infallsvinklar på dom problem vi har. Det har varit två mycket innehållsrika och roliga dagar som gett energi och spännande insikter. Jag har saknat stöd utifrån sen skolan slutade så det är väldigt skönt att äntligen få det nu, måste jag säga. (Och lite nya vinklar som inte är ”skola-inriktade”). För det behövs om det ska ha en chans att fungera för Sandra, och oss som jobbar. Vi har haft många jobbiga låsningar och utbrott på sistone, och tyckt att vi liksom inte kan ta bort mer krav. (Att ta bort krav är inte detsamma som att ta bort alla aktiviteter, men det gäller ju att hitta rätt anpassningar så aktiviteterna inte blir kravfyllda).

Vi började med en föreläsning i tisdags, som handlade om autismspecifik kompetens. Den var jättebra, och gav oss en hel del tankar om stress, krav och Sandras mående. När vi började tänka till ordentligt så upptäckte vi en hel del krav som Sandra utsätts för, och som, just nu, är över hennes förmåga. Så vi måste backa och vänta in henne, för vi ligger för långt fram och det vi gör är för svårt för henne just nu. Skynda långsamt är vad som gäller om vi ska nå framgång.


Kanhända att det faktiskt är hennes stress som gör att hon hela tiden måste ha att göra, och veta vad vi ska göra sen, och sen, och sen. Så vi ska börja med att ta bort det och ”bara” göra det vi gör. Inte nåt annat sen och sen och sen… Så får vi se om hon slutar tjata (stressa) över det när hon förstår att vi inte ska göra en massa ”sen” hela tiden.

När den här bilden kom upp…


…och vi insåg att Sandra har klättrat till steg fyra (explosiv) och ibland snuddar vid steg fem (utagerande) så kändes det ju inte så bra, precis. Men vi är glada att vi nu får hjälp att hjälpa henne ner för trappan igen. Hon måste få kontroll så hennes stress minskas, det blir vårt allra första mål.

Igår hade vi en introduktion i son-rise, det är något som vi tror på. Vi har väl alltid jobbat lite så med Sandra, utan att veta att det finns en metod och massor att lära sig. Det går kort ut på att vi som jobbar tar oss till Sandras nivå och intressen, och utgår därifrån. Det är ganska självklart för oss att göra så, men vi har inte lärt oss hur man genom den metoden faktiskt kan utveckla och övervinna svårigheter. Ja, inte mer än det sunda förnuft vi använt oss av hittills, och som räckt ganska långt, trots allt.

Att försöka dra med sig Sandra in i vår värld fungerar ju inte, så det har vi aldrig försökt. Vi har alltid lagt oss lite bakom och stöttat henne framåt i utvecklingen. Det är det enda som fungerar om det ska bli framsteg.

Igår pratade vi mycket om känsla. Vad händer i mig när Sandra får en låsning, och hur kan jag öva på att hitta ett lugn i situationen så jag inte smittar Sandra med min stress? Jätteintressant och en hel del aha-upplevelser. Jag är ganska bra på att vara neutral, och reagera på ett sätt som oftast lugnar Sandra, men jag blir (efter diagnosen utmattningssyndrom) väldigt stressad när hon får en låsning, eller är gnällig. Där har jag en del att jobba med.

Det vi ska träna på med Sandra, när vi fått ner hennes stressnivå och hon är redo, är att be om hjälp och att vara mer flexibel. Det kommer vi att öva genom lek i det som intresserar Sandra. Dom här sakerna har det övats på i alla år, mer eller mindre. Särskilt i första skolan tränade dom på det, fast med en helt annan metod och utan någon som helst framgång. Så det ska bli både roligt och spännande att börja träna oss själva i det här förhållningssättet.

Det handlar aldrig om att tvinga eller ”träna” (traggla samma sak om och om igen…) utan det handlar om att locka och utmana i små steg när Sandra själv är redo för, och nyfiken på det.

När vi som jobbar känner oss trygga och förstår det på riktigt så är jag ganska övertygad om att det kommer ge effekt. Ännu känns det nytt och lite osäkert, men jag tror att vi kommer på hur vi ska göra tillsammans med Sandra när vi nu börjar tänka lite mer medvetet på dom här sakerna.

Vi fick också en jobb-dator som vi ska använda till att skriva anteckningar och dela filmer i. Sen kan vi enkelt bolla med varandra och assistansbolaget för att kunna jobba vidare. Vi ska få en jobb-mobil som vi kan använda till att filma olika situationer med. Hur bra som helst, för oj vad man ser mycket på film som man inte är medveten om i stunden.

Slutligen tack för kommentarer jag får. Mette undrar vad som fick mig att börja censurera ansiktet på Sandra (och andra som är med i min blogg). Dels var det när livet blev jobbigt och jag kände att mitt fokus låg mer på att stångas och bli förbannad på ”förståsigpåare som inte fattade nåt” än det jag egentligen ville skriva om, nämligen det positiva. Men det började också kännas fel att lägga ut bilder på Sandra när jag faktiskt inte kunde få tillåtelse av henne att göra det. Det kändes som en kränkning mot henne, helt enkelt.

Jag undviker att lägga ut bilder på andra öht nu, eftersom det är enklare att skriva om situationer om det är mer anonymt. För situationer kan vi lära oss mycket av och det vill jag förmedla, men jag är aldrig ute efter att skuldbelägga någon (även om jag blivit förbannad ibland). Alla gör vi vårt bästa utifrån dom redskap vi har, men att lära sig av saker som o-funkar får oss att utvecklas.

Må gott och tack till er trogna som kikar in då och då trots att ork och tid för bloggen ligger lite på is för tillfället.
.

2 kommentarer:

Annelie L sa...

Det låter som en väldigt bra metod som jag tror ni kommer att trivas att jobba med och tror man på något och tycker det är roligt då ger det oftast framgång också ❤️ Det låter som om nya assistentbolaget satsar fullt ut, med utbildning, dator och arbetstelefon, det är ju suveränt.
Stort lycka till❤️ Saknarkramar

Anonym sa...

Men så makalöst intressant! Jag har ju läst din blogg i kanske två år nu. Halkade in på den via länk på TF:s facebooksida. Och jag har som jag skrev tidigare varit så full av beundran över hur ni "orkar" kämpa och jobba för Sandras bästa hela tiden. Jag skriver "orkar" med fnuttar för jag förstår ju att det gör ni ju inte alls egentligen. Jag ser fram emot fler uppdateringar kring den här metoden för jag tycker att ni har varit så otroligt påhittiga med aktiviteter tidigare och det här måste ju ge er chansen att utveckla det ännu mer. Och som sagt; en dag kan du slå dig på en yrkeskarriär som föreläsare inom detta område. Din erfarenhet är ju hur stor som helst och du har en underbar förmåga att uttrycka dig! (Sa hon som jobbar mycket med den skrivna texten och därför kan bli lite kritisk... :-) ) /Annika