Bitar som faller på plats

Sandra var lite trött igår, men funkar fortfarande bra. Vi sänkte kraven lite bara och dagen flöt på utan problem.

På fm hade jag möte med assistansbolaget. Det var lite saker jag behövde få hjälp med och det känns så bra att ha finaste stödet där, när det blir lite för tungt med alla känslor hit och dit ♥ Tack!

Nu finns det ju saker som tynger och som inte assistansbolaget kan göra något åt, men att prata igenom helheten och hitta alternativ och lösningar som fungerar här och nu och i framtiden känns så skönt. Vi tar en bit i taget i Sandras enorma livspussel.

Det som är jobbigast för mig är det pedagogiska ansvaret, som ju är kommunens… Jag har inte tillräckliga kunskaper, även om jag kan ganska mycket. Den där special-kunskapen saknar jag när det ska planeras bra dagar och bra upplägg för Sandra. Det handlar ju om att hitta sätt som får henne så delaktig som möjligt, efter hennes ork och förståelse. Det är inte lätt utan den specialkunskapen som pedagogerna i skolan hade t.ex.

När vi blev lovade av kommunen att dom skulle hyra lokalen i vår källare, för att kunna bedriva verksamheten på en plats som är anpassad efter Sandra, så var det inte hyran som var viktig för oss, utan ansvaret. Vi blev i det kontraktet lovade att få stöd av en person från Pedagogiskt perspektiv. Det var det jag såg fram emot. Äntligen någon som kan mer än mig, och som förstår hur vi menar när vi förklarar läget, så vi kan jobba åt rätt håll, med rätt anpassningar.

Men, det blev ju inget av med det löftet heller, som ni vet. Och då måste vi ju hitta alternativ som fungerar utan kommunens inblandning. Och det måste ju fungera även utan mig. Habiliteringen får vi så klart ta hjälp av, och ska göra också. Men först har vi en massa annat som måste falla på rätt platser, innan vi kan gå så mycket vidare med nånting.

Sen får ju assistenterna gå på utbildningar vid behov, och dom är redan jätteduktiga. Vi får väl söka den hjälp vi behöver när vi behöver den framöver.

Vi gick också igenom personalschemat lite och jag är såå glad att jag slipper hålla på med det. Fy tusan vilket pusslande att få tiderna att stämma med timmar, allas önskemål och Sandras behov. Ojojoj. Jag längtar iallafall till när jag kan vara lite ledig igen, så fort det börjar flyta på med externa assistenter på hela dygn. Vi har ju kommit en bra bit redan :) Går allt enligt plan A så kan t.o.m. Göran och jag vara lediga samtidigt redan till våren.

Lite av virr-varret jag har i huvudet reddes ut igår, så kanske att tankarna börjar fungera snart igen. Med för mycket oreda så känns röran rörigare än den egentligen är. Det är ju därför det är bra att fokusera på en sak i taget.

Må finemang!

.

Virr-varr

Det går fortfarande bra här. Sandra längtar efter sina assistenter, men är inte stressad över det och vet inte än att det är på måndag dom kommer. Hon är överlag väldigt harmonisk just nu, pigg och glad.

När hon mår bra så är det så härligt att se henne. Hon klarar så mycket (i jämförelse med henne själv, alltså). Bereds vägen rätt, så kan hon, vår tjej :)

Det är ju en av anledningarna till att ett möte på en halvtimma inte ger en rättvis bild av hur hon fungerar. Särskilt inte när personen som vill bilda sig en egen uppfattning bara tittar på Sandra, och inte på den beredda vägen…

Det slog mig häromdagen att jag fyller jämnt snart. Eller, snart och snart… om ett halvår. Det skulle verkligen vara jätteroligt att fira det med en stor fest. Sist jag firade ordentligt var för 20 år sen, när jag fyllde 30. Sen har det ju liksom inte fungerat att ha folk hemma och nu fungerar det inte ens att åka iväg själv bara sådär.

Det känns förstås lite ledsamt, men det kvittar, för det finns bara en sak jag önskar mig iallafall och det är att Sandra har någonstans att bo, som hon klarar utan oss föräldrar i framtiden.

Nåja, ett problem i taget så löser det sig nog. Idag har jag iallafall ett möte på fm, och sen har vi lovat Sandra köpe-pizza. Det är ju både gott och bekvämt ibland så det är toppen att hon gillar det. Vi har en sån ”slippa-laga-mat-plan” för ytterligare en dag den här veckan då vi tänkte avsluta en biltur med Drive-in. Ja, om det blir så att vi behöver ta till en biltur, det är ju inte bestämt än, men reservplaner är alltid bra att ha på lut.

Tänk att Sandra äter nästan allt nuförtiden. Det trodde vi inte när hon var liten, då hon bara accepterade makaroner ett tag. När hon var riktigt liten åt hon bra, men sen kom en period som var jobbig då hon inte fick i sig näring. Jag slås av det ibland, när jag ser hennes goda aptit idag. Ja, när hon mår bra, alltså. Känslig är hon ju, och mår hon inte bra så påverkas aptiten direkt.

Och på korttids var dom så inställda på att bevisa för mig att Sandra visst älskar folk och gärna vill sitta och äta med alla andra… Varpå hon åt dåligt istället. Hon är ingen frukostmänniska, men hon får i sig lite om vi gör rätt. På korttids drack hon bara lite o’boy och kräktes ibland av stress när hon kom därifrån. Men, det skulle bevisas att jag hade fel när jag pratade om anpassningarna hon behövde. Håhåjaja!

Ja, det är svårt att bara släppa irritationen över hur den här kommunen har behandlat Sandra, men det är väl en period med bearbetning, så ni får stå ut med det. Tids nog kan jag gå vidare helt utan ilska.

Tack till Miss Wattpads mamma för tipset om insamling/sponsorer. Jag har ju så svårt för det där att be om hjälp. Vi är i behov av det, men man är ju funtad så att man vill klara sig själv och inte behöva belasta andra. Sen har jag inte så mycket ork att ta tag i saker just nu. En sak i taget och fokus på det positiva.

Det blev ett lite virrigt inlägg idag, tror jag. Men jag är lite virrig i huvet just nu, så det är som det är. Jag har svårt att samla några tankar öht. Igår kändes det jättejobbigt för jag försökte tänka ut ett bra förslag på upplägg av Sandras schema. Det var låst i huvet och jag kände bara ”det här klarar jag inte”

Jag saknar ju specialpedagogerna i skolan, som hade kunskapen som inte jag har. Att bolla med dom var jätteskönt och ledde alltid till bra lösningar. När skolan är slut försvinner all pedagogik som många av eleverna behöver hela livet…

Men så blev det lite lugnt en stund när Sandra roade sig själv i badet (övervakad med hjälp av Änglavakten, förstås) så Göran och jag hann prata lite. Vi bollade tankarna med varandra och kom genast på ett bra förslag till upplägg.

Då blev jag helt överlycklig resten av kvällen. Som en av alla stenar föll från mina axlar. Det blev så tydligt igår, skillnaden på att själv fastna i tankarna och bara se omöjligheterna, och sen bara få ventilera dom lite så kommer lösningarna :)

Nä, nu får jag sluta svamla, hoppas det går att tyda nånting av allt snurr jag fått ut här idag. Ha det finemang!

.

Det behövs så lite

Jag är en aningens instabil just nu, märker jag. Det behövs inte så mycket förrän jag tappar fokus på det positiva i livet, och jag blir väldigt påverkad av stress, som jag inte har blivit förut. Men, en dag i taget, ett problem i sänder, så ska det nog bli bra tillslut.

Damen mår bra iallafall och gårdagen fungerade fint för oss alla. Göran hade lite ärenden att fixa och vi har sakta börjat den långa vandringen mot en tryggad framtid för Sandra. Måtte vi hinna. Och hålla oss friska.

Nåja… En dag i taget, var det. Hittills den här veckan har Sandra varit väldigt pigg och glad. Ännu inget större tjat om när assistenterna kommer, även om hon längtar efter dom. Vi har utan problem kunnat undvika ämnet, vilket är lugnast så länge som möjligt.

I helgen blir det lagom att sätta kommande vecka på schemat, dvs byta ut Göran och mig mot assistenterna som ska jobba istället. Ja, om inte stressen hinner före så vi måste berätta det tidigare, det visar sig.

Det kommer bli en tid med schemapusslande, fixande och trixande innan våra lediga dagar börjar fungera som tänkt. Men vi försöker få till dom så gott vi kan iallafall, för vi behöver verkligen lite ledigt nu, både Göran och jag. En vacker dag får vi till ledigt på samma dygn också, och då får vi se om vi håller sams ;)

Ja, man kan ju skoja om det, men det ligger lite allvar bakom. När vi inte hinner prata nånting, eller lösa problem som uppstår, utan att vi båda måste fokusera på Sandra dygnet runt, så är det lätt hänt att allt bara släpper när vi äntligen blir lediga och har tid för varandra. Dock är vi medvetna om det, så jag hoppas vi fixar det med och kan börja rå om varandra igen. Vi har iallafall ingen irritation som ligger och gror. Men andra bekymmer som tynger just nu gör ju att det tär på det goda humöret som måste hållas uppe när vi jobbar.

Idag är det ytterligare ärenden som ska klaras av, men i övrigt blir det en lugn dag för Sandras del. Vädret styr ju lite och vi förströr oss bäst när det är uteväder. Men det löser sig, och en biltur kan man alltid ta till i regnväder för att roa damen lite.

Det var allt för idag, må så gott!

.

Fokus på glädjeämnen

Sandra fixar källartrappan igen. Det tog lite drygt ett år efter det att vi tog bort henne från stressen på den Dagliga verksamheten. Förra våren kröp hon fram på golvet inomhus, och utomhus behövde hon stöd under armarna av en assistent på var sida om sig. Nu klarar hon båda trapporna här hemma på egen hand. *återhämtning*

Hon har också börjat utvecklas framåt mer. Efter ett rejält bakslag så har hon börjat delta i sin vardag igen, och vill vara med på ett annat sätt än tidigare. Ja, sen skolan slutade, alltså. När Sandra gick i sin anpassade skola utvecklades hon väldigt mycket. Där är hon inte än.

Men under det senaste året, då vi har byggt upp rätt anpassningar, så har det äntligen börjat vända. Bara en sån sak som att hon tar tvålen i duschen och tvättar sig lite själv. Hjälp behöver hon ju, eftersom hon inte förstår hur hon ska göra för att bli ren, men att hon tar tvålen och tvålar in armarna, det är lycka! Hon gjorde det förut, men sen har ju allt gått bakåt som ni vet.

Det är så skönt att veta att vi gör rätt. Att vi vet vilka anpassningar som behövs för att Sandras ork ska räcka till att utvecklas framåt istället för bakåt.

Damen längtar efter sina fina assistenter nu. När hon blir sur av nån anledning så säger hon att hon ska prata med dom istället för oss här hemma. :)

Hon saknar skolan lite också, märker man. Men något hon inte pratar om alls är korttids. Den stress hon hade i våras, innan vi sa till henne att ”korttids är stängt” är helt borta sen den dagen. Ingen saknad alls. Vi gjorde helt rätt som avslutade det, och det känns bra. Det som kändes värst innan var just det att vi tog bort något som vi trodde att Sandra skulle bli ledsen över. Eftersom hon inte förstår sitt bästa, och orsakerna till hennes mående. Men hon blev inte ledsen, bara lättad.

Vi hade väl hoppats att det skulle funka över sommaren, så vi hade fått lite avlastning. Men när vi tittar på Sandra så känns det värt allt. När man har insett skillnaden på hur Sandra mår med rätt anpassning och utan anpassning, så förstår man lyckan i att se henne må bra. Det är viktigast.

Och vi är ju härdade. Vi har lärt oss hur viktigt det är med återhämtning även för oss. Så även om det var riktig kris den första semesterveckan så har det gått väldigt bra efter det. Vi inser båda två att vår irritation inte beror på varandra, utan på trötthet och saknad egentid/tillsammanstid. Den insikten har räddat oss. Vi har varit måna om att försöka ge varandra lite återhämtning när det har fungerat, och vi försöker att komma ihåg att visa varandra uppskattning.

Tack vare att korttids togs bort, blev vi tvungna att skynda på lite med att vänja Sandra att ha externa assistenter i hemmet hela dygn. Och tack vare att vi tog bort henne från kommunens Dagliga verksamhet för ett år sen, så blev vi tvungna att vänja henne vid att ha externa assistenter i hemmet, utan att bry sig om oss. Det var jättesvårt för Sandra i början, men vi har tränat på det och nu funkar det jättebra. Så trots allt har det här lett till något bra i slutändan, för det är ju det hållet vi strävar mot hela tiden. Att andra ska ta över.

Jag önskar er en fin vecka!

Bildkälla

.

Vi går vidare

Annika undrar om det inte kan vara värt att träffa handläggaren, att han verkar vara den enda som fattar nånting. Svar på båda frågorna är Nej. Det är inte värt det, och han fattar ingenting. Ett axplock om varför kan ni bl.a. läsa HÄR och HÄR och HÄR och HÄR och HÄR och HÄR och HÄR och HÄR … Eller klicka bland etiketterna på Boende, Daglig verksamhet, Kommunen och Vuxenlivet.

Vi lägger kommunen bakom oss nu, för vi har blivit lovade anpassade lösningar i tre års tid. Det enda som händer är att det drar ut ännu mer på vår dyrbara tid, och ska bokas ännu fler möten som inte leder framåt. Och sen blir alla intyg för gamla och vi måste börja om. Igen och igen och igen. Nej tack!

Jag hoppas att jag snart kan sluta bli arg på idioter om nätterna, och att vi hittar en egen bättre lösning på boendefrågan, så jag snart kan sova. En mycket god vän försöker hjälpa oss, och blir den lösningen verklighet så löser det många knutar. Då klarar vi det här. Jag är så tacksam över vänner som verkligen bryr sig om även om jag, p.g.a. alla bakslag, har svårt att glädjas över något innan jag ser att det verkligen ger nåt. Den dagen Sandras framtid tryggas kommer många spänningar släppa inom mig.

Bildkälla - Amatörfotografen på Facebook

I övrigt så var gårdagen en bra dag. Sandra var pigg och nöjd och allt flöt på utan några större problem. Hon var lite vaken inatt, men inget som störde och hon somnade om av sig själv. Hon är alltid vaken mer eller mindre på nätterna, men det är sällan det ställer till med några större problem. Inatt var hon väldigt lugn och somnade om ganska fort.

Vi har inte direkt några planer för den här sista veckan innan assistenterna är tillbaks. Göran och jag har en hel del fix att fixa med, och vi skulle verkligen behöva hinna planera och prata, men det är som det är. Den dagen vi har en veckas semester är nog det i behöver hinna prata om redan löst. I dom bästa av världar nästa sommar. (Alltså planeringen, inte boendefrågan).

Men hursomhelst så kommer inte Sandra nöja sig med att inte göra nånting en hel vecka, så lite akutlösningar måste till. Vi tar en dag i taget och hoppas dagarna går smärtfritt. Sandra blir ju nöjd med en biltur, så då kan vi passa på att få lite ärenden gjorda i samma veva. Det ska nog gå bra. Nedräkningen har börjat :)

Ha det fint!

.

Vi vänder blad

Efter mitt raka svar till handläggaren där jag förklarade orsak och verkan ordentligt, och efter stort stöd från våra vänner på kommunens fb-sida (innerligt tacksam) så ändrade han sig faktiskt och gick med på att vi först har ett möte där vi pratar igenom allt ordentligt för att sen eventuellt anpassa en träff med Sandra. Men eftersom det ändå inte kommer leda till något som gagnar Sandra så tänker vi inte lägga mer energi på möten.

Från nu avsätts all vår energi till att trygga Sandras framtid på vårt eget sätt. Den hjälp vi får från insatta och nära vänner, och som kan vara till nytta för Sandras framtid, tas tacksamt emot. Andra råd behöver vi inte nu.

Vi har haft otaliga möten, i drygt tre års tid, och en hel del tjafsande om precis allt utan att vi har kommit ett enda steg framåt. Mer bakåt, faktiskt. Inget mer slöseri med vår energi på saker som inte leder någon vart!

Vi måste orka med att få ordning på huset, få bort lånet, jobba mycket, renovera själva, anpassa hus och ekonomiska utgifter, täcka upp ”här och nu” vara pedagoger, planera verksamheten, hantera Sandras stress, och assistera. Och hålla ihop. Så nej tack! Vi orkar inte med några energitjuvar längre, faktiskt. Jag är ganska säker på att jag skulle kunna bli sjukskriven idag, men vad hjälper det? Vila/koppla bort är ju svårt när man jobbar i hemmet och inlagd är väl verkligen sista utvägen. Den dagen har jag nog gett upp.

Att måna om varandra och hitta guldkorn i vardagen, kunna glädjas åt målade naglar och en lugn kväll i tv-soffan ger energi som vi behöver. Det ska inga tjänstemän i vår kommun sabba, det räcker ändå vad dom har ställt till med för den här familjen.

Punkt.

För övrigt börjar semestern närma sig slutet och det ser vi alla fram emot. Ja, kanske inte dom som har semester ;) men vi andra. För det innebär att vi får lite andrum igen, och Sandra blir lugnare av att vardagens rutiner börjar rulla på som vanligt. En vecka kvar, och vi är tacksamma över att vi inte behöver stå ut ett helt sommarlov utan korttids. Vilken tur att korttids fungerade så bra under skolåren!

Nu kommer det visserligen inte att bli som vanligt, utan det kommer bli en hel del förändringar. Vi försöker skynda så långsamt vi kan och hoppas att allt sätter sig så snart det bara är möjligt. Huset och verksamheten ska sakta förvandlas till Sandras. Men vägen dit är lång och mer om det vartefter, när vi vet hur det troligtvis kommer bli. En förändring i taget helst, men det kommer bli lite stök och bök med både det ena och andra framöver.

Varje steg i rätt riktning tar en framåt.

Må gott!

.

Tacksamhet och frustration

Jag måste börja med att tacka för alla fina kommentarer efter förra inlägget, både här och på fb, och stort tack för det stöd jag fått på fb. Det gav lite energi igen och vi fortsätter att fokusera på en dag i taget, och att få in så mycket må-bra som vi bara kan mellan varven. Glädjeämnena måste överväga, då kommer orken tillbaks.

Några undrar hur ni ska hjälpa oss och jag är väldigt glad och tacksam över det! Jag är ju inte sån som direkt gillar att be om hjälp, men vi känner oss ganska desperata i nuläget. Det handlar ju om Sandras framtid, om hon ens ska klara den. Hamnar hon i kommunens klor så kommer hon inte må bra mer, det är då säkert. Dom är så inställda på sina egna s.k. ”anpassningar” och tittar inte alls på individen.

Det här mailet kom från vår handläggare i veckan:

”God morgon

Hoppas helgen varit god mot Er.

Jag tror du nog har missuppfattat mig och det ber jag så mycket om ursäkt för. Det är inget förhör jag skall hålla med Sandra. Absolut inte. Det jag menar är att ställa bara några enkla frågor om hur hon mår och hur hon trivs. Givetvis deltar ni i mötet för att det är ni som kan beskriva situationen och Sandras önskemål. Syftet ja, det är att jag som är den handläggare Sandra kommer ha under en längre tid får en egen bild av vem Sandra är. Ett annat syfte är också att jag som handläggare träffar alla mina sökande oavsett ålder och funktionsnedsättning. Utan undantag. Att jag inte har fullständig kontroll på hennes förståelsenivå är väl ändå rätt uppenbart då jag inte träffat henne, utan måste förlita mig på läkarintyg och intyg utan att fått skapa mig en egen bild.

Skulle ni nu i alla fall motsätta att jag träffar den sökande, vilket jag kan ha full respekt för,  finns det tre vägar. Antingen kan ni kontakta min chef XXX och påtala den uppkomna situationen och hon fattar ett beslut, ELLER att ni inkommer med ett läkarintyg som uppenbarligen förbjuder handläggare att möta Sandra, ELLER att vi inte fortsätter denna utredning. Hur som helst ser jag fram emot en träff så att jag kan slutföra utredning och kan komma med ett förslag på beslut.

med sommarhälsning XXX”

Jag tror inte jag behöver kommentera det här i bloggen, men det kan ju finnas läsare som inte känner till situationen så en liten kort reflektion tänkte jag dela med mig av.

Något missförstånd från vår sida var det ju förstås inte, utan vi förstod precis att det var så mötet skulle läggas upp. Det handläggaren inte förstår är att Sandra inte fixar det. Dom ”enkla frågorna” är ju jättesvåra att besvara om man inte förstår dom! Sandra har aldrig förstått sådana frågor och handläggaren kommer inte få nån rättvis bild av Sandra alls genom att ställa dom till henne. Det som händer är att hon blir stressad och orolig, att hennes energi för dagen tar slut (HÄR är ett inlägg om att spara energi) och att hon riskerar att bli sjuk efteråt. Vi tycker inte att det är värt det för att ha ett möte som inte ger något! Skillnad om handläggaren fick ut nåt av det, då fick det vara värt det.

Att han sen på allvar (precis som hans chef) tycker att det är helt okay att vi sitter och pratar om Sandras svårigheter och behov över huvudet på henne är ju vedervärdigt! Fy fan säger jag bara! Så gör man ju bara inte, det fick vi t.o.m. lära oss på barnskötarutbildningen på 80-talet!

Alltså tänker handläggaren inte gå vidare med bostadsansökningen… Till det ska läggas att förra handläggaren (eller troligtvis chefen) även såg till att anpassningarna Sandra hade på sitt före detta ”världens bästa korttids” togs bort så det på några månader inte gick att ha Sandra där utan att hon blev jättestressad varje gång. Tack för det Socialtjänsten!

Ja, sen den Dagliga verksamheten som är ännu en egen historia. Men samma Socialtjänst. Och flytta Sandra till en annan kommun gick ju inte heller, för ingen vill ta emot någon som har så stora behov eftersom det är hemkommunens ansvar. Fint… eller inte!

Personer som Sandra har inget värde alls i den här kommunen och det är fanimej inte klokt! När jag frågade vår förra handläggare för en tid sen vad hon ansåg var Sandras behov så svarade hon ”Att sitta i ett eget rum med personal utanför som tittar på henne i en kamera” Man blir fan mörkrädd!

Jag tänker ofta på en jättego dam som gick på den verksamhet som Sandra var på först, och där hon blev sjuk efter två månader. Där satt det en kvinna (som inte hade autism) ensam på en stol och stickade, dag ut och dag in. Hon blev så glad när någon bara pratade lite med henne. Vafan, sticka kan man ju göra hemma! Hon var inte i sämre skick än att hon kunde ha roligare på jobbet, även om hon älskade att sticka. Jag hoppas verkligen att dom inte repade upp det hon gjort så hon såg det, för att göra nya nystan till henne. Billigt och bra, krävde ingen personal och inget material.

Den tiden Sandra gick där så satt hon i sitt rum och klippte hela dagarna, för det fanns ingen verksamhet. Förutom när assistenten hade tillverkat material och uppgifter på nätterna för att kunna sysselsätta Sandra med lite på dagarna. Hade Sandra inte haft sin assistent så hade hon suttit ensam och klippt i gamla tidningar hela dagarna. Billigt och bra, krävde ingen personal och inget material.

När vi sa ifrån, och hade möte efter möte, så kom dom tillslut fram till en bra sysselsättning åt Sandra, tyckte dom. Hon kunde få tvätta kommunens bilar. Ja, men det gillar ju Sandra, så det var väl okay att göra det (fast inte varje dag 8-15.30). Sandra gillar att svabba och spruta med slang, så det skulle funka att ha på schema en fm i veckan.

Nej, det gick ju inte. Såna möjligheter hade dom inte, utan att tvätta kommunens bilar betydde att assistenten skulle köra bilarna genom en biltvätt med Sandra! Ja, ni fattar nivån på värdighet i den här kommunen va?! En sitter och stickar av samma garnnystan dagarna i ända, och en annan sitter i en bil som kör genom en tvätt. Billigt och bra och gratis arbetskraft dessutom.

Och det går inte att anmäla, för dom behöver bara anse sig ha anpassat efter individen.

Därför måste vi ordna något själva, som Sandra har råd med i framtiden. För hon får bara inte hamna i den misären, utan sina fantastiska assistenter, när vi dör! Det får bara inte hända, då kan hon lika bra sluta leva, faktiskt! Och det handlar inte bara om att hon ska ha roligt, utan det handlar faktiskt mest om att hon inte ska bli sjuk. För det är just det som händer om hon inte har strukturerade och anpassade dagar.

Ansvarig för verksamheten skrev förresten också ett mail. För dom anser att Sandra klarar den verksamhet där hon för ett år sen tillslut inte ens kunde gå av stressen hon utsattes för varje dag. Skillnaden nu är att ytterligare anpassningar är borttagna, och fler personer ska gå på samma ställe (där Sandra inte klarade att dela med en person förut). Hon ska få ha en assistent med sig och det ska finnas personal som ”hjälper till” på plats. Och det har ju inte funkat hittills, så varför skulle det funka nu?!

Personalen ska ha regelbundna möten med assistenten… På frågan vem som ska vara med Sandra under tiden blev svaret att mötena ska vara innan verksamheten börjar. Jamen alltså, Sandras assistenter jobbar ju med Sandra hela tiden. Tror människan att Sandra klarar sig själv?? Eller hur tänker dom? Suck!

Ojdå, det var visst en del frustration som behövde ut igen. Jag hoppas att mina känslor svalnar när jag skrivit av mig lite, så jag kan släppa idioterna bakom mig sen. För min energi måste räcka till viktigare saker nu.

Tillbaks till frågan hur andra kan hjälpa oss. Jag vet inte, men dom flesta som läser min blogg har ju egna saker att kämpa med, så det som kan hjälpa är väl att vi alla blir duktigare på att anmäla när det inte fungerar. HÄR är en länk till IVO. Även om det inte hjälper ”här och nu” så hjälper det i det stora hela att det blir synligt. Får IVO in många anmälningar så kommer det uppmärksammas tillslut, och då kan det ske förändring. Dom som känner oss kan givetvis anmäla hur vår kommun missköter sig.

Sen har jag skrivit till alla partier och partiledare. Jag skickade samma brev till alla och frågade varför jag ska rösta på just dom i nästa val. Jag ska redovisa resultatet här när dom har fått en chans att svara. Två har lovat höra av sig efter semestrarna.

HÄR hittar ni adresser till politikerna. Jag tänker att om vi medborgare inte visar vilka frågor vi tycker är viktiga, så kommer dom frågorna aldrig att bli viktiga. För idag är väl frågor som rör LSS, assistans och funktionsskillnader väldigt lågt prioriterat i alla politiker-tal?!! Det är bara vi själva som kan ändra på det. Så istället för att sitta hemma och gnälla så måste vi tala om vad som är fel och vad vi tycker är viktigt.

Vad som mer konkret skulle hjälpa Sandra är väl en insamling till att renovera och betala huset, eller en anmälan till Sofias Änglar.

Var rädda om er och varandra.

.