Tillgänglighet

Det pratas ibland om handikappanpassning… Nästan alltid är det då anpassning för rullstolsburna som menas. Jag läste för ett tag sen om en lekpark som var handikappanpassad och tänkte att det vore ju fantastiskt om världen kunde anpassas för Sandra lite också. En lekpark där hon kan vara… En utan barn…

Eller tänk om världen var till för Sandra, lika mycket som för andra… Det heter ju att ALLA har samma rätt till ett värdigt och innehållsrikt liv och ALLA människor har samma värde och lika stor rätt att utvecklas och må bra. Lika stor rätt att finnas…

Anpassning… Ett bra ord, tycker jag! Men svårt att genomföra. Det är så mycket som inte är för Sandra. ”Alla skolbarn är välkomna på sommarkul” Jotack, skulle prova att lämna Sandra där, kanske?!... Eller varför inte på Bamseklubben när vi är ute och reser?... Ja, nu är hon ju inte barn längre, men jag har tänkt tanken, förr om åren.

Ända sedan vi var på Kolmården har Sandra tjatat om att hon, nästa gång vi kommer dit, ska åka bergochdalbanan hon fick syn på där. Hon kan ju inte förstå saker som hon inte har upplevt och det hjälper inte att jag förklarar att hon inte tycker om det. Hon skulle bli livrädd och jag skulle aldrig någonsin låta henne åka! Men OM världen var tillgänglig, OM det fanns möjlighet att få gå på tivoli på Sandras villkor… Då skulle även hon få åka karuseller, som ”alla” andra. Tänk så enkelt, egentligen. Det behövs ju bara en dag/år då t.ex. ett tivoli hade öppet endast för dom som inte klarar att gå dit annars. Med mindre folk och åkturer som anpassades. Vilken dröm! Men tivoli, och andra roligheter, är inte till för ”alla”.

Badhus, museum, djurparker, lekparker, affärer, bio, teater, restauranger, idrott, konserter, dans, marknader, badstränder, camping, hotell, kalas… Listan kan göras hur lång som helst.

Jag fattar ju att alla inte kan ta hänsyn till oss i allt, men vi kräver inte så mycket. Jag tycker nog inte att det skulle vara någon omöjlighet att göra världen lite mer tillgänglig för dom personer som har dolda handikapp. Att inte bara tänka ”rullstol” när man handikappanpassar… (Ja, för den delen, att inte bli sur om någon som inte sitter i rullstol går in på handikapptoaletten, för det finns ju fler personer än rullstolsburna som behöver utrymme).

Jag tycker ju inte att vi har några orimliga krav på livet. Sandra skulle bli glad över att få bli bjuden på kalas, och det skulle funka om hon var den enda gästen. Men hon får aldrig en kalasinbjudan. Det skulle vara jätteroligt att få gå på tivoli tillsammans, någon dag när det inte var så mycket folk och köer och om det bara gick att åka lite långsammare och sen stanna och kliva av, om det blev läskigt. Det skulle vara mysigt att få gå på bio, eller teater, nån gång, om det inte var så mycket folk och köer, och om det var en film/föreställning anpassad för dom yngre (för även vuxna kan ju vara yngre i huvudet, liksom). Tänk att få gå på bio och se en barnfilm, utan att hela salongen är full med barn… (Tro nu inte att jag har något emot barn, inte då, jag gillar ungar, men Sandra fixar det inte).

För några år sen försökte jag hitta en fritidssysselsättning till Sandra. Finns inte! Jag ringde alla ridskolor inom rimligt avstånd och tillslut ville jag bara gråta. Sandra var inte välkommen! På ett ställe fick vi iaf komma och vara med på knatteridningen. Men vilken flopp! Den mesta tiden fick vi stå vid sidan om, eftersom dom andra övade hoppning! Och Sandra fick ett utbrott… Jag frågade efter handikappridning, men det hade dom inte. Jag frågade efter privatlektioner, men det var ingen som ville ta sig an ”en sån som Sandra”. Jag frågade om vi inte bara kunde få komma och låta Sandra sitta på en häst nån kvart, men det gick ju inte för sig… Sandra var ”för funktionshindrad” för att kunna delta i den ridning som fanns, och ”för frisk” för att få tillgång till habiliteringsridning. Och Sandra ville rida. Ja, man kan nog börja gråta för mindre!

Så hittade vi äntligen ett ställe med turridning för funktionshindrade! HURRA! (Man kan gråta av glädje med) Det var toppen och där gick Sandra ett par år. Tills hon som hade det kom på att hon inte ville offra sina helger längre, så ridningen flyttades till en vardag klockan 17.00. Då gick det inte längre...

Men strax efter det bytte vi skola och DÄR får Sandra nu rida varannan vecka!!! Den enda ”fritidssysselsättningen” hon har, fast den nu inte är på fritiden.

Inte ens föreningen fixade att anpassa aktiviteterna så Sandra kunde vara med, så tyvärr har vi gått ur föreningen. Men vi har ju skolan, korttids och assistansbolaget! Dom fixar det! När assistansbolaget hade "Julmys" för alla brukare och assistenter, så fick vi komma på en alldeles egen tid, bara vi, och Sandra fick oxå gå på "Julmys". Sånt gör mig lycklig! Vi är så tacksamma över att det finns några som fixar det! Man blir så glad varje gång något är för oss! För Sandra! Varje gång hon räknas!

Kramen!