Frustrerande

Jag vill bara börja planera, handla, möblera och kontakta alla som måste kontaktas när assistansen ska avslutas. Vi har massor att göra när vi får besked, och jag blir så lätt stressad nuförtiden. När det ligger för många måsten framför mig samtidigt, så fixar jag det inte riktigt. En sak i taget funkar. Bara vi kunde komma igång så skulle det kännas bättre.

Men kommunen, som säger sig prioritera oss, skyndar i vanlig ordning långsamt. Vi har iallafall blivit lovade besked den 7 juli, och vi tror att det blir positivt. Det måste det bli.

Vi kan inte börja förrän vi vet, eftersom det finns en liten risk att det inte blir det boendet som vi har tackat ja till. Det ska dom avgöra på ett möte, nämligen. Men vi tror och hoppas.

Vi har fått ett flytt-datum. Om kommunen inte sätter käppar i hjulen nu, så ska Sandra flytta den 13 september. Det känns fantastiskt bra och vi är så hoppfulla. Det är ett mycket bra boende, som jag berättar mer om framöver. När vi vet hur det blir.

Det är en del som måste fixas innan den 13 september. Det som kräver mest planering och tid som vi inte har är ju att titta ut möbler, och handla allt till ett helt hem. Eftersom vi inte kan göra nånting tillsammans, Göran och jag, och eftersom vi inte har någon som helst avlastning eller hjälp med Sandra, så tar allt betydligt mycket mer tid än det annars skulle gjort.

På kvällarna, när Sandra är nattad, är vi på tok för trötta, så då orkar vi inte sitta och komma överens vid datorn. Alltså måste vi klara av det på dagtid. Vi kan sitta korta stunder i taget vid datorn, en i taget. Så en av oss hittar en soffa som verkar bra, talar om det för den andra som tittar när det finns datortid nästa gång. Den andra hittar en annan soffa som verkar bra, kanske bättre? Meddelar den andra som tittar nästa gång det finns tid… Osv. Och sen lika med säng, soffbord, hyllor… Ja, osv osv osv. Det tar liksom lite tid att hitta lite förslag som vi kommer överens om och skriver upp på en lapp.

Vi har ju bara tittat lite än så länge, eftersom vi inte vet med säkerhet att det blir det boendet som jag besökte, och eftersom vi inte har några mått än. Får en tresitssoffa plats, eller hur ska vi annars lösa Sandras trött-sjukor när hon vill ligga i soffan och titta på filmer? Vilka hyllor får plats och var? Hur bred kan sängen vara? Osv osv osv…

Sen, när vi väl lyckats titta ut det mesta, så måste jag åka och köpa grejorna. Jag vill ju titta och känna irl, så det blir till att åka till dom varuhus som är aktuella. IKEA först och främst. Sen är det ju Sandra som ska betala med pengar vi har sparat på hennes konto, vilket innebär att det är betydligt enklare att handla i ett varuhus och få ordentligt kvitto, och inte behöva bank-id och annat krångel.

Sen ska grejorna levereras till boendet och där får jag hjälp med montering och möblering, tackolov!

Det är ju inte bara för mig att åka hemifrån hursomhelst. Dessutom har Göran skadat sig och det är jag som måste hjälpa Sandra i trapporna på morgnar, eftermiddagar och kvällar. Då måste jag ju vara hemma, och det tar två timmar enkel resa med bil till boendet… Men, vi har hittat lösningar på det med. Vi är fanimej proffs på lösningar i den här familjen.

Vi pratade om det häromdagen, Göran och jag… Tänk om släkten som fått så mycket hjälp av oss, framförallt av Göran, genom åren hade kunnat finnas lite tillbaka när vi behöver hjälp. Vad enkelt livet hade varit då. Eller tänk om Sandra hade haft en sån fin morfar som jag hade, som verkligen brydde sig om… Men, men. Ensam är väl stark?

.