Wow!

Vilken enorm skillnad att planera nu, när vi kan koncentrera oss på Sandra och hennes anpassningar och inte har några hinder i det vi bygger upp. Alltså, så långt vi har kommit på knappt två veckor hann vi aldrig komma på dv under dom tre månader som Sandra gick där, då nästan all planering gick åt till att anpassa oss efter andra.

När jag läste igenom protokollet från gårdagens planeringsdag och såg hur mycket bra anpassningar och vilket bra tänk det ligger bakom allt vi pratade om, så blir jag lite fånigt lycklig. Så tacksam över fina assistenter som bara tycker om Sandra så mycket. Man blir nästan lite tårig av sånt ♥

Vi kände att det är dags att införa nästa aktivitet på schemat, så från nästa vecka blir det skapande två fm i veckan. Resten är ”jobba i bänken” tills Sandra är redo att gå vidare. Vi försöker skynda långsamt, men balanserar lite på gränsen för att det ska fortsätta vara roligt för henne. Det är inte så lätt att hitta lagom och det brukar alltid bli bakslag för man tror att det går bra att köra på fortare än vad Sandras ork hinner med.

Men skapande kan man göra ganska kravlöst, och ganska likt ”jobba i bänken” så det är en perfekt aktivitet att börja med för att fylla på med variation.

Sen börjar vi assistenter att spåna lite på nästa aktivitet som ska in i schemat. När det blir dags avgör ju förstås Sandras ork, men vi måste börja lägga upp en bra plan för det. Det som ska in är tvätt och Sandra får börja med att byta handdukar. Vi pratade igenom lite idéer för upplägget och funderar vidare på det ett tag. Det lär inte bli dags än hursomhelst.

När vi skulle planera ”tvätt” för Sandra på dv, så kom vi inte så långt eftersom vi inte hittade någon bra lösning på hur vi med säkerhet kunde undvika krockar med andra människor när Sandra lämnade sitt rum. Sen skulle vi få ”pedagogiskt stöd” och bad om hjälp för upplägget, men den (supergulliga ska tilläggas) pedagog som skulle hjälpa oss hade massor med andra uppdrag och liksom inte tid. Så igår kom vi väldigt mycket längre i våra ”tvätt-planer” än vi nånsin skulle kommit på dv. Vi är ju inte precis några pedagoger, men jag tycker nog vi kan ganska bra på egen hand ändå.

Idag ska Sandra till frissan, och det får räcka med utmaning för damen den här helgen. Resten blir så lugnt som det brukar och troligtvis en hel del tjat om måndagen.

Må finemang!

.

Otroligt

Det verkar som om Sandra återhämtar sig, trots att hon har varit på jobbet hela veckan. Stor eloge till världens bästa assistenter! Som anpassar så bra efter Sandras ork och dagsform. Tack vare dom, och anpassade lokaler (!) så funkar det ju. Vad är det som cheferna inte fattar, liksom? Dom har misslyckats i två år, på tre olika ställen och vi vänder det på en vecka! Med sjuka, dessutom. Hoppas cheferna läser min blogg och har nån liten fungerande hjärncell, så dom kan göra rätt när nästa person kommer och behöver stora anpassningar.

Nu ropar vi inte hej än, det vänder snabbt med Sandra och hon kan fortfarande däcka. Det är ju trots allt många förändringar för henne och ibland måste man bara ta sig igenom och köra på för att få det nya att bli vanliga rutiner. Bakslag och sjukor är vi beredda på, men en enorm skillnad på hennes trygghet, ork och mående ser vi ju.

Idag har Sandra ledigt men det beror inte på att hon behöver det, utan på att vi ska ha planeringsdag på fm. Sen tror jag ju inte att det är till skada för henne heller, eftersom hon ju faktiskt har varit trött-sjuk i veckan. Men det finns en risk att hon blir mer stressad av att vara hemma och längta till måndagen, än att jobba.

Allt är förberett här hemma så Göran och Sandra ska klara sig själva, och är det nåt så finns det ju tre assistenter (om jag räknar mig själv) i källaren som kan rycka in ;) Det brukar kunna gå bra att vara själv med Sandra kortare stunder, så länge man inte gör nåt. Och eftersom hon har varit sjuk, så blir det lagom med film och klippa för henne. Och matlådan är förberedd, bara att köra in i micron. Så händer inget oförutsett så går det bra.

Vi andra ska gå igenom hur den nya verksamhets-starten har gått. Vad som funkar bra och om nåt behöver ändras. Sen ska vi planera schemat och försöka få vettiga dagar med lagom utmaningar. Lite långsiktliga mål och vägen dit. För än så länge har vi ju mest koncentrerat oss på att få igång verksamheten och få in nya rutiner.

Ja, hörrni… Det ordnar sig igen. Så himmelens skönt! Jag önskar er en kanoners helg!

.

Nattliga funderingar

Det där att vakna mitt i natten och börja tänka, det är allt bra dumt ändå. Men, det hjälper inte att ligga och intala sig det så då går jag upp och tänker med en kopp kaffe istället.

Vi har en del att träna på innan Sandra klarar att återhämta sig med andra än oss föräldrar, och på andra platser än hemma i vår tv-soffa. Frågan är hur vi gör, och hur vi än gör, så är vägen dit lång. Men vi måste träna på det.

Ett stort steg i rätt riktning har vi ju kommit iallafall, iom att Sandra klarade att vila på jobbet när hon var ”sov-trött” Hemma i soffan hade hon sovit, och återhämtat sig fortare, men vi tror att hon kommer kunna koppla av bättre framöver.

Däremot dagen efter, eller faktiskt dagarna efter, när Sandra inte är ”sov-trött” men fortfarande för trött. Då behöver hon vila och det tror jag ju inte att hon någonsin kommer göra om hon är på jobbet. Där är för mycket roligheter som lockar och får hon inte jobba om hon är piggare än att sova så blir det utbrott. Att vila med assistenter hemma är nog det vi måste träna på först. Tror jag?!

Ja, det är mina nattliga funderingar den här natten. Vi får stöta och blöta tillsammans sen, så vi kommer på vad vi tror är bästa hållet att träna åt.

Igår gick det iallafall bra, får man säga. Men att hitta lösningar på trött-sjukorna tar ju lite tid eftersom vi måste prova oss fram hela tiden. Man vet ju aldrig nånting i förväg, och det blir sällan som man tror :)

Min plan var ju att Sandra skulle vila, som hon brukar göra hemma. Så jag hade tänkt att hon skulle få göra ett par enkla jobb, eftersom det är det hon vill, och sen skulle hon få klippa och se film.

Det är så hon återhämtar sig hemma i tv-soffan efter sina sjukor och planen är ju att hon ska klara det på jobbet. Dels för att assistenterna ska få sina arbetstider, och dels för att vi ska få vår ledighet som planerat. Och, det viktigaste av allt, att Sandra vänjer sig med att kunna vila med andra än oss föräldrar. Dit måste vi ju, förr eller senare.

Men självklart så gick inte damen med på mitt urtrista förslag när hon hade roligt jobb runt sig överallt. Och det kändes inte aktuellt att ta nån större konflikt med en för trött tjej just då, utan vi sänkte kraven istället så hon fick jobba som vanligt, men med mycket enkla uppgifter.

Till kvällen fick vi förstås korta ner allt som gick att korta ner, och efter lite utbrottande kom damen i säng och somnade före 18.00. Risken för ”trött-sjuke-återfall” är stor, men vi får göra det bästa av det innan vi vet vilket som är bäst. Dvs sänka kraven och följa schemat tills vi har en bra strategi för ett bättre alternativ. Det måste bli tydligt för Sandra att det inte blir roligare än vila tills hon orkar jobba igen. Och det är inte lätt, minsann.

Så frågan är om vi måste ta ”återhämtnings-träningen” hemma i vår tv-soffa istället. Det är det vi får diskutera fram nån vettig lösning på nu. För allt har sina sidor, och här hemma har Sandra inte fixat externa assistenter förut, eftersom hon blir stressad om vi är fler.

Vår långsiktliga plan är ju att Sandra ska veta vem som hjälper henne och då så småningom kunna strunta i oss föräldrar när assistenterna är här. Men så långt har vi ju inte hunnit i träningen än. När Sandra är på jobbet är assistenterna väldigt noga med att få Sandras fokus på ”här och nu” när hon börjar fråga om oss. Det funkar jättebra och Sandra klarar det utan problem. Nästa steg är att vi ska visa oss lite, men inte ”bry oss om” mer än att möjligen säga hej och sen gå vidare. Men det steget får vi vänta lite med, tills Sandra känns redo.

Därför är det inte bara att låta Sandra vila hemma i tv-soffan med sina assistenter så länge vi föräldrar är hemma. Och vi bor ju här så vi måste ju också finnas, liksom. Vid enstaka tillfällen kan vi ju lämna hemmet, men inte hela dagarna. Vi hade nog hoppats att Sandra skulle flytta hemifrån istället för att träna på assistenter här hemma, eftersom det skulle vara mycket enklare att skapa nya rutiner i Sandras egna hem än att ändra på det hon är van vid här. Men vem vet när hemifrånflytten blir av, och om den ens blir av?!

Vad enkelt livet vore om Sandra klarade en vanlig lägenhet, eller en gruppbostad… Lite samma känsla som när jag ville jobba och det inte fanns fritids till Sandra. Vad enkelt att bara ställa sitt barn i kö, liksom. Slippa se till att det först finns nåt som är anpassat. Men boende är ju betydligt viktigare än nånting annat. Det måste anpassas så hon får må bra i sitt eget hem! Och vem vet om och när det är möjligt?!

Nåja, en sak i taget, och eftersom Sandra lär bo hemma ett bra tag till så måste vi hitta lösningar för det. Steg ett är att träna på externa assistenter i hemmet. Och att Sandra ska klara att vila utan oss föräldrar framöver.

Det får inte finnas några roliga alternativ om Sandra ska kunna återhämta sig. Det är en utmaning, eftersom Sandra inte accepterar att vila när det finns roligare alternativ. Och assistenterna är definitivt ett roligare alternativ än mamma och pappa.

Nu har natten blivit morgon så nu ska jag njuta av en påtår så länge tystnaden håller i sig.

Må så gott!

.

Invigning

Ja, nu är ”jobb-sängen” invigd. Trött-sjukan som vi har väntat på sen mitten av förra veckan kom igår. Det var premiär för alla att Sandra inte hämtades hem till soffan. Hon hade ropat lite efter mig när hon kräktes till en början, men sen hade det gått väldigt bra, faktiskt.

Det är i stort sett första gången som Sandra kopplar av lite med andra än oss föräldrar, även om hon inte kunde sova som hon gör hemma med oss. (Hon har blivit trött-sjuk på korttids en gång också, då vi var bortresta och inte hämtade hem henne) Det är ett stort steg att hon faktiskt låg i sängen i sitt jobb-rum, och vilade hela dagen igår. En mycket bra träning inför framtiden.

Det låter kanske konstigt, men vi måste träna Sandra i att klara livet utan oss föräldrar, och att kunna koppla av och vila är en viktig bit som måste fungera. Det underlättar för alla framöver om vi är förberedda så gott det går.

Däremot kändes det taskigt mot Sandra att dra iväg henne till korttids, när vi var hemma och inte hade nåt viktigare för oss än ett möte på eftermiddagen. Det tar ju bara längre tid för henne att återhämta sig om hon inte får vila ut ordentligt. Det är gott nog att hon kan vara med assistenterna på dagtid, även när hon blir sjuk. Så vi är mer än nöjda med den lösningen, trots avbruten ledighet.

När arbetsdagen var slut blev det utbrott förstås. Så det räckte gott och väl för damen att ta sig från jobb-sängen till tv-soffan, och inte ända till korttids. Väl i soffan, när utbrottet lagt sig och ännu en kräkvända var avklarad, somnade hon äntligen. Efter lite övning tror vi att hon kommer kunna sova ordentligt i sin jobb-säng också. Och klarar hon att sova på dagtid, så kommer nätterna också gå bra när det väl blir aktuellt. Att andra än vi föräldrar finns till hands nattetid när damen är sjuk, menar jag.

Natten var ganska lugn och jag hann sova en del, men hade svårt att somna om efter ett sisådär. En del tankar som snurrar, och dom har en förmåga att snurra ännu mer på nätterna. Korkat, för sömn gör ju större nytta vid den tiden på dygnet ;)

Idag ska jag jobba och vi får väl se hur Sandra mår när vi kommer så långt. Antingen får hon följa schemat ganska kravlöst, eller så blir det ännu en dag med att öva på att vila på jobbet. Så skönt att det finns en valmöjlighet nu, så vi helt och fullt kan anpassa efter Sandras dagsform.

Må så gott!

.

Då och nu

Jag tänkte beskriva lite skillnader vi har skapat runt Sandra nu, för att bygga upp hennes ork igen efter tiden på dv. Vad som inte funkade där och varför, och hur vi har förbättrat det.

På dv fanns det andra ”arbetstagare” och personal att ta hänsyn till, och Sandra fick anpassa sig mer än vad hon klarar av, samtidigt som det inte togs hänsyn till hennes svårigheter. Den ”arbetstagare” som gick på dv varje dag, i ett annat rum, och dennes personal funkade det ganska okay med, eftersom vi hade bestämda rutiner. Men det var inte avslappnat och Sandra var tvungen att hålla sig mest i sitt rum för att inte riskera krockar.

Det förstod inte cheferna som tyckte att det ”bara var att följa schemat och använda draperierna som fanns” Och det gjorde vi förstås i den mån det gick, men verkligheten hade cheferna ingen koll på…

Som att Sandra ibland hade städat undan sina klippsaker innan timstocken pep så hon gick på toa exakt klockan 11, eller ibland städade undan en pusselbit i taget och låste sig på vägen, så klockan hann bli 12 innan hon kom till toan. Och att den andra personen kanske plötsligt behövde till toan 11.50.

Eller om Sandra skulle byta handdukar och tvätta (ja, med hjälp av assistenterna, förstås) så måste det ske på samma sätt, efter samma rutiner varje gång, oavsett vad klockan var och då gick inte det för klockan 10 var det nån annan som rörde sig där utanför Sandras rum.

Nu kommer det funka, eftersom Sandra inte behöver gå på toa klockan 11 för att det står så i schemat, utan hon går på toa när hon har lagt sitt pussel klart. Hon klarar att byta handdukarna, med hjälp förstås, för att hon kan göra det när hon har gjort klart ett jobb, även om det tar två minuter eller en timme att bli klar. I Sandras schema finns nämligen ingen klocka.

När Sandra gick på toa på dv, så var hon tvungen att ha en ”toa-hink” med sig där hennes toa-schema, toapapper och tvål fanns. För det skulle komma nån annan ”arbetstagare” ibland som spolade ner toarullar i toan… Vi såg aldrig den personen, och det fanns toapapper där inne under dom månader Sandra gick på dv. Vi ifrågasatte varför Sandra ska anpassa sig efter nån som kanske kommer nån gång, men det gick inte att ändra på.

Jag kan ju tycka att dom skulle sätta resurser till den personen istället för att Sandra och hennes assistenter skulle behöva anpassa sig! Särskilt som toa-situationen var/är väldigt laddad och svår för Sandra, och hon faktiskt inte klarar allt som ingår i ett toabesök ens om det finns toapapper och tvål på rätt platser. Just nu har vi lagt ”toa-träningen” på is tills Sandra är ikapp sig igen. Så det toa-schema jag gjorde för ett tag sen fick vi ta bort eftersom det blev för mycket. En sak i taget är vad som gäller nu.

Utanför ytterdörren på dv gjordes en parkering, men ingen visste vad den skulle användas till. Sandras bil fick inte stå där, för det fick inte bli en privat parkering sa chefen?! Sandras privata parkering finns för övrigt här hemma där hon bor. Den enda som jag såg använda parkeringen utanför dv-dörren var chefen när vi hade möte. Antar att hon inte orkade gå så långt… Sandras bil skulle stå en bit därifrån (lång bit när Sandra inte klarade att gå mot slutet) som för övrigt tillhörde ett annat bostadsområde, så där fick vi nog egentligen inte parkera om vi hade följt skyltarna. Den var dessutom inte alltid ledig.

Här använde jag den nylagda, stora parkeringen utanför dv-dörren när jag hämtade hem alla Sandras saker innan semestern.

För cheferna är det inget bekymmer att det inte finns en ledig parkering där Sandra är van, men sånt räcker för att oroa Sandra och förstöra en hel dag. Och nästa dag då hon redan innan hon åker hemifrån är stressad över om det ska finnas nån parkering som vanligt eller inte.

Helt plötsligt var det nåt annat gräv-jobb utanför ingången till dv, så Sandra fick gå in bakvägen. Det blev droppen, för det tog liksom aldrig slut. Nya oroligheter dök upp hela tiden och det gick aldrig att förbereda Sandra så hon blev trygg. Hennes energi hade tagit slut för länge sen, och hon fick aldrig chansen att fylla på igen.

Ja, sen hade vi ju annat tjafsande med saker som inte gick att göra smidiga. Som att assistenterna inte ens fick ha en nyckel, utan det kom någon och låste upp på morgnarna, och låste på eftermiddagarna. Alltså står det olåst en hel del där… Lämnade man stället under dagen fanns en nyckel som vi skulle ta med oss. Så om den andra ”arbetstagaren” hann gå ut på sin förmiddagspromenad innan Sandra hann dit, så var dörren låst. Då skulle vi ringa till den andra personens personal. Vi som känner Sandra vet ju hur hon skulle reagera då, men i chefernas värld är det inget bekymmer. ”Bara att ringa så kommer dom så småningom”

Här hemma räckte det med att nyckeln kärvade när vi skulle in en morgon förra veckan, så det blev oväntad väntetid. Sandra klarar inte sånt så vi måste se till att det inte händer. Ja, det kan vi förstås inte, men det måste vara vårt mål iallafall. Låset fick Göran byta ut samma dag så det inte ska hända igen.

På dv, när Sandra blev trött och behövde ligga och vila (ibland tröttsjuk och kräktes, och behövde sova) så fanns det ingenstans för henne att ta vägen. Hade vi korttids då, och möjligheten att komma hem inte fanns, så hade Sandra bara sin kontorsstol att sitta i tills hon fick komma till korttids och sova. Cheferna tyckte att hon skulle vila i en 2-sits-soffa för det var ”bara att säga åt den andra personalen så dom inte kom in och störde”

Men det var inte dom som störde, utan allt annat som fanns i det rummet. Där fick inte Sandra någon som helst vila, utan blev bara stressad (dom två gånger vi försökte slutade i stora utbrott). Och korttidschefen nekade Sandra och hennes assistenter att komma tidigare till korttids, eller vara kvar där, dom dagar Sandra inte orkade vara på dv. Det betydde ju att vi inte kunde åka bort och känna oss lediga, för Sandra måste ju få komma hem när hon inte orkade. Och med tanke på allt som tröttade ut henne på dv, så var hon för trött mest hela tiden.

Nu finns det en ordentlig säng, och det går att släcka i taket och bara använda en sänglampa. Så finns det tv och filmer, som gör att Sandra kan koppla av från andra intryck. Nu kan hon vila, och sova, när hon behöver det.

Så har vi material-bristen. Cheferna sa hela tiden att det inte var meningen att jag skulle tillverka material, och ta dit privata saker. Men det fanns liksom inget annat. Det som fanns räckte inte mer än en halv förmiddag till att sysselsätta Sandra. Det fanns inte ens ritpapper i början.

Nu har Sandra jättemycket bra material, dels det som jag gjorde innan (det blev ganska tomt på dv när vi tog hem Sandras saker) och dels en massa fint material som assistenterna har gjort när det har blivit lite tid över här och där.

Ja, det var väl en del av allt som ”o-funkade” på dv, och som tog energi av både Sandra, assistenterna och oss föräldrar. Så att alla känner sig lättade nu, när vi slipper det, kan nog vemsomhelst förstå. Nu är allt bara anpassat efter Sandra, och assistenterna har alla möjligheter att utveckla istället för att bara motarbetas. Det känns helt fantastiskt skönt!

Och det tog inte många dagar innan vi såg en förbättring i Sandras mående när hon kom ifrån dv innan semestern. Hon slutade krypa samma vecka, och klarade toabesöken med hjälp av en stol. Efter ca en månad klarade hon att gå upp för trapporna igen. Hon är inte helt återställd, och behöver fortfarande hjälp när hon ska ner för trappor, men det är väldigt tydligt hur mycket stressen påverkade henne iallafall.

Nu är frågan. Kommer det någonsin att finnas nåt för Sandra, utanför vårt hem? Och vad händer när vi inte finns mer? Måtte vår ansökan om särskild anpassad bostad i grannkommunen beviljas, annars vet jag faktiskt inte. Vi märker ju t.o.m. att det börjar bli oroligare här hemma också, trots att grannarna nästan aldrig märks.

Nåja, just nu har vi iallafall hittat en lösning på dagarna som funkar för Sandra, och det njuter vi av. Jag önskar er en bra dag på alla sätt och vis.

.

Trista helger och oroliga framtider

Först och främst – Stort tack för alla tips, både här, på fb och privat. Jag har kommit på en hel del nya jobb i helgen, så det ska nog roa damen lite under veckan som kommer. På fredag ska vi planera fortsättningen, och med lite andra aktiviteter så går det ju inte åt lika mycket pedagogiska uppgifter. Det ska bli roligt när vi kan gå vidare, men vi får inte ha för bråttom.

Helgen har gått bra, men Sandra håller nog inte riktigt med om det. Hon skulle helst hoppa över helgerna helt och har bara pratat om måndagen, assistenterna och korttids. Hon har faktiskt varit ganska pigg, men vi ropar inte hej än. En trött-sjuka efter alla nyheter skulle inte vara ett dugg konstigt. Å andra sidan är det inte heller helt omöjligt att hon klarar sig, eftersom hon inte behöver känna stress över en massa o-anpassningar. Hon är betydligt lugnare och tryggare nu, än hon var nån gång på dv.

Samtidigt har hon inte riktigt blivit återställd efter nergången hon hade innan semestern. Man märker att hon är skörare och det behövs inte så mycket för att bli för mycket… Vi måste fortsätta att skala av och hålla igen ett tag till, innan vi ser en vändning och kan börja fylla på.

Det är väldigt lätt att gå i fällan och tro att det funkar fortare än det gör, och det resulterar ju bara i bakslag. Så vi får lägga lite band på vår egen iver och låta Sandra komma ikapp innan vi kör vidare. Just nu får vi vara glada om hon orkar med veckorna med dom vardagliga nyheterna och korttidsdygnen. Men en sak är säker, hon är nöjd med upplägget och kommer gilla den här lösningen.

Det finns väldigt många fördelar med det här, och visste vi bara att framtiden löser sig så skulle vi kunna njuta så länge det varar. Nu ligger det ju en oro och gnager i bakhuvudet, för vi har fått så många bevis på att andra verksamheter inte klarar att anpassa tillräckligt. Samtidigt vet vi ju att det går, med rätt vilja och förståelse, det är alla skolåren ett tydligt bevis för. Måtte det finnas lösningar där vi föräldrar inte är inblandade i framtiden.

Jaja, en sak i taget. Nu njuter vi av att vi föräldrar och assistenterna är bäst på att anpassa, och att Sandra mår bra igen. Eller är påväg åt rätt hål iallafall. Sen tar vi sen.

Ha en skön söndag!

.

Första veckan

Igår jobbade jag från morgon till kväll. Göran mår ju inget vidare efter sina vurpor i somras, och utan vila efter det, så jag tar i stort sett allt med Sandra nu medan han sköter det runt om, som man inte hinner när man assisterar.

På morgnarna hinner jag ju inte ens fixa håret innan jobbet, så det är tur att man håller till i källaren… ;) Efter jobbet är det dags för toa- och badrutiner på en gång, och när vi är klara med det måste Göran ha maten klar åt Sandra. Ska nåt stekas, så måste jag komma ihåg att ställa fram stekpannan på morgonen, för den klarar han inte att lyfta nu.

Det tar ett tag att få in ett bra flyt i alla nyheter, men vi är ju tacksamma att vi är två, även om Göran inte kan göra så mycket av det handgripliga assisterandet precis. Tur att Sandra mår bättre nu, efter kommunens framfart, så hon kan gå själv igen.

Nu har ju en vecka gått på nya jobbet, och det är klart att vi är beredda på tröttsjukor närsomhelst. Det är väldigt mycket förändringar med Sandras mått mätt, så konstigt vore det annars. Men vilken skillnad vi ser på henne direkt. Hon är trygg, lugn och tar för sig på ett helt annat sätt än hon gjorde på dv.

Sen är hon förstås lite uppe i varv av att det är så roligt och spännande, men assistenterna är fantastiskt duktiga på att få ner henne ”på jorden” så hon inte stirrar upp sig helt. Annars hade hon däckat i onsdags morse. Det var ungefär så långt hon fixade veckorna på slutet när hon gick på dv.

Nu är det en helg att vila upp sig på, och nästa vecka ser likadan ut som den här har gjort. Vi skyndar långsamt och låter Sandras ork komma ikapp, så får vi se när sjukan kommer. När vi måste bromsa, och inte lägga till nya saker på ett tag, så blir dagarna väldigt långa. Det är ju likadant med helgerna. När Sandra inte orkar göra så mycket så blir hon lätt lite uttråkad istället. Så det är en hårfin balansgång det där.

Vi har iallafall lite planer på att lägga till ”skapande” i schemat snart. För det kan man ju göra mycket av, och vi behöver inte ta så tröttande uppgifter till en början. Nu har vi ”jobba i bänken” varje dag, både förmiddag och eftermiddag, för att det är det som funkar bäst utan stress och oro hos Sandra. Hon måste få en chans att lägga mest energi på allt som är nytt tills det har satt sig.

Men ”jobba i bänken” varje dag, kräver ett stort utbud av material. Även om vi redan hade hunnit tillverka en hel del under tiden på dv, där det inte fanns nånting att göra… så behöver Sandra nya saker mest hela tiden. Eller olika varianter iallafall. Så nu måste jag försöka tänka ut lite roliga pedagogiska ”bänk-jobb” åt henne, så kommande vecka blir lagom rolig innan vi kan lägga till skapande.

Jag tar tacksamt emot adresser på tips-sidor, eller bra sök-ord, för att hitta idéer och inspiration. Arbeten som Sandra gillar är ju olika sorteringsjobb och ”lika på lika” Storlek, färg och form. Ansiktsuttryck tränar vi lite på också, men det är svårt så det har vi nog så det räcker. Det är dom lätta uppgifterna vi måste förnya så dom fortfarande är lagom utmanande och roliga. Men det får förstås inte vara för svårt heller, för då tröttnar damen direkt.

Igår provade jag nåt nytt med henne, efter att ha fått inspiration från nätet. En lego-platta med fyra legobitar i olika form och färg, så skulle Sandra lägga lika på en annan platta. Det har hon aldrig gjort förut, så jag visste inte nivån alls. Därför gjorde jag det enkelt, och satte dom bredvid varandra. Sandras bitar låg i en burk.

Hon hällde ut bitarna och satte dom på plattan. Alltså förstod hon inte vad jag ville med uppgiften. (Jag hade förstås talat om det, men inte på ett sätt som hon förstod) Jag sa att hon hade byggt fint, sen tittade vi på förlagan och jag frågade om vi skulle göra en likadan. Då tog hon bitarna i rätt ordning från bordet, men satte dom lite hursomhelst. Tredje gången la jag bitarna framför plattan, i den ordning dom skulle vara och då greppade hon det :)

Man blir helt lycklig när man hittar rätt! För det är inte det att hon inte kan, utan jag måste komma på hur jag ska visa henne rätt. Den uppgiften kan man ju utveckla hur mycket som helst, efter Sandras förmåga.

Som sagt, jag tar gärna emot tips på enkla uppgifter. Eller på affärer där man kan köpa material, som man kan storlekssortera, t.ex.

Det var nog allt jag hade att komma med idag. Jag avslutar med en fråga från  Annelie som undrar om Sandra reflekterar över att hon inte får åka lika mycket bil nu när hon har sin verksamhet i källaren istället för på dv.

Nu är ju allt så nytt än, så hon saknar inte direkt nåt, mer än den assistent som för tillfället inte är hos henne. Men i torsdags hade hon frågat assistenterna när hon skulle få åka bil igen. Så det är möjligt att hon kommer sakna det lite, men hon får åka måndagar, tisdagar och onsdagar fortfarande, eftersom det är korttids då. Längre fram blir det nog en och annan utflykt också, eller bara en biltur när humöret är sånt. Bilen finns tillgänglig vid behov varje dag :)

Jag önskar er en fin helg!

.